fredag 29 januari 2010

Lakan

Längst in i det dunkla hörnet bredvid köksingången är Henkes plats. Han är sorten som vill ha koll på vem som kommer och går. Ryggen fri.

Har man levt stora delar av sitt liv i skuggan av en opålitlig bror så lär man sig snart att vara vaksam. Att se om sitt hus och skydda sig mot det okända. Se till att inget är okänt, helt enkelt. Lära sig av misstagen.

Han kliver ut från Billie’s och ser sig oroligt omkring. Han har tagit en långlunch med isterband och en stor stark. I sällskap med den han föredrar framför andra, sig själv.

Han drar upp blixtlåset i jackan och svänger av mot hamnen. En snabb blick på klockan och sedan vidare. Det är gott om tid. Han vill inte komma för tidigt. Vill inte verka alldeles för ivrig. Magnerverna är precis så där lagom i oordning och adrenalinet pumpar. Mer och mer ju närmare han kommer. Vågorna som slår mot kajkanten är som viskande löften.

Henke viker runt hörnet. Där står bilen. En flådig Merca. Självklart, vad annars? tänker han med ett flin. Nico skulle liksom inte göra sig i en Skoda. Han ser bilden framför sig. Nu skrattar han nästan högt för sig själv.

Skärp dig, för fan, Henke. Det är inga småglin du har att göra med. Han stramar upp sig och går fram till soffan som står vid husväggen. Sätter sig och väntar.
Telefonen ringer i hans jackficka. -Ja? svarar han när han känner igen numret. Typiskt att det måste gå till som i en dålig gangsterfilm. Det är väl för fan bara att kliva ut Mercedeshelvetet!

Nico gör sig ingen brådska ut ur bilen. Han öppnar dörren och liksom drar sig upp i en enda rörelse. Han är smidig och Henke kan inte låta bli att tänka på hur ont det skulle göra att bli träffad av hans benspark. Nico är en jävel på kampsport, det har han både hört talas om och sett med egna ögon.

Det här är idiotiskt, tänker han nu. Varför i helvete har jag gett mig in på detta? Henke vet varför. Pengar. Hans bror behöver hjälp och då kommer Henkepenke springande som vanligt.

”250 lakan, brorsan. Fattar du? Jag är skyldig järngänget det. De skiter fullständigt i att jag sitter på kåken och inte kan fixa det. De vill ha det nu. Direkt. Du måste hjälpa mig!”

Han kommer att få betala för detta, det vet han. Någon gång. Om en dag eller ett år. Det går som en rysning utefter ryggraden när han ser det framför sig. Straffet för misslyckandet blir hårt. Det här gänget ser inte mellan fingrarna. ”Take no prisoners” är ett uttryck som passar på Nicos gäng. Hellre göra sig av med problemet än ta gisslan. Ju snabbare desto bättre.

torsdag 28 januari 2010

Se upp

Idag är en sån dag. En dag när det gäller att akta sig. Att se upp.
Istapparna hänger tunga och vackra. Livsfarliga.
Gå inte under.

Går du under är risken stor att du träffas.
Träffas av insikten om hur det förhåller sig.
Hur livet är.

Så se upp. Gå inte under.

tisdag 26 januari 2010

Se skillnaden

Du slänger ilsket ifrån dig väskorna med handdukar i sanden. Suckar när du ser barnen springa ner mot vattnet. Muttrar för dig själv; Nä, visst, bara spring iväg. Jag fixar gärna allt på egen hand. Bara roa er. Ironins drottning, det är du.

Din man kommer släntrande på efterkälken. Han bär sandalerna i handen och ser ut att må bra. Du får en bild av semester och lugn i det du ser. Du vill dit. Vill vara en del av det lyckliga.

Du drar efter andan och manar fram de ord du lärt dig. De som ska hjälpa dig till nuet.

Luta dig tillbaka och blunda. Slappna av. Hör hur det brusar från havet. Barnen som springer ut i vattnet. Som skriker av skräckblandad förtjusning när det kalla vattnet möter deras varma skinn.
Känn hur solen värmer dig. Låt din inre bildskärm bli blank. Öppna för ny mottagning.
Bilder och händelser att sakta njuta av.

Ser du vilken skillnad det blir? Hur du sakta släpper dina stela axlar, låter dem sjunka ner? Du kan påverka. Du gör skillnad. Gör det oftare.

måndag 25 januari 2010

Omedvetet såra

Men är du dum i huvet eller? Hur många jävla gånger ska jag behöva tala om hur den förbannade ekvationen funkar? Är jag nån mattelärare, kanske? Va? Fattar inte varför du aldrig lär dig! Pappas gener, förstås.

Millas mamma slår igen dörren efter sig. Lämnar mammadoften kvar i rummet. Den där äckliga blandningen av cigarrettrök och Läkerol. Milla fnyser för sig själv. Precis som om det hjälper. Vinet känns igenom, mamma lilla.
Hon drar efter andan och kryper upp i sängen. Under filten kurar hon ihop sig, håller armarna hårt om knäna. Låtsas att hon är nån annanstans. Långt borta där varken siffror eller mammor existerar. Fan, fan, fan!

Ute i köket sitter Mamma. Andas tungt. Försöker lugna ned sig. Återigen har hon mist humöret. Kastat sig över stackars Milla med ord som inte borde yttrats. Hennes dotter är verkligen inte dum i huvet. Hon förstår alldeles för mycket. Mer än en 14-åring ska behöva förstå, tänker hon nu.
Hon ser igenom mig. Kryper in under skinnet på mig och får mig att må dåligt. Hennes anklagande blickar förföljer mig. Runt hörn och in i mörker. Jag orkar inte mer. Älskade Milla, vad ska vi göra du och jag?
Hon reser på sig. Öppnar dörren till städskåpet och tar ut den halvfulla flaskan. Tvekar en sekund innan hon öppnar den och häller ut innehållet.

Panikslagen måndag

Idag är ingen bra dag. Stålsatte mig inför att ringa vårdcentralen för att förlängd sjukskrivning. Vad händer? Läkaren är inte där! Återkommer imorgon. Jag rasade ihop i min redan söndertrasade känsla av hopplöshet.
Jag är så rädd att behöva gå tillbaka till jobbet. Paniken växer vid blotta tanken.

Den starka person som varit jag är borta. Nu finns där en liten ynklig ersättare.
En vikarie som är ett litet barn. Kan inte ta mig för nånting.
Hjärtat dunkar. Magen värker. Kan inte sova.

Snurrar. Vrider. Vänder. Men hur ska det gå? Vad ska det bli av oss?
Vågar jag ta steget som kommer att ändra så mycket?
Kan inte besluta på egen hand. Måste ta hänsyn. Måste få hälp.
Mest av allt måste jag.

Lyfta stenen som ligger tungt i mitt bröst. Spetta bort ångesten.
Bädda in magen i bomull. Låta hjärtat slå.
I vår takt.

5 ord på J

Jagad - jobbigt - jordnära - jösses - jacka

Milla drar jackan tätare kring kroppen. Hon fryser så hon skakar. Morgan och hon har åkt bil i nästan 20 mil och inte sagt mer än max 10 ord till varandra. Det är inget fel på värmen i bilen. Kylan hon känner kommer inifrån. Hon tycker att Morgan också utstrålar en viss kyla mot henne.
Är det så? tänker hon. Har vi blivit så kalla mot varandra?

Hon ser på honom där han kommer gåendes från macken. De har stannat för att tanka innan de fortsätter. 14 mil kvar. 140 km av iskall tystnad. Var det verkligen en bra idé att åka till stugan?
Blicken hon får när han stiger in i bilen säger att det var rätt. Det är inte kyla hon ser, det är den där sköna värmen han brukade ge henne. Av ren reflex sträcker hon fram handen och smeker hans kind.
Han rycker till.  Jösses, är det så länge se'n jag rörde honom? Så ovanligt så att han hoppar till av blotta beröringen?

Morgan tar hennes hand. Tårarna svämmar över i Millas ögon. Fan, vad jobbigt det här är! Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna få honom att förstå vad jag känner? Hur jag mår?

De är så olika. Morgan är den mer jordnära typen. Han är nöjd med vardagen och det de har. Det vet hon och så har det alltid varit. Milla är den drömmande sorten som tycker det är svårt att vara tillfreds med det som är. Vill framåt, uppåt.
Hon känner sig jagad av sina erfarenheter. Hon kan inte vara still. Nuet får inte vara. Bakåt vill hon helst inte se. Men där framme väntar något bättre. Det måste det göra! Hur ska hon annars kunna fortsätta?

fredag 22 januari 2010

Mitt mantra för att skriva

Jag vill. Jag måste. Jag ska. Jag vill. Jag måste. Jag ska.

Vill - Sedan jag var fyra år och lärde mig läsa och skriva har jag sett fram emot användandet av ord. Längtat efter att få göra något av dem. Uppsatsskrivning var ljuvligt. Fantasier och verkligheter som präntades på papper med en penna som blev trubbigare och trubbigare. Fram till katedern och vässa. Om och om igen.
Grupparbeten var inte poppis. Samarbeta - ja. Men skriva arbetet - nej. Det kom andra och skulle blanda sig i orden. De förstod ju inte. Brydde sig inte om värdet. Hur orden påverkar meningen.

Måste - För min egen skull. En längtan, en dröm, som funnits så länge. Visst måste jag ge den en chans?

Ska - I över 40 år har jag förträngt och kommit med ursäkter. Hinner inte. Vem vill läsa? Så mycket annat att göra. Vem vill läsa? Andra måste få sin tid. Vem vill läsa? Vad ska jag skriva om? Vem vill läsa?

Nu har jag bestämt mig. Jag ska skriva. För mig. Bryr mig inte om att fundera på om någon vill läsa. Det får bli en senare fråga. Nu ska det ut. All längtan ska få komma till tals. Jag är värd det.
Min egen förbaskade skyldighet är det. Gör livet till det du vill är mitt nya mantra. Tillsammans med Jag vill, jag måste, jag ska.

torsdag 21 januari 2010

Andnöd

Som en skogstjärn med spegelblank yta.
Så är det att vara hos dig.
Du är min trygghet. Min värld.
Ingen jordbävning av passion som stör.
Inga stora vågor. Små krusningar.

Ser bort mot andra sidan.
Där borta finns nåt nytt.
Kliver i. Vattnet smeker min kropp.
Blicken är stadig. Vad är det som lockar?
Något drar mig dit.

Solen går i moln. Det mörknar.
Vad är det som händer?
Vart är jag på väg?
Vattnet känns kallt och farligt.
Vinden sätter fart på den blanka ytan.
Ger sig inte. För mig framåt.

Vill inte längre. Försöker vända om.
Strömmar av vatten tar mig. Nedåt.
Tjärnen blir ett hav. Stora vågor av fara.
Ned, ned, under ytan.
Försöker skrika. Får vatten i munnen.
Kan inte andas.

Hör dig ropa. Kom tillbaka!
Trampar vatten. Försöker simma.
Tung i kroppen. Hjärtat bultar.
Vill trygghet igen. Saknar det blanka.
Vågorna ger mig andnöd. Hjälp mig hem.
Andas med mig.

onsdag 20 januari 2010

Lyhörd

Ta dagen som den kommer. Lyssna till ditt hjärta.
Din själ ska må bra. Släpp alla måsten.

Milla snörper föraktfullt på munnen. Alla dessa människor med sina goda råd. Floskler är vad det är!
Vad vet de om hur hon har det? Vem kan sätta sig i i hennes situation? Hon klarar det inte ens själv.
Morgan försöker. Han har försökt länge. Hon orkar inte ge honom respons.
Syrran vill ställa upp. Hon passar barn och försöker förstå.

"Låt dem komma in". En liten, svag röst viskar till henne. Den förbannade rösten är lite starkare idag.
Milla hör den och försöker vifta bort känslan. Ännu fler måsten. Du måste låta dem hjälpa dig.
Du måste ta tag i ditt liv.

"Ja, jag veeeeeet!" vrålar hon mot sin spegelbild. Orden studsar mellan de kakelbeklädda väggarna. Om och om igen ekar det tomt i hennes inre. Vanmakten fyller utrymmet.

Huset är lyhört. Nu kommer grannarna att undra. Se ännu mer snett på henne när de möts i trappan. "Tokan på tvåan", det är Milla det.

tisdag 19 januari 2010

Det bästa som hände igår

Igår fick jag en spark. Den öppnade mina ögon.
Jag såg. Den finns där.
Frågan som ställdes gav mig insikt. Jag skulle kunna.

Min önskan om att skriva, längtan som funnits där länge, länge. Den har pockat på. Jag har puttat tillbaka den in mörka vrån. Verkligheten har alltid tagit makten över önskan. Drömmen fick inte ta plats.

Små, tafatta försök har gjorts. Fragment av mitt liv omvandlat till stödanteckningar.
Vill jag att andra ska veta? Vad ska bort?
Begränsningarna har förlamat både tanke och fingrar.
Det har kommit till en gräns där det sagt stopp. Vågar inte. Vem bryr sig, förresten? Vem skulle vara intresserad nog att läsa?

Texter om annat, dikter och små noveller, har blivit till. Utan krav går det bra. Jag kan skriva. Om jag släpper efter. Om jag tar mig tid.

Igår tog jag ett beslut. Jag SKA. Tiden som förbrukas genom att läsa bloggar eller slötitta på TV ska omvandlas. Den brunnen ska ösas och bli till dyrbara droppar av skrivtid.
Vad jag skriver är inte viktigt just nu. Bara att jag gör det.
Igår fick jag en hel del på pränt. Olika situationer och människor. Minnen från min barndom. Vad som blir av detta vet jag inte än. Kanske bara en samling ord som jag har att förvalta för min egen skull.

Detta var det bästa som hände igår. Jag har tillåtit mig tid. Jag skriver!

måndag 18 januari 2010

Halka efter

Förbindelsen mellan hjärna och fötter är oändligt sliten.
Som kluvna hårtoppar väntar de på saxen.
Röra sig framåt. Klättra upp.
Omöjligt att genomföra. Stegen är tunga.

Telefonen ringer. Ilskna signaler.
Vill inte. Kan inte. 
Hjärtat dunkar. Magen värker.

Låt mig vara. Vill vara här. Ensam.
Orkar inte följa strömmen.
I min egen takt halkar jag efter.

Så får det bli. Svänger av motorvägen.

Stiger av.

söndag 17 januari 2010

Nu ska jag börja skriva!

Först ska jag bara hjälpa lillan med matten.
Och klippa två döttrar.
Och lyssna på engelskan som de ska läsa upp i skolan.
Och äta hos gubbens farmor.
Och plocka fram mat tills imorgon.

Se'n ska jag bara hitta nånstans att sitta.

När jag hittat nånstans att sitta ska jag försöka komma ihåg vad jag tänkte börja skriva om.

När jag kommit på vad jag tänkte skriva om ska jag bara vänta på inspiration.
Och på att få vara ifred.
Se'n så!

Egentligen

Mitt liv. Mitt val. Mitt liv. Mitt val.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag upprepar det.
Egentligen spelar ingenting någon roll.
Jag är fast.

Cementerad i mitt liv och mina val.
Ser ingen utväg. Bara hinder.
Egentligen vill jag sluta. Sluta plåga mig själv.
Komma loss.

Livet är ett val i sig. Någon annans val.
Nu är det mitt. Jag vill leva.
Egentligen vill jag det.

lördag 16 januari 2010

Ett erbjudande

Sussi tog tag i sin systers armar för att hon inte skulle kunna undvika att möta hennes blick.

- Lyssna på mig nu, Milla. Om ni inte tar tag i det här nu så kommer det att gå åt skogen. Morgan orkar inte mycket mer, det ser jag på honom.
Milla blängde surt på henne under den alltför långa luggen. - Men jag då? Är det nå'n som bryr sig om hur jag mår? Saliven stänkte när orden kastades ur munnen.

Hennes syster drog efter andan. Hon var beredd på frågan. -Jo, det är just därför jag säger det här till dig. Jag vet att du mår skit men du lär inte må bättre av att ni delar på er eller hur?
Nu gör vi så här. Jag tar barnen med mig hem till mig över helgen. Ni åker upp till stugan och pratar. Pratar och pratar. Är det förstått?

Återigen en svag knyck från axelpartiet.

- Men för helvete, Milla! Fattar du inte att det är allvar? Du håller på att dra ner både dig och resten av din familj i ett stort, svart hål! Du får ge dig nu. Ryck upp dig. Ta vara på den hjälp du kan få. Morgan älskar dig men han känner sig ensam. Släpp in honom igen!

-Jaja, jag får väl ta ditt erbjudande då. Finns väl inget annat sätt att få slut på ditt tjat.
Sussi tyckte sig se en kort glimt av den vanliga Milla, ett litet drag i mungipan. Ett leende? Hon vågade inte hoppas.
-Jag hjälper dig packa och sen hämtar du upp Morgan på jobbet. Han har redan sin väska med sig. Vet du varför?
Milla skakade på huvudet.
-För att han inte har gett upp - än. Han hoppades att jag skulle kunna övertala dig. Att du skulle vara villig att försöka lösa detta. Ihop med honom. Du har en man som gör allt för dig. Förstör det inte.

fredag 15 januari 2010

Att hjälpa

Morgan hör Millas suck när hon lämnar sängen. Han vet att hon har svårt att sova, det har varit så ett tag. Flera månader. Det tär inte bara på Milla utan på deras förhållande.
Hennes trötthet och grinighet. Sakerna hon glömmer. Närvaron som inte finns.
Det känns kallt i rummet. Lika kallt som känslorna de inte längre delar.
Han har försökt. Gudarna ska veta att han har försökt.

Morgan suckar ljudlöst. Inget hjälper. Alla försök att prata slutar i gräl. Ömheten han visar misstolkas.
Milla stöter bort honom. Inte bara handgripligen. Ögonen visar att hon vill vara ifred.
"Rör mig inte!" är det hon utstrålar. Hela hennes varelse, det som är hon, är på väg bort.

Klockan är snart halv 5, dagsljuset letar sig in genom persiennens springor. Ett ljus som inte förmår hjälpa. Mörkret har kommit för att stanna.

torsdag 14 januari 2010

Grubbla

Milla vänder sig om. Klockradions röda siffror hånar henne med sina 03:42. Hon suckar djupt. Det är bara ett par timmar kvar tills hon måste stiga upp. Ett trött konstaterande av fakta.
Ännu en natt när hon vrider och vänder sig i sängen. När hennes hjärna spelar ett spratt och låter tankarna snurra som Virvelvindskoppar.

Milla hatar sig själv just nu. Hon orkar inte med att ha det så här. "Varför, varför, varför i helvete kan jag inte släppa och sluta grubbla?" Hennes högsta önskan är en omöjlighet. En knapp att trycka på. On/off. AC/DC.
Kliva ut från jobbet och slå ifrån strömmen till den delen av livet. Istället trycka in fritidsläget och därmed se till att det blev just Fri tid.

Hatet till hennes eget handlande kommer ur maktlöshet. Viljan att sluta grubbla finns och är stark. De snurrande tankarna virvlar i cirklar. Bildar motstånd och mönster som är svåra att bryta.

"Jag behöver hjälp", tänker hon och kliver upp med en suck.

onsdag 13 januari 2010

Kursen inställd på deckarskrift

Jag är väl inte direkt inne på just denna genren men kan ändå inte låta bli att känna mig sugen. På skrivarkurs, alltså. Har inte möjlighet att närvara mer än på distans, men vet att även det kan få en att komma igång.
Kanske skulle ta tag i det igen, utöka Skrivpuffandet med att se till att skriva mer varje dag. Ge det tid.
Jag känner ju hur jag slappnar av och bara låter orden komma när jag väl sätter mig och fantiserar fritt.

Imorgon ska jag börja med att bearbeta min nuvarande situation och se till att det kommer in fler skrifter i vardagen. Har en fundering som kanske kan funka, ett upplägg för att få upp flytet. Imorgon!

Gissa

 -Vad skulle du själv gissa på? Läkaren ger mig en genomträngande blick över de smutsprickiga glasögonen.
Min mage som redan vrider sig av ångest blir till en ännu större klump. Tårarna stiger i ögonen. Orden stockar sig och vill inte lämna munhålan.

Hjärtklappning, tryck över bröstet, svimningsanfall och en allt sämre förmåga att minnas saker. Allt detta - och lite till - har fått mig att besöka vårdcentralen. Det har tagits prover och viktigast av allt; ett EKG.
Hjärtat slår som det ska. Förutom ett par små avvikelser som är ofarliga. Enligt den bligande läkaren.

Jag vet vad som är fel. Hur ska jag få honom att förstå? Rädslan för att bli avpolletterad ger mig svettningar. Att vara här är ett första steg. Kompassen visar på rätt väg. Den kompass som ligger i mitt hjärta och pockar på att visa rätt.

Idag har jag börjat min vandring mot förändring. Egoism utan tankar på mig själv. Går det?
Livet, det nära, måste få en chans. Bara jag, endast jag, kan styra det. Äntligen har jag sett målet och kör däråt.

Jag berättar för läkaren hur jag har det. Hur jobbet får mig att ligga vaken. Hur jag har ångest och ont i magen. Hur svårt jag har att slappna av. Hur mycket jag glömmer.

Han ser allvarlig ut. Det pratas om Företaghälsovård. Jag fortsätter. Rösten vill spricka och tårarna blir salta tyngder. Två veckors frist utdelas. Sjukskrivning. Lättnad och tryck. Vila och återhämtning. Tryck för att jag ställer till det för andra.

Målet är att få mina nära och mig att må bra. Inget annat är längre viktigt. Jag släpper den tryckande tanken och låter lättnaden vinna.

tisdag 12 januari 2010

Nykomling















I ett skruvstäd sitter jag fast. Med en näve knuten runt mitt allra innersta. Med en tving hållande min själ.
Du kom till mig och visade vägen. Din väg.
Vägen blev till min. Främlingen blev ledsagare.
Nykomlingen blev vän och käresta.
Vi håller varandra. Hårt.
Vi tvingar och knyter. Släpper och lossar.
Muttrar och skruvar.
Vår väg. Tillsammans.

söndag 10 januari 2010

Nya friska tag

Idag tar jag en text från min samling, numera kan jag inte med att säga byrålåda, det ligger ju i datorn alltihop :-)
Den här fågeln ser till att få i sig mat så att hon kan ta nya friska vingtag.

Hon kom flygande från väster in över det lilla brukssamhället. Vinden kändes kall när den drog genom hennes vingar. Det var vår, men än värmde solen inte tillräckligt för att det skulle vara skönt att flyga. Hon hade flugit en bra bit in från kusten och kände att det var dags att slå sig ner för att vila en stund. Frågan var bara om det fanns något bra ställe? Hon tog en lång lov bort emot centrum för att kolla läget. Därnere rörde sig en del människor, det var torgdag och kanske skulle det finnas något ätbart för henne.

Hon sänkte huvudet och beredde sig på att gå ner en bit. Då såg hon några barn som sprang omkring på skolgården. Några hade djärvt kastat av sig mössor och vantar, de ville så gärna tro på solens löften. Hon tänkte att det är inte bra, de måste klä på sig igen. Återigen vände hon om, tog en sväng förbi kyrkan, rundade tornet och flög snabbt bort mot torget igen. Nu dök hon för att kunna ta sig en närmare titt på utbudet av varor. Ingen fiskhandlare idag, det var synd.

Det fanns grönsaker, bröd och diverse annat som hon inte var intresserad av. Hon satte sig på den lilla statyn som stod mitt på torget. Därifrån hade hon bra utsikt över kommersen och kunde snart sikta in sig på brödförsäljaren. Hon satt där en stund och väntade på rätt tillfälle. Det infann sig när handlaren gick iväg för att prata med garnförsäljaren, då flög hon snabbt fram och norpade åt sig en stor bit som låg på disken. Det var knappt hon fick med sig den, hon tappade en bit, men den största delen följde med. Hon återvände till statyn och såg sig om. Inga rivaler i närheten, hon hade brödet för sig själv.

En puff i rätt riktning

Hur länge som helst har jag tänkt på att skriva. Just bara tänkt, mer har det inte blivit. Nå'n liten dikt eller text som hamnat i burken och inte visats upp har väl åstadkommits, men inte riktigt räknats.

Nu - efter att ha trillat in på SkrivPuff - så blir det några dagar i veckan som får en stunds skrivande.
Fritt tänkande, utan krav på prestation. Så försöker jag ställa mig till det jag skriver.
Det fungerar ganska bra och jag är lika nyfiken varje morgon. Vad blir det idag?

Som för många andra är det tiden som ställer till det. Kluvenheten som ständigt frodas. Jobb, hemmasysslor, familjen, träning (alldeles för lite) och lite annat smått och gott. Det tar tid och det blir inte mycket över till den där texten som ska produceras. Bok är det som önskas men i väntan på det är det puffar som tillverkas.

Jag tycker det är  väldans roligt att få kommentarer från er och jag försöker verkligen återgälda det. Ibland fungerar det, men ofta så finns den inte där. Tiden. Eller för den delen orken om klockan visar på sen timme.

Har ett litet världsligt problem med kommenterandet också. Eftersom jag har mer än en blogg så är det bökigt. På den andra är jag helt öppen med bild, namn och allt. Här har jag tänkt vara anonym och får därför hela tiden försöka komma ihåg att ändra identitet när jag ska skriva kommentarer. På en del ställen går det inte alls, möjligheten till Namn/adress finns inte. Någon som har en lösning på dagens i-landsproblem? Har kollat lite smått på Open id men inte orkat ta tag i det.

I väntan på det så gör jag så gott jag kan :-)

lördag 9 januari 2010

Debutera

Det var inte så hon tänkt sig det. Hon skulle ju bara gå på fest. Inte för att träffa någon. Bara umgås.
Igår när de fastnat med blickarna i varandra var det något stort som hände. "Det är han", var den första tanke hon kom ihåg. Den tanken fortplantade sig genom hela hennes kropp. Styrde det som hände resten av kvällen. Ingen annan var längre viktig.

Hon tittar på honom där han ligger. Hans genomträngande blick är dold av tunga ögonlock. De blågröna ögon som följde henne hela kvällen och en bra bit in på natten är stängda. Vilar.
Hans kropp under täcket finns i hennes sinne. Hon ser den genom minnen som sitter kvar i fingertopparna.
För henne är det första gången. Kärleken har debuterat. "Han måste stanna kvar", tänker hon. Annars går jag under.

fredag 8 januari 2010

Signaler

Rakt över rummet ser de varandra. Ekgolvet förstärker värmen i deras blickar. Brasan som brinner i form av ett trettiotal båluppvärmda kroppar hjälper till.
Vem är han? Vem är hon?
Båda lika nyfikna.
Var det ödet som förde dem hit?
Han hade ramlat in med hjälp av en avlägsen släkting som tvingat med honom hem till en kompis kompis.
Hon hade inte haft nå't bättre för sig när en nybliven arbetskompis frågat.
Nu är de här,
Varma blickar över ett vackert trägolv. Signaler som lovar mer. Mer än de kommer att kunna hålla?
Natten ger besked. Morgonen randas så småningom till ett fortsatt liv.

onsdag 6 januari 2010

Friluftsliv

- Luften är fri!
Maja tittar på Erik och undrar vad hon ska göra. Stanna och retas tillbaka eller bara gå hem? Hon börjar bli trött på att hålla på så här. Varenda dag efter skolan följer han efter henne. Genom skogen, över lekparken och ut på parkeringen bakom Konsum.

Han är aldrig elak, men vad vill han egentligen? Maja har frågat men han svarar aldrig. Bara ler. Det där sneda leendet med den trasiga tanden. Maja vet när det hände. Han råkade få en smäll när de spelade fotboll. En armbåge rätt i ansiktet. Den lite spetsiga tanden gör honom ännu sötare, tycker hon.

- Vad jobbig du är, säger hon nu. Då ser han ledsen ut. Det vill hon inte så hon tar mod till sig. - Vill du följa med hem en stund? Vi kan dricka varm choklad och äta mackor.

Maja får som en varm klump i magen. Tänk om han säger nej?
Erik lyser upp igen. - Ja, det kan jag väl, säger han och kikar på henne under lugg.

De går tillsammans den sista biten. Andas tillsammans av den fria luften.

måndag 4 januari 2010

Falsklarm

Redan när den första vågen av smärta kommer ser hon det framför sig. Blodet som rinner nedför benen. Sara snyftar till. Mannen på sätet mittemot sneglar undrande på henne. Hon kan höra hans tankar därinne i den av dålig sprit grumlade hjärnan.

"Jävla a-lagare. Så där skulle mitt barn aldrig fått se mig. Vårt barn, menar jag. Barnet som inte blir." tänker hon och försöker hålla tillbaka tårarna.

Snön slaskar på rutan. X2000 känns inte tillräckligt snabbt. Sara vill hem. Nu!
Istället reser hon sig och snubblar till toaletten.

Med darrande händer drar hon ned jeansen. Vågar knappt titta. Sänker blicken sakta. Där finns inget blod! Lättnaden bubblar som kolsyrebrus genom kroppen. Det brusar i huvudet och dunkar i takt med tågets rörelser.
Mitt lilla barn, du tänker stanna. Sara ler mot sin spegelbild och lägger handen beskyddande över magen. Det var falskt alarm.

söndag 3 januari 2010

Kopiera

Det räcker nu. Det måste ta slut. Vem ska ta hand om mitt liv om inte jag? Största delen är redan förbrukad.
Tänker tillbaka och inser att jag har mig själv att skylla. Det har handlat om att passa in, se till att inte sticka ut. När livet levs genom att kopiera andras beteende så försvinner snart det som är jag.

Det unika som en gång gjorde mig till den jag är, det är borta.
Försvann i maskinen som blev jag. Delarna anpassade sig till varandra och bildade något nytt. Massproduktion slog ut raritet.

Nu börjar det bli sent. För sent? Svaret finns i mig. I min raritetsspillra långt därinne. Måste hitta den spillran och kopiera upp den till att bilda en helhet. Helheten som jag vill vara resten av livet.

Jag bestämmer. Det är dags. Originalet ska slutföra det kopian inte klarat. Ta hand om mig.

lördag 2 januari 2010

Utvald

Utvald. Att väljas ut. Väljas först. Inte stå kvar och vänta på att bli över.

Gympan var inget problem. Långa armar och ben som visste vad de skulle användas till. Träffa handbollsmålet. Basketkorgen fylldes med boll. Gång efter gång. Benen sprang för att hinna först. Armarna såg till att passa rätt. Hjärnan samordnade allt. Inga problem. Jag fick välja lag.

Kompisar. De fanns. Inget trugande, jag fick vara med. När jag ville. Om jag ville.

Föräldrar. Kärleken var där. Tiden och orken inte. Sjukdomar och lasarett åt upp den uppmärksamhet jag behövde.

Killar. Där fick jag följa med kompisar. Som sällskap och förkläde. Inte för min egen skull. Tills jag blev sexton. Då vände det. Då var jag den de valde. Jag förstod inte det. Mig vill väl ingen ha? Inte på det viset. Om man inte förstår att man är utvald, hur ska man då kunna väljas ut?

Dilemmat har följt med. Se mig. Bekräfta mig. Välj mig. Stanna kvar.