onsdag 18 november 2009

Öppna ögonen och lev längre

Visst känns det att en promenad mitt på dan gör så att jag orkar mer. Eftermidda'n blir inte bara ett töcken inget kaffe i världen rår på. Luft och ljus lyfter mig. Solljus är att begära för mycket i november men bara att komma utanför dörrarna hjälper.
Idag har det inte inbjudit till några promenader. Den lilla jag fick i mörkret när jag skulle gå till bilen räckte för att blöta ner mig ordentligt. Inget ljus. Bara himlens tårar som skvalade.

tisdag 17 november 2009

Vad hade du för skäl att stjäla min själ?

Amanda vaknade och sträckte på sig. Hon öppnade långsamt ögonen, samtidigt som hon funderade på vad det hade varit som väckt henne. Det var något ljud, trodde hon, men vad? Hon lyfte på huvudet och tittade på klockan, kvart över fem. Vad i hela friden var det som gjorde att jag vaknade vid den här okristligt tidiga timmen, frågade hon sig. Hon vände sig om för att se om Lukas hade vaknat. Han var inte där. Då var det därför jag vaknade, tänkte Amanda. Han har väl gått på toaletten och så hörde jag när han fällde upp locket på toastolen. Nöjd med den förklaringen slumrade hon till igen. Hon sov oroligt och efter en halvtimme var det inte lönt att ens försöka somna om. Det var något som inte stämde!


Lukas låg fortfarande inte i sängen och nu smög sig en otäck känsla på henne. Något är fruktansvärt fel, men vad? Hon sträckte sig efter morgonrocken som hängde över sänggaveln och satte ner fötterna på det kalla laminatgolvet. En rysning letade sig upp utefter ryggraden, inte bara på grund av kylan. Känslan av att hänga i en skör tråd över en klippkant gjorde sitt till för att öka på obehaget.

Amanda gick ut i köket, på vägen tittade hon in i badrummet. Ingen Lukas. Det hade hon inte väntat sig heller, men hon hade hoppats att han skulle finnas där. Hon gick ut i köket för att hitta det som hon redan var säker på skulle finnas där. Mycket riktigt. På köksbordet låg en lapp. Hon närmade sig sakta, hon ville inte komma fram. Till slut satte hon sig på köksstolen närmast fönstret och tittade ut. Därutanför började det dagas så smått, solen var på väg upp för att möta ännu en dag. En vanlig dag för de flesta, men Amanda kände att den nog inte skulle bli vanlig för hennes del. Hon lyfte lappen, vecklade ut den och tittade ner på det som stod skrivet med Lukas spretiga handstil. Hon läste den flera gånger och fick det bekräftat. Ingenting skulle längre vara som vanligt.

Men varför? Vad hade han för skäl? Lappen bara låg där, till synes ordlös.
Han var borta för alltid. Försvunnen i sällskap med hennes själ.
Hon hade inte sett honom som den tjuv han var. Lukas smygande iväg nattetid. En som stjäl.
Tom i själ och hjärta stapplade hon tillbaka till sängen.

söndag 15 november 2009

Hämtat från kupan, no1

Banan är vägen
Fylld av förväntan satt hon i sin flygplansstol, magen kändes som en surrande fjärilskoloni. – Äntligen – äntligen – äntligen! Hon hade sett fram emot den här dagen, den här resan, så länge att hon knappt trodde det var sant att hon nu var på väg. Men det var hon – äntligen! Hon log för sig själv och bara njöt av att sitta och inte göra någonting. Snart skulle hon vara framme vid resmålet. Det egentliga målet var inte platsen, utan den person hon skulle träffa när hon hade passerat passkontrollen. Melvin… mmmm…Hon smakade på hans namn, förde fram det i munnen och viskade det tyst för sig själv. Leendet blev bredare under tiden hon framkallade hans bild för sitt inre. Melvin, hennes Melvin, snart var hon hos honom!

All trötthet var som bortblåst, hon behövde inte längre kämpa för att hålla modet uppe heller. Det var en stor glädje som fanns inom henne nu, ingenting kunde grusa den för henne i denna stund. Inga sura chefer eller griniga arbetskamrater kunde ta detta ifrån henne. Det var hennes ögonblick att stilla njuta av, ett sista skälvande andetag av förväntan innan hon fick kasta sig i hans famn.

Lampan till säkerhetsbältesvarningen tändes med ett ”pling” och hon hämtades tillbaka till verkligheten med ett ryck. Det var dags att landa. Landningsbanan låg framför henne. Resten av livets väg.

Fönster i bilen


Tänk om bilen betedde sig på samma obegripliga sätt som den kära datorn emellanåt gör, då skulle det t ex kunna se ut så här:


fredag 13 november 2009

Morötter med tillhörande anspelningar

Hade dagen till ära - fredag och allt - tagit med mig en morot. En relativt grov och stor. Tänkte jag skulle ha den till maten. Ibland orkar jag inte riva utan äter den som den är.
På min mansdominerade arbetsplats gick det bara inte att äta den. Kommentarer och fnissningar avlöste varandra. Jag - som absolut inte är av den buskablyga sorten - la undan den.
Senare på eftermidda'n blev jag lite sugen. På att äta morot. Eller nåt som stillade i alla fall.
Jag greppade moroten och förde den till munnen, samtidigt som jag råkade titta på arbetskamraten bredvid. Ett brett flin spred sig över hans fredagströtta ansikte. Men nu bet jag.
Var det jag eller han som hade rätt tankar? *s*

torsdag 12 november 2009

Vad hände med Alf? Blev han Dolph?


Nån mer än jag som minns honom? Visst påminner han om den blivande Melodifillifjonkan? Dolphie, du måste straighta dig. Raka, alltså.

Socker dödar om du är rund

I alla fall om du är mask. Rundmaskar kolar lik(!)som vippen fortare. Har aldrig sett en mask som har bråttom, varför tillsätta socker?
Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag... Creapy.
Gäller att hålla masken. Sur ger längre liv.

Nu vet jag!!!

Har alltid undrat varför vissa kvinnor beter sig som att man har spetälska när man skrider in (för det gör jag ju) i ett rum. De måste lida av Caligynefobi – ovanligt stor rädsla för vackra kvinnor.

Eller så är de skraja för grönsaker. De tänker helt enkelt "Vilken böna! Hon var alldeles för ärtig!" Lachanofobi kallas det.

Körigt värre

En massa saker i livet. Det bara händer och sker. Annat blir intet av.
Men ändå.

Som idag på jobbet. En av tjejerna - som faktiskt är tjej för hon är inte mer än typ 22-23 - klagade över hur fullt upp hon har det. Sambo utan barn. Intressen vet jag inte. Kanske finns nån dokusåpa som gillas.
Men nu hade hon det körigt. Hem vid femtiden, laga mat, städa lite. Och tvätta!!! Jisses, hur hinner man med sånt?

Tur jag har en stor familj som sysselsätter mig så jag inte hinner fundera på att det är jobbigt.

Så går månen sin stilla ban

1,5 månad och vad fanken blev det? Intet. Nada. Nichts. Naaaaaaaffffing.
Har man inte lust så tar man sig inte tid. Har man inte tid så försvinner lusten.
Känns som att det dröjer.
Kör på med annat så länge och ser om det funkar bättre.