tisdag 30 juni 2009

Vad är det för fel på stor bokstav nu då?

Jag har på senare tid insett att något är ställt på ända i världen. Då menar jag inte de gräsliga sakerna som krig och annat elände. Nej, detta är småsaker i jämförelse.
Och små är de verkligen – bokstäverna i början på för- och efternamn. För visst är det väl fler än jag som sett detta? Versalerna har liksom trillat bort och ersatts av små söta gemener. Inte hos gemene (höhö) man men hos allt för många. Enligt mitt sätt att se. Jag får nästan krupp!
En helig ko – stor bokstav i början på namn, städer o dyl – har fått små naggande illvilliga flugor som håller på att äta upp det som är rätt. Ajabaja! Smäll med flugsmäcken skulle de ha, di rackarna.
Jag är inte sämre (eller äldre) än att jag inser att det är e-postadresserna som ställer till det, i gott sällskap med chattandet. Vem hinner väl med att fixa till sånt ”lull-lull” som stora bokstäver, frågetecken eller annat när man har fullt upp med att greja smileys? Jag veeeeet, jag sitter också bänkad emellanåt :-)
Trots det har jag jättesvårt att låta bli att ändra om jag råkar börja en mening med liten bokstav. Det ser så fel ut. Avigt.
Nu menar jag inte att detta är något stort problem – som sagt – men nog är det värt att nämnas. Läggas till listan av i-landsproblem, kanske?

måndag 29 juni 2009

Mammasår

Vilka små fotavtryck är det som framkallar den smala stig jag trampar? Fram och tillbaks tills det blir brett som en autostrada. Är det mina fötter som känner rötterna därunder? De knöliga saker som ställer till det. Ibland har de taggar. River och sliter i fotsulor av babyskinn.

Är det jag som lider? Eller är det du min lilla? Är det kanske dina små fossingar som blöder?

Långt därborta hör jag dig ropa:
Jag är för liten att klara mig själv, jag kan inte gå på egen hand. Mamma, du måste hjälpa mig! Håll mig i handen. Led mig. Visa vad som är rätt. Vet du det? Mammaaaaa!

Jag vill inte höra. Inte vakna. Vill ligga här och drömma mig bort. Bort från detta ansvar som stigen innebär. Denna skogsstig med rosentörnen. Öppnar ena ögat och ser upp mot grönskan i träden. Det gröna som är mjukt. Vill dit.

Nu kommer du krypande. Snyftar. Ser på mig med dina isblå ögon. Blåare än medelhavsländernas himmel. Du lägger dig i gräset hos mig. Lyfter dina fötter mot mig.

Jag ser dina sår. Taggarna som sitter kvar. Din lilla fot i min hand. Jag plockar ut det onda. Blåser på såren och pussar bort blodet. Lyfter upp dig i min famn. Vi kämpar tillsammans. Upp mot det mjuka, gröna.

Du, mitt älskade barn. Det är du som leder mig rätt.

--------------------------------------------------------------

Dessa olika skeden i livet som påverkar vad Mamma betyder. Vilken betydelse lägger jag i ordet? Vilken person gäller det, min mamma eller mig? Eller hennes mamma? Varför inte pappas mamma? Vilken situation spelar roll? Veckans bloggtema hos Bloggvärldsbloggen är just Mamma.

torsdag 25 juni 2009

Vakna föräldrar!

Alltså, jag blir så jäkla trött på alla föräldrar som daltar med sina barn… Och sen blir man förvånad för att delar av befolkningen inte kan ta ansvar för sitt liv… Va? Vakna nån gång!

Om du ringer hem och väcker dina barn varenda morgon, vad blir resultatet? Knappast en människa som sköter sig själv och det arbete det var meningen hon/han skulle kommit i tid till. Surpriiiice!!!!
Sluta curla, för fanken!

onsdag 24 juni 2009

F - n för f - n

Ärligt, jag tror jag blåste chansen. Vet varför i så fall. Varför kan det inte finnas tidsmaskiner? Vill ha en knapp som backar. NU!!!
Efterklok. Hjälper för tusan inte att va! Men jag ältar som bara 17 just nu. Vill bort. Vill dit. Helvete!

onsdag 17 juni 2009

Den där Gud, vad är det för en?

Ända sedan min tidiga barndom har Gud och Jesus varit sådant som framkallat antikänslor hos mig. Minns hur jag hatade att gå till söndagsskolan. Fromma mamma ville absolut att vi skulle gå och skjuts fick vi med de gudfruktiga grannarna. Deras barn trivdes minsann som fisken i vattnet. Vet inte riktigt hur gammal jag var när jag satte ner foten och vägrade, men det var så fort det bara gick.

Frågan är varför jag har de känslorna? Fick jag kanske redan med modersmjölken i mig att det fanns saker som var syndiga och dåliga? Som man inte fick göra? Inte utan straff i alla fall. Mamma kom från ett frireligiöst hem och hade klara regler med sig därifrån. Jag hörde henne berätta om hur hennes barndom varit, med hår som inte fick klippas och människor som stöttes ut från församlingen för att de inte passade in. Har funderat på varför hon berättade om sånt ifall målet var att få oss mer "religiösa", lite underligt.

Nog fick jag vara med på möten där det talades i tungor och var allmänt otäckt för ett litet barn. Tror t o m jag också "blev frälst" nån fredagskväll i min ungdom, men det gick över ganska snabbt. Killen var väl inte tillräckligt intressant, trots allt *s*.

Jag har väl helt enkelt aldrig känt mig bekväm i de kretsarna. Troligen för att jag öht inte gillar när åsikter ska "prackas på". Vilka åsikter det än gäller.
Sätta sig till doms över andra är liksom inte min stil. Min uppfattning är att det var det som skedde. Dessa människor bestämde vad som var rätt och riktigt, vilka som gjorde det man ska och som fick vara med.

Jag förstod inte vad det är för en Gud som beter sig så. Hur kan han säga att någon som är sjuk är det för att han syndat? Hur gör man då för att bli frisk igen? Går det? Och vem bestämmer det? Många såna frågor fanns i mitt unga huvud. De finns där än.
Tidigt tog jag beslutet att inte höra dit. Inte tro. Inte på de villkoren eller på nån gubbe som satt däruppe och tittade ner på oss, bedömde varje steg jag tog. Som ska ha skapat vår värld på en vecka. Varför ska jag tro på det?

Vet egentligen inte vad jag ska tro. Många gånger har jag funderat och förundrats över allt fantastiskt som finns omkring oss. Alla arter och sorter. Vad kommer allt ifrån? Och varför?
Inte från en veckas hårt arbete av en skäggig gubbe i alla fall. Det är min fasta övertygelse.

Trots det; när jag hamnat i riktiga kriser och behövt hjälp då har jag ibland knäppt mina händer och bett en bön. Jag tror väl på nåt då. Något som får mig att känna mig lugn. Men det är inte Gud på det viset. Det är Nåt, bara.

Fler tankar om Gud hittar du här.

Fler positiva vibbar

2 x 888 + en Z3 med 887
Tisdag morgon 8.00 är det ännu ett steg att ta :-)

måndag 15 juni 2009

Tolka tecken

Om jag ska våga mig på att tolka de tecken jag fått de senaste dagarna så ser det ljust ut. Åh, jag hoppas det stämmer!

Började med att jag skulle kolla saldot på kontot så jag vågade mig på att handla lite. Oj, då hade skattepengarna kommit in! Jag som har fått betala in de senaste åren hade faktiskt glömt (kan man det???) att de skulle komma.

Se'n skulle vi åka till IKEA och kolla på garderober. En söndag. Lycka till tänkte jag i mitt stilla sinne. Stiger in och närmar oss rätt avdelning. Rakt fram står den. Rätt pris. Snygg. Vad är haken? Är det slut på lagret, kanske? Nej, det stod inget om det. Skynda till lagret och hämta 2 stycken, snabbt som ögat.

Åker hem och börjar på att gräva i trädgården och fullföljer allt jag tänkt. Wow! Efter det är det dags för garderobhopsättning. Alla skruvar finns. Inget fattas!
Min nedräkning på reg-skyltar rullar på som tåget. Platespotting istället för trainspotting. Nu ska jag bara ha 888 så sitter det jag vill ha som en smäck! Det måste bara bli rätt nu.

tisdag 9 juni 2009

Surriga tisdag - temastarten blir Frihet

Nämnde ju häromdagen att jag funderat på att starta upp ett slags "Veckans ord". Ett ord fritt att associera till. Tycker att det är härligt med människors tolkningar och vindlingar. Hoppas det är många som har samma böjelser så det blir snurr på orden!

Eftersom jag är Ettie Bee så surrar jag en del och därför förklarar jag härmed Surriga tisdag för invigd!

Alla är välkomna att delta, väntar med spänning på att få läsa era tolkningar av det allra första ordet - Frihet. Lämna direktlänken till ditt inlägg i kommentaren så jag (och andra) hittar dit.
---------------------------------------------------------------
Vad är då frihet för mig? Har klurat lite på ordet och märkt att det är inte helt lätt. Jag som trodde jag började med ett enkelt ord!

Först och främst så känner jag att frihet är val. Alla små och stora val vi gör. Dessa möjligheter jag har att påverka mitt liv. Det är en skön känsla som också kan vara väldigt besvärlig.
Vad ska vi äta till middag? Vilka kläder ska jag ta på mig? Var ska jag bo? Vem ska jag tillbringa resten av livet med? O s v...

Tänk om jag inte hade dessa val att göra, om jag var tvungen att böja mig för någon annans vilja hela tiden. Gå dit. Gör det. Klä dig så. Låt bli det där. Gift dig med honom där. Ät rotmos till middag varje dag.
Nu gillar jag rotmos, men varje dag? Nej tack. Principen är det jag försöker få fram.
Även om jag suckar framför kylskåpet och har svårt att bestämma vad det ska lagas till för nåt så kan jag göra det. Jag väljer vilken mat jag ska köpa hem. Ekonomiska begränsningar kan sätta käppar i hjulet men det är ingen som bestämmer åt mig.

Tänk på alla dem som av olika anledningar inte har denna möjlighet, denna frihet. Nu pratar jag inte matval längre, de kanske inte ens får något att äta. Nej, de som inte har sin frihet i vardagen. Begränsade av personer som anser att de har ensamrätt på bestämmande. Diktatorer i stort och smått. Landsledare, patriarker eller matriarker som inte lämnar något andrum till de som är under dem (enligt deras sätt att se). Familjeförtryckare som låter piskan vina för att få sin vilja fram. Besserwissrar i allra yttersta läget, ingen annan begriper något. Åh, det finns många. Alldeles för många.

Jag är så tacksam över att jag har min frihet. Jag kan inte alltid göra det jag vill - inte ens som jag vill - men jag har gjort mina egna val. Det är de valen som i vissa fall begränsar mig. En mamma kan inte bara sticka iväg på jordenruntresa på egen hand. Inte utan besvär. Jag kan inte låta bli att köpa hem mat. Vi måste äta.

Ingen annans val ställer till det för mig. Om vi inte ska snöa in på de politiska val som görs. Då är det klart att andras val påverkar även mig. Förändrade lagar och regler.De valen kan vi ta en annan gång.

Frihet är helt enkelt något väldigt viktigt för mig. Kanske är det för att jag - som jag skrev igår - är Vattuman? Frihetstörstande.

Veckans bloggtema - Alkohol

Jag funderar på vad det är som egentligen dyker upp i huvudet när ordet Alkohol nämns. Mina samlade upplevelser tävlar om att ställa sig längst fram. De negativa bankar och slår på de positiva som hoppar efter hälsenorna på dem.

De allra första tankarna som dyker upp är av minussorten. Mamma som skäller på pappa. Pappa som tar emot. Farfar som smyger i uthuset. Smusslar med flaskor.
Några år senare, pappa med a-lagarna på bänken. Jag tittar åt ett annat håll och försöker distrahera mina kompisar. Vill inte de ska se. Skäms och börjar förstå. Det är värre än jag trott. Födelsedagen som firades på ölhaket. Min 8-årsdag. Mamma på sjukhus.

Jag växer för att jag måste. Gänget är äldre och bjuder gärna. Drick så att du också blir full, då glömmer du hur jobbigt det är med fulla människor. Intalar mig själv och sväljer. Raggargrogg.

Har fortfarande svårt för att vara nykter när alla andra inte är det. Magen knyter sig.

Plustankarna då? De finns. Förknippas med goda vänner. En solig dag på stranden, en god bok, semester. Då är livet skönt och förgylls med nåt gott att dricka. Fniss och stoj med bästa vännen. Samtal i skymningen med min älskling. Då är den gömda flaskan långt borta.
Jag är vuxen och klarade mig.

Malplacerad?

Ordet stämmer nog inte. Ska nog vara felplacerad. Och är jag det? Ibland känns det så. Bor i skogen. Nästan. Är ute och njuter av det gröna, mörka, lummiga så fort jag bara kan. Älskar att höra blåsten mellan träden. Knakandet av grenar. Ligga i mossan och kisa upp mot himlen, ljuset som silas ned. Tystnaden som plötsligt finns där.

Fast när jag kommer till havet blir det annat. Då kommer det stora lugnet över mig. Sätter mig på en klippa och bara låter känslorna skölja över mig. Är jag ledsen så kommer tårarna alldeles av sig själv. Håller inte tillbaka. Allt förstärks när jag får ett öppet landskap framför mig.
Det oändliga. Det som inte tar slut där borta vid horisonten. Friheten.

Borde jag kanske bo vid havet? Är jag mer vattuman än vad jag tror?

söndag 7 juni 2009

Fototriss - svart och vitt


Vad är väl en orkidé utan färg?
Som ett ben utan märg.


Vad blir väl ett avtryck i snö?
Inte mycket när det blir tö.



Vad är väl en väg utan ren?
Som ett träd utan gren.

Veckans fototriss är svart och vitt eller kanske svartvitt? Eller vilket som.

onsdag 3 juni 2009

Fördomar - Veckans tema

Bloggvärldsbloggen har börjat med något som jag också funderat på, nämligen Veckans tema. Det finns säkert på andra ställen och bloggar därute, men jag har inte hittat dit än. Jag tycker det är spännande med människors olika tolkningar, vad det än gäller. Foton eller ord. Tankarna är fria!

Nu hann jag ju inte först, men å andra sidan så finns det inget som hindrar att vi blir fler. Fler som går igång på ord. Får se om jag gör slag i saken och startar upp nåt tema-aktigt så småningom :-)

Nu är det alltså fördomar som ska stötas och blötas. Tolkningen av ordet. Funderar fortfarande på vad jag lägger för värdering i det. Ordet är ju en enda stor värdering i sig själv, fördomar består helt och håller av subjektiva bedömningar. Mina domar över saker och ting. Före jag lärt känna. Tagit till mig information och vågat mig fram. Känt på pulsen och kommit inpå livet.

Vad har jag för fördomar? Har jag några? Klart jag har! Tyvärr. Önskar att motsatsen var det som gällde. Jag vill och försöker lära mina barn att vara vidsynta. Lyssna inte på andra utan urskillning, tänk efter om det de säger är rimligt. Gör din egen bedömning istället för att svälja kompisens rakt av. Tro inte på allt som sägs!

Något som jag brukar påpeka och fråga är: - Varför skulle en hel "folksort" vara likadan? Sen må det handla om norrlänningar, stockholmare, smålänningar, libaneser, spanjorer eller vättar. Räcker att gå till sin egen lilla folkgrupp, familjen, så ser vi att det skiljer massor på oss sinsemellan. Så tänk efter - före.

Detta gäller allt - t ex så är inte alla bananer exakt likadana, det finns olika grader av mognad och storlek. Vad gör den ena till den bättre eller sämre? Tycke och smak. Bedömningar.

Överhuvudtaget är det mycket som beror på "draallaöverenkam"-mentaliteten, där gror fördomarna under kraftig bevattning. Håll igen på de vattenstrålarna så torkar det förhoppningsvis ut så småningom!

Dagens outfit - Klä sig som en 25-åring

Nej, det kommer inte att komma upp några bilder på dagens outfit här. Inget ont om de ställen där det förekommer, men det blir inget poserande framför kameran för min del.

Anledningen till att jag låter bli? Främst att jag tror att intresset för en medelålders kvinnas utstyrsel kanske inte är det största? Vem vill se det? Undantaget vissa av mina "sisters in age", typ Lena Ph, Pernilla Wahlgren & Co. I deras utstyrslar finns det nog ett visst nyfikenhetsvärde. Jag gillar mode och kläder så det beror inte på det att jag låter bli. Tror inte heller att jag skulle skämma ut mig allt för mycket i klädväg. Men...

Alltså... Ibland (faktiskt för det mesta) så blir jag så j-a trött på tjejers/kvinnors inställning till varandra! Varför, varför, kan vi inte unna varandra framgång och glädje? Varför ska det skina igenom grönt av avundsjuka mellan de frammanade leendena när en medkvinna lyckas med något? Vad är det som är så hemskt med att någon annan gör något bättre än vad jag gör? Eller har en snyggare klänning? För att inte snacka om kropp! Och det är ändå subjektivt så det förslår! Av någon konstig anledning så är ju de flesta uppskattade av åtminstone sin egen karl.

Så varför bry sig? På negativt sätt, menar jag. Varför inte bara gratulera? För egen del så har jag fått höra att jag "klär mig som en 25-åring". Hmmm, måste tänka efter... Hur klär sig en sån? Jeans, topp, kanske kjol nångång? Ja, då stämmer det nog, jag klär mig som en sån! Och det är tydligen förbjudet. Jag är ju så gammal som snart 45. Hemska jag! Kan det kanske vara så att det ligger ett litet uns avundsjuka i detta? Pyttelite? Kanske de anser att jag ser bra ut i det jag tar på mig? Och kanske de anser att de själva inte ser riktigt lika bra ut?

Blir så matt... hur orkar man? Varför kan man inte bara låta andra vara som de är? Jag tycker nog att min tid är betydligt mer värdefull än så. Den vill jag använda till positiva saker, inte sucka över andra och tugga människokött så fort jag får tillfälle. Nu ödslade jag dock några minuter på att ösa galla, var bara tvungen :-)

tisdag 2 juni 2009

Tisdagstema - Sliten


Bockar och bugar
Ingen mig trugar
Stormen bedarrar
Jag bara barrar!
Sliten är bara förnamnet för hur den här julebocken känner sig så Tisdagstemat passar in.