lördag 27 mars 2010

Älskade hatade mamma

Min ilska är ren och isande klar. Brännande iskyla får mitt hjärta att slå och dunka i bröstkorgen. Knottrigt blod tränger sig fram genom mina kärl och får ögonen att lysa röda. Trötta och matta möter de mig i spegeln.

Ännu en gång har du fått mig dit. Jag ringde dig för att försöka göra min dotterliga plikt och prata bort en stund. Inte för att jag vill utan för att jag känner att jag måste. Hur mycket jag än älskar dig så klarar jag inte av dig längre. Gudarna ska veta att jag försökt. Alldeles för länge.
Jag var 11 år när jag insåg att jag var den som fick vara vuxen. Nu är det mer än 30 år senare och jag vill inte vara din mamma längre. Jag har egna - minderåriga - barn som jag är mamma till. Du måste låta mig vara din dotter istället. Inse att livet är annorlunda för oss två.

Jag har gjort mina val och får stå för dem. Du gjorde ditt val när du lät bli att göra ett annat val. Du får stå det kastet. Lägg inte det på mig. Ditt liv är ditt. Det må vara ett helvete men det är ditt. Jag vill inte längre.

Mor och dotter. Detta förhållande som ska vara så bra. Så trevligt och mysigt. Vi stöttar och hjälper varandra. Halleluja. Jo, tjena. Visst vet jag att du älskar mig och vill mig väl, jag älskar dig också. Jag kan bara inte låta dig dra ned mig, det räcker nu. Jag blir också äldre och vill ha ett liv som är så bra som möjligt. Måste det bli utan dig så får det bli så.

Du drar dina ramsor. Om och om igen. Samma visa gång efter gång. Du vill inte leva längre. Ingen bryr sig om dig. Pappa sa minsann att det skulle bli så här...
Numer vet jag inte om jag ska tro på dig. Du är nojig, du glömmer saker, inbillar dig en hel del skit och bara pratar om. Jag tror att vi haft samma diskusssion och försökt reda ut samma sak upp emot 20 gånger. Gränsen är nådd.

Jag får väl bli den där hemska dottern som skiter i sin gamla mamma, då. Jag låter folk prata. Det lär ju komma från dig i så fall eller hur, mamma? Eftersom du vet bättre än jag vad jag känner och tänker så är det väl lika bra att dina profetior blir uppfyllda? Blir du glad och nöjd då?

Är jag en duktig flicka då?

fredag 19 mars 2010

Verkligheten då?

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser saker i tidningarna. Det kan vara precis vad som helst som ger den reaktionen hos mig, just idag är det när jag läser om censuren av barnböcker.

Jag förstår mycket väl att man inte ska skriva sånt som skrämmer barn eller överdriva blodigheter o dyl. Det har liksom inte i litteratur för den målgruppen att göra. Om det nu har det någonstans.

Men om - jag säger om - det är farligare att skriva öl istället för att lägga till lätt framför, då har det gått för långt. Är det meningen att verkligheten och dess innehåll ska omskrivas till någon slags ouppnåelig rosa, puttenuttig idyll? Är det verkligen farligt om ett barn ser någon dricka öl? Vet barnet skillnaden på lättöl och starkare grejer?

Jag vet - av egen bitter erfarenhet - att blotta åsynen av en flaska kan skapa ångest. Speciellt i sällskap med en förälder som är allt annat än nykter. Jag kan lova att jag gav blotta fanken i vad det var för pinnar på ölburken. Ångest har inte med alkoholstyrkan att göra i det läget. Det var och är, min verklighet.
Kanske att det vore bättre om det kunde få vara normalt men verklighet i barnböckerna? Föräldrar kan röka och dricka utan att världen behöver gå under. Ett barn som lever i en rosa idyll tar alldeles säkert inte skada av att läsa om gubbar som sitter på ett kafé i Milano och röker. Ett barn som redan vet att det finns människor som röker klarar att läsa om det.

Rimlighet, tack.

tisdag 9 mars 2010

Förmögen

Om alla osagda ord vore guld
Om alla tårar blev till silver
Om mina grubblerier vore värda nåt
Vore jag förmögen då?

Om jag samlar alla minnen på hög
Lägger alla fina stunder i en skål
Håller de varma orden i min hand
Känner jag mig rik då?

Ensam går jag till banken med mina besparingar
Låser in dem i ett fack
Där får de ligga tills jag dör
Utan dig är jag fattig
Utan mig är jag förlorad

måndag 8 mars 2010

Ge tillbaka

Min bläckfisk
Det finns åtta armar som slingrar sig runt min kropp.
Krävande, kramande lemmar.
Vill ha kärlek och ömhet, vill ha uppmärksamhet och tid.
Några starkare och längre än andra, med vassare armbågar:
Jag vill mest, se mig!
En annan mjukare och undflyende, men med samma önskan.
Krama mig, titta vad jag gjort.

Dessa armar kramar musten ur mig, tar all min kraft.
Jag orkar inte se eller lyssna, låt mig vara!
Släpp taget, låt mig andas.

Dessa armar ger mig styrka, ger mig kraft.
Kraft att orka se och lyssna, kom hit!
Krama om mig, hjälp mig andas.

söndag 7 mars 2010

Ta tillbaka

I samma stund hon uttalar orden vet hon att det är kört. Det finns ingen återvändo. Från och med nu är hon tvungen att klara sig själv. Ingen kan hjälpa henne. Det är bara att skjuta fram bröstet som en tjädertupp i skogen om våren. Stolthet är det som gäller nu. Upp med hakan och stå sitt kast.

Hjärtat bankar som en stånghammare i bröstet. Milla känner hur hon börjar kallsvettas och bli yr. Hon tar ett djupt andetag för att försöka lugna ned sig.
Morgan stirrar blint ut genom fönstret, han har fortfarande inte tittat på henne sedan hon sa det. Sa de där orden som nu gör att hela världen dallrar som en brylépudding.

”Jag vill att vi delar på oss. Jag behöver tid att vara för mig själv och fundera på vad det ska bli av mig. Och oss.”

Orden ekar fortfarande mellan väggarna, trots att det är tyst som i graven. Det går inte att backa tiden och ta tillbaka det hon sa. Just nu skulle hon vilja det, bara för att slippa ta konsekvenserna. För att Morgan ska vända sig om och ta henne i famnen och säga att han älskar henne och allt kommer att lösa sig.

Det är just nu det. Egentligen vill hon bara att han ska gå. Lämna henne där så att hon får vara ifred och göra just det hon sa. Fundera på vad hon vill. Finns det egentligen något hon vill? Livet känns bara trist och grått. Hon behöver verkligen inte mer trubbel, det har varit nog av det hela hennes liv. Kan jag inte få slippa nu? Det är den önskan hon mest av allt vill ha uppfylld.

Milla hoppar högt när hennes mobiltelefon ringer. Morgan rycker också till men han gör ingen ansats till att vända sig om. Hon tittar på displayen. Det är hennes syster och hon skulle inte ringa om det inte vore något viktigt. Tänk om det är något med barnen!

”Jag måste svara” säger hon till Morgans stela rygg. ”Det är Rita och det kan ju ha hänt någonting med barnen.” Morgan rycker på axlarna men säger ingenting.
Milla darrar när hon tar telefonen. Hur ska jag klara detta? hinner hon tänka innan hon harklar sig och svarar.

onsdag 3 mars 2010

Attraktion

Attraktion. Detta ord med sin laddning av sexualitet och kärlek. Vad är det? Vad får två människor att dras till varandra? Kraften som drar dem mot varandra, vad består den av?

Magnetism i sin allra mest förfinade form. Motsatser som närmar sig och fastnar. Går i klinch.
Två brottare som kämpar för att den ena ska gå ner i brygga. Hamna på rygg och visa sin undergivenhet. Är det målet för attraktionen? Dominera och styra. Ge efter och följa.

Vem tror att ”lika barn leka bäst”? Är det inte så att ”lika löser lika”? I sin strävan efter att vara till lags fräter likheterna hål. Du och jag. För alltid. Tillsammans. Aldrig isär.

Hålen blir till gropar som sväller till grottor. Ekande tystnad fyller vardagen.

Vi ser på varandra. Undrar vad som hände. Var är den nu, attraktionen? Åkte den ut med smutsvattnet? Fanns den där överhuvudtaget? Vi är två poler med samma kraft. Svagheter som stöter bort. Repellerar. Suger ut.

Blickarna vänds åt andra håll. Vi ser en motpol med annan dragning. Försöker stå emot kraften. Attraheras av det vi inte själva har. Spänningen dallrar i luften. Kraftfältet sjunger sin magnetiska sång. Styr häråt. Släpp taget och följ med.

Kompassen snurrar. Vem styr?