tag:blogger.com,1999:blog-69811713257772164272024-02-19T07:57:02.955+01:00E t t i e s b i k u p aB i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.comBlogger120125tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-88499994782646549862010-09-19T08:33:00.000+02:002010-09-19T08:33:49.326+02:00Ettie flyttarSamtidigt som jag bestämt mig för att koncentrera min värdefulla tid - den som "blir över" och som jag ser till att skapa på egen hand- till att skriva, så taggar jag ned min huvudsakliga, offentliga blogg. Nu ska det skrivas bok!<br />
<br />
Har ni hört den förut?<br />
<br />
I vilket fall som helst; jag flyttar Etties bikupa till en ny adress för att inte råka kommentera som den offentliga. Nu kan jag slappna av och skriva mer fritt. <br />
<br />
Samtidigt blir det lättare att kommentera hos er så jag hoppas kunna förbättra mig på den fronten.<br />
<br />
Jag skulle bli väldigt glad om ni som följt mig på den gamla adressen har lust att flytta med mig till den nya och om någon ny vill hänga på så är du naturligtvis också välkommen!<br />
<br />
Den nya adressen är <a href="http://ettiebee.blogspot.com/">http://ettiebee.blogspot.com/</a> och jag ser fram emot att träffa på dig där!B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-78628360850240832002010-09-16T08:54:00.000+02:002010-09-16T08:54:56.324+02:00Tala inte om detÅtta år och ensam utan dig. Du fanns inte hos mig på min dag. <br />
Någon sa att du inte mådde bra. Att du måste vila. <br />
Det är nåt med psyket sa dom.<br />
Vi skulle fira min födelsedag. Bara jag, min bror och pappa. <br />
Pappa firade med öl. <br />
Jag firade inte alls. Jag tittade på gubben på ölburken och tänkte på dig på sjukhuset.<br />
<br />
Det finns ett tal, en födelsedag, jag inte vill minnas.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-30606304107369228512010-09-14T21:38:00.000+02:002010-09-14T21:38:35.087+02:00Glödande känslor- Man kan nästan tro att det är du som är den som mår sämst av det här! Milla blängde ilsket på Morgan. Det brände och sved i henne. Allt han hade sagt åkte berg- och dalbana i blodomloppet. Det kändes som att hon skulle spy. Kräkas upp allt det som ville ut. Alla hårda ord han hade kastat tillbaka på henne.<br />
<br />
Morgan vände sig sakta om och såg på henne. Hon såg så ynklig ut där hon stod och sprätte i gräset som en ilsken häst. Klar att ge sig ut i strid. Igen. Han drog efter andan.<br />
<br />
- Milla... när ska du förstå? Det är inte jag som gör dig illa, det är du. Och det är du som gör mig och barnen illa, du strävar efter nåt vi aldrig kan ge dig. Du vet inte vad du vill, hur ska då vi klara av att hjälpa dig? Jag fattar inte vad du tycker att jag ska göra. Barnen förstår inte varför du är arg på dem. De börjar bli rädda för att vara ensam med dig. Fattar du hur illa det är?<br />
<br />
Han känner hur han glöder av återhållen ilska, han vill skrika rakt ut och springa därifrån. Tänk att äntligen få slippa allt det här. All oro för hur det ska vara när han kommer hem. Vad barnen ska berätta för honom. Han är så trött.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-84731441944016575132010-09-11T16:20:00.000+02:002010-09-11T16:20:16.646+02:00Ett vänligt valIdag när jag var ute och gick så var det annorlunda i "min" lugna skog. Det var plötsligt människor överallt. Lingonplockare, troligtvis. Med sin närvaro störde de min tillvaro, den blev inte som den brukar. Det jag förväntar mig av mina skogspromenader ställdes lite på ända.<br />
<br />
Jag kände att det växte en liten tagg av irritation. En invärtes suck av "ååååh, varför kan man aldrig få vara ifred?"<br />
Närmade mig en bil där de höll på att plocka in lingonhinkar. En liten kille i 3-årsåldern hoppade fram och ropade ett glädje-Hej. Hela han sken. Jag sa hej tillbaka och blev lite vänligare till sinnes på köpet.<br />
<br />
Efter en stund såg jag en kvinna som gick och letade kantareller (antog jag med ledning av var och hur hon tog sig fram). "Hmmm, vad gör hon här vid vår väg?" Kvinnan gav mig ett varmt leende och ett hej. Återigen svarade jag med samma mynt.<br />
<br />
När jag gått förbi henne såg jag nåt som lyste upp diket. Innan jag hann tänka så vände jag mig om. "Letar du efter kantareller?" frågade jag. "Ja", sa hon och såg frågande ut. Jag pekade mot diket och visade henne de gyllene svamparna. "Vad gulligt av dig" sa kvinnan.<br />
<br />
Jag gick vidare och kände mig nöjd, glad och gullig.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-71148688207392603742010-09-11T11:55:00.000+02:002010-09-11T11:55:48.562+02:00Aldrig ensam, alltid ensamNog är det en träffande text? Jag kunde den rätt bra första gången jag hörde den. Hjärtats igenkännande?<br />
<br />
<object height="385" width="480"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/q-dDh23OOMo?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/q-dDh23OOMo?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-44636276674853031142010-09-11T08:33:00.000+02:002010-09-11T08:33:31.620+02:00Förvandlad och försvunnenDet var för tre dagar sedan det hände. Milla såg på Morgan och kunde inte riktigt se vem det var. Han hade precis sagt nåt som hon inte förstod.<br />
- Vad sa du? frågade hon.<br />
Han upprepade det han just sagt och som i en långsamt uppspelad repris såg hon hur han löstes upp i kanterna och blev nån annan. En främling satt i hennes favoritfåtölj och rabblade ord hon inte förstod. Hon ville inte höra. Vem vill lyssna på en vilt främmande människas hårda ord om "rycka upp sig, ta sig i kragen och se framåt"?<br />
Milla vände blicken mot fönstret, resten av hennes sinnen såg till att stängas igen. Där ute flög ett stråk av gäss. Plogade sig fram med blicken redan i söder. <br />
De ser framåt, tänkte hon när förlamningen släppte. Vid det laget hade både gässen och Morgan förvunnit för längesen.<br />
<br />
Milla satt ensam kvar i stugan. Hon lyssnade både utåt och inåt. Lika tyst överallt.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-55360342535128954232010-09-05T07:55:00.000+02:002010-09-05T07:55:29.499+02:00Linan är slak och darrigNu är det nära. Jag är en kvinna på gränsen till sammanbrott. <br />
Linan - bestående av en tunn tråd spänd mellan mitt vanliga jag och det som vill ta över - slakar mer för varje dag. Den vill brista och få mig totalt ur balans.<br />
<br />
Där uppifrån ser jag ner på det som drar och sliter. Mina olika sinnesstämningar. Det positiva börjar mattas, allt annat tar över. Orken att kämpa emot blir mindre.<br />
<br />
Varje dag något nytt som växer upp, får mig att snubbla mot det mörka. Ljusets svaga låga fladdrar i den vindpust av negativt flöde som drar förbi. Än så länge gör det just det, drar förbi. Snart kommer det att stanna kvar. <br />
<br />
Jag vill inte ha dig, du mörka. Du har funnits i bakgrunden så länge. Ibland har jag låtit dig komma in, sitta hos mig och värma dig medan jag blir allt kallare. Jag har lyckats sparka ut dig igen men nu känner jag att du tränger allt längre in i mina rum. Mitt hjärta låter dig ta plats och förmörka mina dagar. Mot min vilja.<br />
<br />
Med de allt svagare positiva energierna försöker jag mota dig. Balansen är svår. Det svänger och drar och jag viftar med armarna för att inte trilla. Blickarna dras nedåt, suget att ge efter blir större.<br />
Svagt, svagt hör jag någon ropa. "Se framåt istället. Jag finns kvar. Gå mot ljuset."<br />
Det jag som vill vinna har en hes röst, den har ropat på mig länge och snart tystnar den. Om jag inte låter bli att trilla mot mörkret kommer den att försvinna. <br />
Då är det kört.<br />
<br />
<span style="font-size: xx-small;">Läs även andra bloggares åsikter om </span><a href="http://bloggar.se/om/Skrivpuff" rel="tag"><span style="font-size: xx-small;">Skrivpuff</span></a><span style="font-size: xx-small;">, </span><a href="http://bloggar.se/om/balans" rel="tag"><span style="font-size: xx-small;">balans</span></a>B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-9229921796048213992010-09-04T08:23:00.001+02:002010-09-05T07:39:04.243+02:00Beroende av allt möjligt, precis som PersbrandtJag har -med ålder och stigande erfarenhetsgrad - insett att jag är en beroendemänniska. Något jag minsann hävdat att jag inte är och aldrig kommer att bli. Även solen/månen har sina fläckar. Jag har fått erkänna och visa upp dem. Hur jag än gnuggar så går de inte bort.<br />
<br />
Det största av mina behov är det av bekräftelse. Du duger. Ännu hellre - du är bäst, du är den enda, ingen annan kan mäta sig med dig.<br />
Män som ska välja mig, inte vilja ha någon annan. Vänner som ska vara glada för att jag låter dem komma in en liten bit. Aldrig långt. Jag vet minsann att det inte går att lita på någon annan än mig själv.<br />
Rätt vad det är så blåser det upp, en liten pust blir till en orkan som skickar tromber av känslor och sårande ord rätt in i din själ.<br />
<br />
Min barndom och uppväxt har påverkat mig mer än vad jag tycker är OK. Försöker låta bli att känna så men rätt vad det är så finns den där. Känslan och förklaringen. I en handling som speglar sig i det förflutnas kalla vatten. Ett eko från förr. En doft som framkallar bilder jag inte vill se.<br />
<br />
Hur hårt jag än kniper så sprider sig snabba fotoklipp bakom mina ögonlock. In i hjärnan. Bort från det jag styr. Vilsen igen.<br />
<br />
Läser om <a href="http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7694574.ab">Mikael Persbrandt</a> och känner igen allt. Kanske skulle jag inte givit upp skådespelarplanerna trots allt? Kanske skulle jag varit den kvinnliga motsvarigheten idag, vore det ens önskvärt? Vi har träffats. Korta samtal vid gemensamt intresse. Men jag känner dig inte. Lika lite som du känner mig. Ändå finns där beröringspunkter. Nästa gång kanske vi tar ett mer allvarligt snack? Vi och våra beroenden :-)<br />
<br />
<span style="font-size: xx-small;">Läs även andra bloggares åsikter om </span><a href="http://bloggar.se/om/Mikael+Persbrandt" rel="tag"><span style="font-size: xx-small;">Mikael Persbrandt</span></a><span style="font-size: xx-small;">, </span><a href="http://bloggar.se/om/%E5ldersnoja" rel="tag"><span style="font-size: xx-small;">åldersnoja</span></a><span style="font-size: xx-small;">, </span><a href="http://bloggar.se/om/beroende" rel="tag"><span style="font-size: xx-small;">beroende</span></a><span style="font-size: xx-small;">, </span><a href="http://bloggar.se/om/barndom" rel="tag"><span style="font-size: xx-small;">barndom</span></a>B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-14314866170788124852010-09-02T20:46:00.000+02:002010-09-02T20:46:23.515+02:00Omstrukturering genom flytt?Jag känner att det är dags att börja om. Rättare sagt, se till att fortsätta genom att göra en omstart. Jag vill komponera om mitt bloggande. Gå från att vara den offentliga, som skriver det som känns OK att skriva, till att bli den anonyma som kan svänga ihop nåt om nästan allt.<br />
<br />
Här är jag anonym. Här hamnar mina texter som ibland känns för utelämnande och egenupplevda -utan att alltid vara det - för att människor i min närhet ska få läsa dem. Jag är inte mogen för det än.<br />
<br />
Hemma... på min blogg på landet... där finns jag med namn och foto. Där går det inte att lämna ut alla roliga eller mindre roliga saker som händer i livet. Saker som jag vill skriva om, som får fingrarna att glöda av lust. Därför blir det lite Skrivpuffar och annat á la Ettie istället. Inte fy skam för den delen. Här får man verkligen respons och det är så kul att läsa alla underbara texter som andra Skrivpuffare delar med sig av.<br />
<br />
Frågan är nu... Ska jag flytta hit för gott? Kan jag blanda och ge på samma vis här? Fast mer. Kompositionen blir annorlunda. Fortfarande min, förstås. Och jag gör ju som jag vill med min blogg.<br />
Känner mig splittrad. Hur gör ni andra? Vad tycker ni? Skulle det vara OK att ha en massa annat utöver rena "skrivalster"? Om ni förstår hur jag menar.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-29774628091490930352010-09-01T15:30:00.000+02:002010-09-01T15:30:39.844+02:00Dessa bitar som vill ett pusselVilsen bland himmelsblått och stenbitar. <br />
Skogsgrönt och kolsvart.<br />
En bit här. En bit där.<br />
Hur passar man ihop dem? <br />
Alla ser likadana ut. På håll.<br />
Kommer du närmre ser du hur de skiljer sig åt.<br />
Varenda bit har sin egenhet, sin lilla kant formad av tillvaron.<br />
<br />
Du tittar och funderar på hur du ska kunna sammanfoga det.<br />
Livspusslet. Familjen, vännerna, föräldrarna.<br />
Hur ska det hålla ihop när du inte gör det?B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-83445948119078415032010-08-31T21:19:00.000+02:002010-08-31T21:19:16.708+02:00Idag såg jag mig självI en bil på en parkering satt jag.<br />
Mitt nuvarande, medelårsjag.<br />
Plötsligt kom en tjej med en hund.<br />
En annan tjej, en annan hund.<br />
Men det var jag.<br />
Mitt dåvarande tonårsjag.<br />
<br />
Reaktionen var omedelbar och hård.<br />
En knytnäve i magen sa mig vad jag känner.<br />
Jag vill tillbaka. Vill göra om.<br />
Vill inte vara mitt nuvarande jag.<br />
Vill tillbaka och starta om.<br />
Är på väg in i det som komma skall.<br />
Vill inte.<br />
<br />
Stoppa mina värkande leder, mitt gråa hår.<br />
Lägg det i en säck och tyng den med vikter.<br />
Vattnet kan få omsluta mina sorger.<br />
Ta dem till botten.<br />
<br />
Höj det som blir kvar till skyarna och låt det sväva.<br />
Bort och tillbaka.<br />
Dit när allt låg framför mig.<br />
Livets räls är rostig och osmidig mot de skenor som ska föra mig dit.<br />
Oljudet som skapas är olidligt skärande.<br />
Tankarna gnisslar och gnäller. Låter som jag.<br />
Kärringen jag blev.<br />
Den bittra.<br />
Den som inte gjorde vad hon kunde. Som bara följde med.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-21254432783321541262010-08-25T22:10:00.000+02:002010-08-25T22:10:51.806+02:00Beroende av migNu är vi där igen. Detta stillestånd när tiden bara slutar. När jag ser bakåt och undrar vad som blev fel. Vad var det som hände? När slutade jag vara jag? När blev jag mamma, mamma och åter mamma?<br />
<br />
Jag, den drömmande, planerande blivande globetrottern. Vart tog jag vägen? Vart försvann all äventyrslusta och vart tog suget efter att försvinna bort vägen?<br />
<br />
Jag vet när och jag vet vart. Det hjälper inte. Det är försent.<br />
<br />
Beroendet finns hos er. Vareviga dag, varje minut. Mamma, du måste se mig, höra mig, göra mig lycklig. Lyssna på vad jag drömmer om, vad jag planerar. Jag ska resa! Jag ska... Alla har ni olika mål och drömmar.<br />
<br />
Jag hör och ser. Vill tvinga er att hålla kvar. Släpp aldrig era drömmar. <br />
Jag är också beroende. Av er, av er kärlek. Men jag vill inte vara mamma, mamma och åter mamma.<br />
<br />
Mitt största beroende är frihet. Och ensamhet. På mina villkor. En omöjlig ekvation?B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-70817139098680366002010-08-24T16:11:00.000+02:002010-08-24T16:11:02.596+02:00Raka rörJust när jag har bestämt mig för att kämpa, att inte låta något få mig på fall.<br />
Då händer det. Igen.<br />
<br />
Du trycker dit ett ord som sårar så att mina knän vacklar. På svaga ben ser jag hur du går.<br />
Du vet inte vad du just gjort. Du har sänkt mitt högburna huvud, lagt det i min mage. Där ligger det och skvalpar i oro, näsan knappt över ytan i magsyran.<br />
<br />
Jag ville ju må bra. För första gången på länge såg jag framåt, livet kändes plötsligt lätt. Raka vägen mot framtiden. Inga grubblande, snavande avsteg. Glädjen puttrade lite lätt och luften var klar.<br />
<br />
Hur lätt är det inte att trilla, att snubbla på en tuva. Ordhögen har blivit för stor. Om jag ska komma framåt måste jag ta omvägar och stora kliv. Svänga runt hinder och kämpa mig fram. Plötsligt behöver jag en machete.<br />
<br />
Rör mig inte mer. Raka rör är vad jag vill ha nu. Mina egna vägar och mina egna ord.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-64136545075265315712010-08-21T07:31:00.000+02:002010-08-21T07:31:21.152+02:00Brinner utan hudI morgonens bleka ljus vaknar min sorg till liv. Jag känner blodet som långsamt och med möda tar sig fram. Varje cell för med sig en saknad utan ord. Huden brinner av längtan efter dig.<br />
<br />
Långt borta ser jag ljuset sakta närma sig. Litet och svagt men större än igår. För varje dag växer tilltron till ett återbördat normaltillstånd.<br />
<br />
Innan du försvann var det vi. Nu är du borta, hur ska det kunna bli normalt? Vi är Jag nu. Aldrig detsamma igen. Elden brände hål i mig. Du blåste ut askans glöd och gick vidare. <br />
<br />
Blåsorna svider. Vattnar sig och sprider variga tårar över min sargade kropp. Ögonens salta tårar vill dit och läka. Läka de fläckar som saknar hud, där det gör som mest ont. Mitt hudlösa, blottade hjärta skriker efter dig.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-79094306519902688942010-06-18T09:36:00.000+02:002010-06-18T09:36:15.687+02:00För kort trots utsträckt tidMin tid är långsamt borttynande, den rör sig med sirap i sitt haltande urverk. Halvåret blev utsträckt till två plågsamma år, trots det räcker inte tiden till. <br />
<br />
Stapplar fram i kvällens sista skälvande minuter. Snart är den här dagen till ända. Längtan som burit fram till detta resultat är som ett kliande myggbett. Kan inte låta bli att pilla. Små fragment av lust och rädsla trillar till golvet under mina fötter. Skorna med klackar spetsar pusselbitarna, trycker in dem i linoleumgolvet. Där ska de finnas för evig tid, skvallrande om att en gång fanns jag här.<br />
<br />
Mitt liv ska avspegla sig i dessa små kvarvarande tecken. Trots frenetiskt skurande kommer de att sitta fast som berget. Mina närmaste vet att det är jag som biter mig kvar. När den största delen av mig är borta finns minnena där.<br />
<br />
Där ligger min smärta och min glädje. Mitt hostande skratt och min gråt. Jag, uppdelad i konfetti.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-13004678171671267862010-05-16T07:26:00.000+02:002010-05-16T07:26:19.426+02:00Morgon utan lustDet regnar. Inget tyst duggande, utan ett riktigt råbarkat kulspruteregn. Jag hör hur det smäller mot altantaket och hur fönsterblecket misshandlas av de tunga dropparna.<br />
Klockan är bara halv sex och sömnen skulle gärna fått stanna en stund till. Jag vill inte vakna än, vill inte ta tag i verklighetens krassa handtag. Vill inte styra mig fram genom snår av ord och handlingar.<br />
<br />
Kvällen slutade med ensam gråt i sängen. Tyst gömde jag tårarna och de hulkande ljuden i min kudde. Ibland är ensamheten bäst, lättare att hantera än en frågande tvåsamhet. Vissa saker går inte att förklara, de bara är. Finns där och gnager hål på den lycka som byggts upp. Små, små hål av minnen och tankar fräter sig igenom fasaden och lägger sig till rätta. Gonar in sig i det mjuka, känsliga därinne.<br />
<br />
Nu finns du där vid min sida, du sover tungt. Bortvänd. Jag vet att du vill veta, hjälpa och ställa upp. Hur ska jag kunna låta dig när jag inte kan ge dig en förklaring? När mitt huvud är som en snurrande karusell där allt virvlar runt, runt? Ibland glimmar det till, en tanke får fäste och stannar till. Jag ser den, hur den vill stanna där, men jag puttar ut den bland de andra igen. Än så länge avstår jag från att ta den till mig.<br />
En dag ska jag låta den stanna. Jag ska hålla den intill mig och lyssna på den. Vrida och vända för att se den från olika håll. Låta den höras. <br />
En annan dag.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-60620828121078517372010-05-15T09:52:00.000+02:002010-05-15T09:52:45.085+02:00Närhet på avstånd2 centimeter. 20 ynka millimeter. Det är vad som skiljer oss åt, rent fysiskt. Om jag blundar och anstränger mig kan jag känna din värme. Din kropps dunster kommer emot mig. Jag minns hur det brukade vara. Hur det kändes. Då när vi var så nära som avståndet visar.<br />
<br />
Nu är det annorlunda. 20 millimeter är som ett hav. En ocean av känslor och förolämpningar ligger emellan oss.<br />
<br />
Jag suckar för mig själv och vill bort. Min hand vill dit, till din rygg som så väl visar att du inte är intresserad. Inte av närhet och inte av mig. Jag håller tillbaka, lägger handen mellan mina ben för säkerhets skull. Låser fast längtan med låren. Kniper mot tårarna som bränner.<br />
<br />
Det här nya är inte för mig. Det gamla, invanda, är vad jag vill ha. Tillbaka till då, när vi ville samma. Nymodigheter i form av avstånd är fel. Fruktansvärt, grymt, oerhört fel.<br />
<br />
Med tankarna försöker jag få dig att vända dig om. Vill se dina ögon fyllda av kärlek. Vill att du kryper intill och suddar bort millimeteroceanen. Kom till mig och värm mitt kalla hjärta. Var min igen.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-15287515316374499492010-05-05T08:16:00.000+02:002010-05-05T08:16:34.273+02:00SyskonkärlekDu och jag. Min bror och jag. Vi är sammanlänkade av blodsband som vill lösas upp. Av födsel och ohejdad vana som vill brytas.<br />
Minns som igår när du kom till oss. Ditt mörka, buskiga huvud som låg där i korgen. Blickarna som du fick, fulla av kärlek. En son, välkommen som få.<br />
Nu var det inte bara jag längre. Förstfödd för alltid men inte längre den som fick all uppmärksamhet. Mamma tog hand om dig och pappa gick till jobbet. Mormor gullade, kokte gröt och åkte hem igen. Farfar var min för alltid, trots att vi nu var två.<br />
<br />
De första åren gick bra, vi var som syskon är mest. Lekte och bråkade. Höll ihop och spottade på varandra. Senare var vi tvungna att hålla ihop mot resten av världen, det fanns ingen annan möjlighet. Ingen fanns som kunde ta hand om oss på rätt sätt. Jag tog dig under mina klena spetarmars vingar, försvarade dig med näbbar och klor när någon ville dig illa. Matade dig och såg till att du gick till skolan. En elvaårig mamma med nioårig son.<br />
<br />
Så höll det på tills du började gymnasiet. Då blev du plötsligt fin i kanten och en kappvändare av stora mått. Jag - den tuffa, hårda - böjde mig inte för några kastvindar eller briser. Jag mot världen accepterade inte ditt vindflöjlande. Vi gled isär. Språket var inte längre detsamma. <br />
Jag blev en flyttfågel och drog bort från mitt oönskade ansvar, du fick klara dig med våra sjunkande föräldrars hjälp. Länge var det stiltje mellan oss, ibland bruten av stormar och orkaner. Olika till döden.<br />
<br />
Håll dig på din kant så stannar jag på min. Blickar och ord som sårade och rev rispor i segelduken. Vi försökte lappa ihop och styra tillsammans, skutan hade varit på driv för länge. Omöjligt att genomföra.<br />
<br />
Nu har vi stillnat i de vi är. Du är du och jag är jag. Isär för det mesta men tillsammans när det gäller. När stormvindarna vill vända kappan på fel håll, då håller vi upp varsitt finger och känner efter vart det blåser. Samma håll ger lättare styrning och en möjlighet att hitta tillbaka.<br />
<br />
Bror och syster - för alltid.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-56791002354242998382010-03-27T13:27:00.000+01:002010-03-27T13:27:08.193+01:00Älskade hatade mammaMin ilska är ren och isande klar. Brännande iskyla får mitt hjärta att slå och dunka i bröstkorgen. Knottrigt blod tränger sig fram genom mina kärl och får ögonen att lysa röda. Trötta och matta möter de mig i spegeln.<br />
<br />
Ännu en gång har du fått mig dit. Jag ringde dig för att försöka göra min dotterliga plikt och prata bort en stund. Inte för att jag vill utan för att jag känner att jag måste. Hur mycket jag än älskar dig så klarar jag inte av dig längre. Gudarna ska veta att jag försökt. Alldeles för länge.<br />
Jag var 11 år när jag insåg att jag var den som fick vara vuxen. Nu är det mer än 30 år senare och jag vill inte vara din mamma längre. Jag har egna - minderåriga - barn som jag är mamma till. Du måste låta mig vara din dotter istället. Inse att livet är annorlunda för oss två.<br />
<br />
Jag har gjort mina val och får stå för dem. Du gjorde ditt val när du lät bli att göra ett annat val. Du får stå det kastet. Lägg inte det på mig. Ditt liv är ditt. Det må vara ett helvete men det är ditt. Jag vill inte längre.<br />
<br />
Mor och dotter. Detta förhållande som ska vara så bra. Så trevligt och mysigt. Vi stöttar och hjälper varandra. Halleluja. Jo, tjena. Visst vet jag att du älskar mig och vill mig väl, jag älskar dig också. Jag kan bara inte låta dig dra ned mig, det räcker nu. Jag blir också äldre och vill ha ett liv som är så bra som möjligt. Måste det bli utan dig så får det bli så. <br />
<br />
Du drar dina ramsor. Om och om igen. Samma visa gång efter gång. Du vill inte leva längre. Ingen bryr sig om dig. Pappa sa minsann att det skulle bli så här... <br />
Numer vet jag inte om jag ska tro på dig. Du är nojig, du glömmer saker, inbillar dig en hel del skit och bara pratar om. Jag tror att vi haft samma diskusssion och försökt reda ut samma sak upp emot 20 gånger. Gränsen är nådd. <br />
<br />
Jag får väl bli den där hemska dottern som skiter i sin gamla mamma, då. Jag låter folk prata. Det lär ju komma från dig i så fall eller hur, mamma? Eftersom du vet bättre än jag vad jag känner och tänker så är det väl lika bra att dina profetior blir uppfyllda? Blir du glad och nöjd då?<br />
<br />
Är jag en duktig flicka då?B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-45384109081532230542010-03-19T10:36:00.000+01:002010-03-19T10:36:08.116+01:00Verkligheten då?Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser saker i tidningarna. Det kan vara precis vad som helst som ger den reaktionen hos mig, just idag är det när jag läser om <a href="http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6801257.ab">censuren av barnböcker</a>.<br />
<br />
Jag förstår mycket väl att man inte ska skriva sånt som skrämmer barn eller överdriva blodigheter o dyl. Det har liksom inte i litteratur för den målgruppen att göra. Om det nu har det någonstans.<br />
<br />
Men om - jag säger om - det är farligare att skriva öl istället för att lägga till lätt framför, då har det gått för långt. Är det meningen att verkligheten och dess innehåll ska omskrivas till någon slags ouppnåelig rosa, puttenuttig idyll? Är det verkligen farligt om ett barn ser någon dricka öl? Vet barnet skillnaden på lättöl och starkare grejer?<br />
<br />
Jag vet - av egen bitter erfarenhet - att blotta åsynen av en flaska kan skapa ångest. Speciellt i sällskap med en förälder som är allt annat än nykter. Jag kan lova att jag gav blotta fanken i vad det var för pinnar på ölburken. Ångest har inte med alkoholstyrkan att göra i det läget. Det var och är, min verklighet. <br />
Kanske att det vore bättre om det kunde få vara normalt men verklighet i barnböckerna? Föräldrar kan röka och dricka utan att världen behöver gå under. Ett barn som lever i en rosa idyll tar alldeles säkert inte skada av att läsa om gubbar som sitter på ett kafé i Milano och röker. Ett barn som redan vet att det finns människor som röker klarar att läsa om det.<br />
<br />
Rimlighet, tack.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-60123091707643834222010-03-09T19:25:00.000+01:002010-03-09T19:25:27.170+01:00FörmögenOm alla osagda ord vore guld<br />
Om alla tårar blev till silver<br />
Om mina grubblerier vore värda nåt<br />
Vore jag förmögen då?<br />
<br />
Om jag samlar alla minnen på hög<br />
Lägger alla fina stunder i en skål<br />
Håller de varma orden i min hand<br />
Känner jag mig rik då?<br />
<br />
Ensam går jag till banken med mina besparingar<br />
Låser in dem i ett fack<br />
Där får de ligga tills jag dör<br />
Utan dig är jag fattig<br />
Utan mig är jag förloradB i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-79991596336046479732010-03-08T20:12:00.001+01:002010-03-08T20:12:32.003+01:00Ge tillbaka<strong>Min bläckfisk</strong> <br />
Det finns åtta armar som slingrar sig runt min kropp.<br />
Krävande, kramande lemmar.<br />
Vill ha kärlek och ömhet, vill ha uppmärksamhet och tid.<br />
Några starkare och längre än andra, med vassare armbågar:<br />
Jag vill mest, se mig!<br />
En annan mjukare och undflyende, men med samma önskan.<br />
Krama mig, titta vad jag gjort. <br />
<br />
Dessa armar kramar musten ur mig, tar all min kraft.<br />
Jag orkar inte se eller lyssna, låt mig vara!<br />
Släpp taget, låt mig andas. <br />
<br />
Dessa armar ger mig styrka, ger mig kraft.<br />
Kraft att orka se och lyssna, kom hit!<br />
Krama om mig, hjälp mig andas.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-18935764134961395102010-03-07T07:08:00.001+01:002010-03-07T07:08:47.732+01:00Ta tillbakaI samma stund hon uttalar orden vet hon att det är kört. Det finns ingen återvändo. Från och med nu är hon tvungen att klara sig själv. Ingen kan hjälpa henne. Det är bara att skjuta fram bröstet som en tjädertupp i skogen om våren. Stolthet är det som gäller nu. Upp med hakan och stå sitt kast. <br />
<br />
Hjärtat bankar som en stånghammare i bröstet. Milla känner hur hon börjar kallsvettas och bli yr. Hon tar ett djupt andetag för att försöka lugna ned sig.<br />
Morgan stirrar blint ut genom fönstret, han har fortfarande inte tittat på henne sedan hon sa det. Sa de där orden som nu gör att hela världen dallrar som en brylépudding.<br />
<br />
”Jag vill att vi delar på oss. Jag behöver tid att vara för mig själv och fundera på vad det ska bli av mig. Och oss.”<br />
<br />
Orden ekar fortfarande mellan väggarna, trots att det är tyst som i graven. Det går inte att backa tiden och ta tillbaka det hon sa. Just nu skulle hon vilja det, bara för att slippa ta konsekvenserna. För att Morgan ska vända sig om och ta henne i famnen och säga att han älskar henne och allt kommer att lösa sig.<br />
<br />
Det är just nu det. Egentligen vill hon bara att han ska gå. Lämna henne där så att hon får vara ifred och göra just det hon sa. Fundera på vad hon vill. Finns det egentligen något hon vill? Livet känns bara trist och grått. Hon behöver verkligen inte mer trubbel, det har varit nog av det hela hennes liv. Kan jag inte få slippa nu? Det är den önskan hon mest av allt vill ha uppfylld. <br />
<br />
Milla hoppar högt när hennes mobiltelefon ringer. Morgan rycker också till men han gör ingen ansats till att vända sig om. Hon tittar på displayen. Det är hennes syster och hon skulle inte ringa om det inte vore något viktigt. Tänk om det är något med barnen!<br />
<br />
”Jag måste svara” säger hon till Morgans stela rygg. ”Det är Rita och det kan ju ha hänt någonting med barnen.” Morgan rycker på axlarna men säger ingenting.<br />
Milla darrar när hon tar telefonen. Hur ska jag klara detta? hinner hon tänka innan hon harklar sig och svarar.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-61620214628185952482010-03-03T19:58:00.003+01:002010-03-03T19:59:08.753+01:00AttraktionAttraktion. Detta ord med sin laddning av sexualitet och kärlek. Vad är det? Vad får två människor att dras till varandra? Kraften som drar dem mot varandra, vad består den av?<br />
<br />
Magnetism i sin allra mest förfinade form. Motsatser som närmar sig och fastnar. Går i klinch.<br />
Två brottare som kämpar för att den ena ska gå ner i brygga. Hamna på rygg och visa sin undergivenhet. Är det målet för attraktionen? Dominera och styra. Ge efter och följa.<br />
<br />
Vem tror att ”lika barn leka bäst”? Är det inte så att ”lika löser lika”? I sin strävan efter att vara till lags fräter likheterna hål. Du och jag. För alltid. Tillsammans. Aldrig isär.<br />
<br />
Hålen blir till gropar som sväller till grottor. Ekande tystnad fyller vardagen.<br />
<br />
Vi ser på varandra. Undrar vad som hände. Var är den nu, attraktionen? Åkte den ut med smutsvattnet? Fanns den där överhuvudtaget? Vi är två poler med samma kraft. Svagheter som stöter bort. Repellerar. Suger ut.<br />
<br />
Blickarna vänds åt andra håll. Vi ser en motpol med annan dragning. Försöker stå emot kraften. Attraheras av det vi inte själva har. Spänningen dallrar i luften. Kraftfältet sjunger sin magnetiska sång. Styr häråt. Släpp taget och följ med. <br />
<br />
Kompassen snurrar. Vem styr?B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6981171325777216427.post-90377850309771229382010-02-21T16:43:00.000+01:002010-02-21T16:43:11.453+01:00PortadPorten slår igen med en smäll. Den ekande tystnaden lägger sig som kistlock för hennes öron. Tyst som i graven, tänker hon.<br />
<br />
Med darrande händer försöker hon tända en cigarrett. Här ute är det stilla och ljudet från tändaren sänder tankarna till vrålande däckskrik. Så tyst är det.<br />
<br />
Det lilla fönstret bredvid dörren står på glänt. Hon kikar in men kan inte se vad som händer. Ljudet från festen når inte hit. Konstigt. Volymen därinne var av högsta sort så det borde höras. Musiken och festskrålet. Varför har det försvunnit?<br />
<br />
Med ens känns det otäckt att vara här ensam. Hon ser sig omkring. Det är en trång gränd hon befinner sig i. Soptunnor och ett par bilar är det enda som syns i det dåliga skenet från gatlyktan.<br />
<br />
När hon gick ut var det för att få vara just ensam. Hon trivs inte på festen. Hon är annorlunda. De andra är bara som alla andra. Inte intressanta alls. Inte för henne. De förstår inte. Livet. Det består inte bara av fester, hångel och att dricka så mycket sprit som möjligt. För att stå ut.<br />
<br />
Hon känner sig portad från det livet. Hennes erfarenheter tillåter inte att hon gör så. Att hon bara följer strömmen, roar sig utan tanke på en morgondag. Hon är här för att göra skillnad. Inte bara för sig själv.<br />
<br />
Hon tar ett sista bloss och slänger ciggen på marken. Trampar på den med sin högklackade sko. Går mot dörren som ska föra henne in i den värld som inte är hennes. En port mot förgängelse och nedbrytning. Jag kan inte vara riktigt klok, tänker hon. Jag ska bara gå in och hämta min jacka. Se’n åker jag hem. <br />
<br />
Hon tar i handtaget. Försöker få upp dörren. Det går inte. Hon försöker igen. Den är låst. Hon känner paniken komma. Nu är hon ordentligt portad. Hon får inte vara med längre. <br />
<br />
Det är kallt och rädslan värmer inte. Borta i andra änden av gränden ser hon den stora gatan där bilarna kör förbi. Vågar jag gå dit? Hon uppskattar sträckan till 150 meter men det känns som en mil.<br />
Imorgon slutar jag röka, tänker hon när hon stapplar iväg.B i t t ehttp://www.blogger.com/profile/07243042886845912310noreply@blogger.com5