Ändrar mig igen

Nej, jag tror inte det funkar att köra från början. Måste gå på dagskänsla. Det som kommer upp. Det som vill fram. Det är det jag måste skriva. Struntar i ordning. Bara skriver. Vem bryr sig? Det är för mig. För min skull. Måste få ur mig detta.

Hur ska det här bli?

Var ska jag börja? Vilken situation ska få stå som inledning på min historia? Vilken ålder kan kännas som att den räknas? Räknas hela livet? Från när kommer jag ihåg? Ska jag bara kasta ned orden som de kommer? Ska jag lägga upp nån struktur? Ska jag kanske bestämma mig för att skriva en viss tid varje dag, så där som jag gjorde på skrivarkursen? Det funkade bra då, den pressen/rutinen kanske får fart på mig?
Jag kör rätt upp o ner, numrerar inläggen så länge. Kanske blir det rörigt, vad vet jag. Vet bara att jag måste börja. Gör det nu.

Får hålla mig här

Mer och mer funderar jag på att berätta min historia. Vill jag att alla ska få läsa? Läsa, men veta att det handlar om mig? Känner mig kluven som veden i trädgårn.
Länge har boken funnits där. Väntande, bidande på tid och inspiration. Om jag skriver den så kommer det fram. Då kan kreti och pleti läsa. Vad kommer min familj - den som finns kvar - säga? Resten av omgivningen.
Utlämnad blir jag. Tillsammans med dem. Jag gör valet, inte de.
Min vanliga blogg känns för öppen. Jag tror jag ska starta härifrån. Frågan är med vad.

Löste sig

Som allting brukar göra. Jag har ett nytt arbete som väntar på mig inom några veckor. Får lämna det gamla och göra bruk av mina tillgångar. Inte bara skrapa på ytan. Jag flyger igen.