Morgon utan lust

Det regnar. Inget tyst duggande, utan ett riktigt råbarkat kulspruteregn. Jag hör hur det smäller mot altantaket och hur fönsterblecket misshandlas av de tunga dropparna.
Klockan är bara halv sex och sömnen skulle gärna fått stanna en stund till. Jag vill inte vakna än, vill inte ta tag i verklighetens krassa handtag. Vill inte styra mig fram genom snår av ord och handlingar.

Kvällen slutade med ensam gråt i sängen. Tyst gömde jag tårarna och de hulkande ljuden i min kudde. Ibland är ensamheten bäst, lättare att hantera än en frågande tvåsamhet. Vissa saker går inte att förklara, de bara är. Finns där och gnager hål på den lycka som byggts upp. Små, små hål av minnen och tankar fräter sig igenom fasaden och lägger sig till rätta. Gonar in sig i det mjuka, känsliga därinne.

Nu finns du där vid min sida, du sover tungt. Bortvänd. Jag vet att du vill veta, hjälpa och ställa upp. Hur ska jag kunna låta dig när jag inte kan ge dig en förklaring? När mitt huvud är som en snurrande karusell där allt virvlar runt, runt? Ibland glimmar det till, en tanke får fäste och stannar till. Jag ser den, hur den vill stanna där, men jag puttar ut den bland de andra igen. Än så länge avstår jag från att ta den till mig.
En dag ska jag låta den stanna. Jag ska hålla den intill mig och lyssna på den. Vrida och vända för att se den från olika håll. Låta den höras.
En annan dag.

Närhet på avstånd

2 centimeter. 20 ynka millimeter. Det är vad som skiljer oss åt, rent fysiskt. Om jag blundar och anstränger mig kan jag känna din värme. Din kropps dunster kommer emot mig. Jag minns hur det brukade vara. Hur det kändes. Då när vi var så nära som avståndet visar.

Nu är det annorlunda. 20 millimeter är som ett hav. En ocean av känslor och förolämpningar ligger emellan oss.

Jag suckar för mig själv och vill bort. Min hand vill dit, till din rygg som så väl visar att du inte är intresserad. Inte av närhet och inte av mig. Jag håller tillbaka, lägger handen mellan mina ben för säkerhets skull. Låser fast längtan med låren. Kniper mot tårarna som bränner.

Det här nya är inte för mig. Det gamla, invanda, är vad jag vill ha. Tillbaka till då, när vi ville samma. Nymodigheter i form av avstånd är fel. Fruktansvärt, grymt, oerhört fel.

Med tankarna försöker jag få dig att vända dig om. Vill se dina ögon fyllda av kärlek. Vill att du kryper intill och suddar bort millimeteroceanen. Kom till mig och värm mitt kalla hjärta. Var min igen.

Syskonkärlek

Du och jag. Min bror och jag. Vi är sammanlänkade av blodsband som vill lösas upp. Av födsel och ohejdad vana som vill brytas.
Minns som igår när du kom till oss. Ditt mörka, buskiga huvud som låg där i korgen. Blickarna som du fick, fulla av kärlek. En son, välkommen som få.
Nu var det inte bara jag längre. Förstfödd för alltid men inte längre den som fick all uppmärksamhet. Mamma tog hand om dig och pappa gick till jobbet. Mormor gullade, kokte gröt och åkte hem igen. Farfar var min för alltid, trots att vi nu var två.

De första åren gick bra, vi var som syskon är mest. Lekte och bråkade. Höll ihop och spottade på varandra. Senare var vi tvungna att hålla ihop mot resten av världen, det fanns ingen annan möjlighet. Ingen fanns som kunde ta hand om oss på rätt sätt. Jag tog dig under mina klena spetarmars vingar, försvarade dig med näbbar och klor när någon ville dig illa. Matade dig och såg till att du gick till skolan. En elvaårig mamma med nioårig son.

Så höll det på tills du började gymnasiet. Då blev du plötsligt fin i kanten och en kappvändare av stora mått. Jag - den tuffa, hårda - böjde mig inte för några kastvindar eller briser. Jag mot världen accepterade inte ditt vindflöjlande. Vi gled isär. Språket var inte längre detsamma.
Jag blev en flyttfågel och drog bort från mitt oönskade ansvar, du fick klara dig med våra sjunkande föräldrars hjälp. Länge var det stiltje mellan oss, ibland bruten av stormar och orkaner. Olika till döden.

Håll dig på din kant så stannar jag på min. Blickar och ord som sårade och rev rispor i segelduken. Vi försökte lappa ihop och styra tillsammans, skutan hade varit på driv för länge. Omöjligt att genomföra.

Nu har vi stillnat i de vi är. Du är du och jag är jag. Isär för det mesta men tillsammans när det gäller. När stormvindarna vill vända kappan på fel håll, då håller vi upp varsitt finger och känner efter vart det blåser. Samma håll ger lättare styrning och en möjlighet att hitta tillbaka.

Bror och syster - för alltid.