Ettie flyttar

Samtidigt som jag bestämt mig för att koncentrera min värdefulla tid - den som "blir över" och som jag ser till att skapa på egen hand- till att skriva, så taggar jag ned min huvudsakliga, offentliga blogg. Nu ska det skrivas bok!

Har ni hört den förut?

I vilket fall som helst; jag flyttar Etties bikupa till en ny adress för att inte råka kommentera som den offentliga. Nu kan jag slappna av och skriva mer fritt.

Samtidigt blir det lättare att kommentera hos er så jag hoppas kunna förbättra mig på den fronten.

Jag skulle bli väldigt glad om ni som följt mig på den gamla adressen har lust att flytta med mig till den nya och om någon ny vill hänga på så är du naturligtvis också välkommen!

Den nya adressen är http://ettiebee.blogspot.com/ och jag ser fram emot att träffa på dig där!

Tala inte om det

Åtta år och ensam utan dig. Du fanns inte hos mig på min dag.
Någon sa att du inte mådde bra. Att du måste vila.
Det är nåt med psyket sa dom.
Vi skulle fira min födelsedag. Bara jag, min bror och pappa.
Pappa firade med öl.
Jag firade inte alls. Jag tittade på gubben på ölburken och tänkte på dig på sjukhuset.

Det finns ett tal, en födelsedag, jag inte vill minnas.

Glödande känslor

- Man kan nästan tro att det är du som är den som mår sämst av det här! Milla blängde ilsket på Morgan. Det brände och sved i henne. Allt han hade sagt åkte berg- och dalbana i blodomloppet. Det kändes som att hon skulle spy. Kräkas upp allt det som ville ut. Alla hårda ord han hade kastat tillbaka på henne.

Morgan vände sig sakta om och såg på henne. Hon såg så ynklig ut där hon stod och sprätte i gräset som en ilsken häst. Klar att ge sig ut i strid. Igen. Han drog efter andan.

- Milla... när ska du förstå? Det är inte jag som gör dig illa, det är du. Och det är du som gör mig och barnen illa, du strävar efter nåt vi aldrig kan ge dig. Du vet inte vad du vill, hur ska då vi klara av att hjälpa dig? Jag fattar inte vad du tycker att jag ska göra. Barnen förstår inte varför du är arg på dem. De börjar bli rädda för att vara ensam med dig. Fattar du hur illa det är?

Han känner hur han glöder av återhållen ilska, han vill skrika rakt ut och springa därifrån. Tänk att äntligen få slippa allt det här. All oro för hur det ska vara när han kommer hem. Vad barnen ska berätta för honom. Han är så trött.

Ett vänligt val

Idag när jag var ute och gick så var det annorlunda i "min" lugna skog. Det var plötsligt människor överallt. Lingonplockare, troligtvis. Med sin närvaro störde de min tillvaro, den  blev inte som den brukar. Det jag förväntar mig av mina skogspromenader ställdes lite på ända.

Jag kände att det växte en liten tagg av irritation. En invärtes suck av "ååååh, varför kan man aldrig få vara ifred?"
Närmade mig en bil där de höll på att plocka in lingonhinkar. En liten kille i 3-årsåldern hoppade fram och ropade ett glädje-Hej. Hela han sken. Jag sa hej tillbaka och blev lite vänligare till sinnes på köpet.

Efter en stund såg jag en kvinna som gick och letade kantareller (antog jag med ledning av var och hur hon tog sig fram). "Hmmm, vad gör hon här vid vår väg?" Kvinnan gav mig ett varmt leende och ett hej. Återigen svarade jag med samma mynt.

När jag gått förbi henne såg jag nåt som lyste upp diket. Innan jag hann tänka så vände jag mig om. "Letar du efter kantareller?" frågade jag. "Ja", sa hon och såg frågande ut. Jag pekade mot diket och visade henne de gyllene svamparna. "Vad gulligt av dig" sa kvinnan.

Jag gick vidare och kände mig nöjd, glad och gullig.

Aldrig ensam, alltid ensam

Nog är det en träffande text? Jag kunde den rätt bra första gången jag hörde den. Hjärtats igenkännande?

Förvandlad och försvunnen

Det var för tre dagar sedan det hände. Milla såg på Morgan och kunde inte riktigt se vem det var. Han hade precis sagt nåt som hon inte förstod.
- Vad sa du? frågade hon.
Han upprepade det han just sagt och som i en långsamt uppspelad repris såg hon hur han löstes upp i kanterna och blev nån annan. En främling satt i hennes favoritfåtölj och rabblade ord hon inte förstod. Hon ville inte höra. Vem vill lyssna på en vilt främmande människas hårda ord om "rycka upp sig, ta sig i kragen och se framåt"?
Milla vände blicken mot fönstret, resten av hennes sinnen såg till att stängas igen. Där ute flög ett stråk av gäss. Plogade sig fram med blicken redan i söder.
De ser framåt, tänkte hon när förlamningen släppte. Vid det laget hade både gässen och Morgan förvunnit för längesen.

Milla satt ensam kvar i stugan. Hon lyssnade både utåt och inåt. Lika tyst överallt.

Linan är slak och darrig

Nu är det nära. Jag är en kvinna på gränsen till sammanbrott.
Linan - bestående av en tunn tråd spänd mellan mitt vanliga jag och det som vill ta över - slakar mer för varje dag. Den vill brista och få mig totalt ur balans.

Där uppifrån ser jag ner på det som drar och sliter. Mina olika sinnesstämningar. Det positiva börjar mattas, allt annat tar över. Orken att kämpa emot blir mindre.

Varje dag något nytt som växer upp, får mig att snubbla mot det mörka. Ljusets svaga låga fladdrar i den vindpust av negativt flöde som drar förbi. Än så länge gör det just det, drar förbi. Snart kommer det att stanna kvar.

Jag vill inte ha dig, du mörka. Du har funnits i bakgrunden så länge. Ibland har jag låtit dig komma in, sitta hos mig och värma dig medan jag blir allt kallare. Jag har lyckats sparka ut dig igen men nu känner jag att du tränger allt längre in i mina rum. Mitt hjärta låter dig ta plats och förmörka mina dagar. Mot min vilja.

Med de allt svagare positiva energierna försöker jag mota dig. Balansen är svår. Det svänger och drar och jag viftar med armarna för att inte trilla. Blickarna dras nedåt, suget att ge efter blir större.
Svagt, svagt hör jag någon ropa. "Se framåt istället. Jag finns kvar. Gå mot ljuset."
Det jag som vill vinna har en hes röst, den har ropat på mig länge och snart tystnar den. Om jag inte låter bli att trilla mot mörkret kommer den att försvinna.
Då är det kört.

Läs även andra bloggares åsikter om Skrivpuff, balans

Beroende av allt möjligt, precis som Persbrandt

Jag har -med ålder och stigande erfarenhetsgrad - insett att jag är en beroendemänniska. Något jag minsann hävdat att jag inte är och aldrig kommer att bli. Även solen/månen har sina fläckar. Jag har fått erkänna och visa upp dem. Hur jag än gnuggar så går de inte bort.

Det största av mina behov är det av bekräftelse. Du duger. Ännu hellre - du är bäst, du är den enda, ingen annan kan mäta sig med dig.
Män som ska välja mig, inte vilja ha någon annan. Vänner som ska vara glada för att jag låter dem komma in en liten bit. Aldrig långt. Jag vet minsann att det inte går att lita på någon annan än mig själv.
Rätt vad det är så blåser det upp, en liten pust blir till en orkan som skickar tromber av känslor och sårande ord rätt in i din själ.

Min barndom och uppväxt har påverkat mig mer än vad jag tycker är OK. Försöker låta bli att känna så men rätt vad det är så finns den där. Känslan och förklaringen. I en handling som speglar sig i det förflutnas kalla vatten. Ett eko från förr. En doft som framkallar bilder jag inte vill se.

Hur hårt jag än kniper så sprider sig snabba fotoklipp bakom mina ögonlock. In i hjärnan. Bort från det jag styr. Vilsen igen.

Läser om Mikael Persbrandt och känner igen allt. Kanske skulle jag inte givit upp skådespelarplanerna trots allt? Kanske skulle jag varit den kvinnliga motsvarigheten idag, vore det ens önskvärt? Vi har träffats. Korta samtal vid gemensamt intresse. Men jag känner dig inte. Lika lite som du känner mig. Ändå finns där beröringspunkter. Nästa gång kanske vi tar ett mer allvarligt snack? Vi och våra beroenden :-)

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, åldersnoja, beroende, barndom

Omstrukturering genom flytt?

Jag känner att det är dags att börja om. Rättare sagt, se till att fortsätta genom att göra en omstart. Jag vill komponera om mitt bloggande. Gå från att vara den offentliga, som skriver det som känns OK att skriva, till att bli den anonyma som kan svänga ihop nåt om nästan allt.

Här är jag anonym. Här hamnar mina texter som ibland känns för utelämnande och egenupplevda  -utan att alltid vara det - för att människor i min närhet ska få läsa dem. Jag är inte mogen för det än.

Hemma... på min blogg på landet... där finns jag med namn och foto. Där går det inte att lämna ut alla roliga eller mindre roliga saker som händer i livet. Saker som jag vill skriva om, som får fingrarna att glöda av lust. Därför blir det lite Skrivpuffar och annat á la Ettie istället. Inte fy skam för den delen. Här får man verkligen respons och det är så kul att läsa alla underbara texter som andra Skrivpuffare delar med sig av.

Frågan är nu... Ska jag flytta hit för gott? Kan jag blanda och ge på samma vis här? Fast mer. Kompositionen blir annorlunda. Fortfarande min, förstås. Och jag gör ju som jag vill med min blogg.
Känner mig splittrad. Hur gör ni andra? Vad tycker ni? Skulle det vara OK att ha en massa annat utöver rena "skrivalster"? Om ni förstår hur jag menar.

Dessa bitar som vill ett pussel

Vilsen bland himmelsblått och stenbitar.
Skogsgrönt och kolsvart.
En bit här. En bit där.
Hur passar man ihop dem?
Alla ser likadana ut. På håll.
Kommer du närmre ser du hur de skiljer sig åt.
Varenda bit har sin egenhet, sin lilla kant formad av tillvaron.

Du tittar och funderar på hur du ska kunna sammanfoga det.
Livspusslet. Familjen, vännerna, föräldrarna.
Hur ska det hålla ihop när du inte gör det?