Stryka medhårs

När det går upp för Tompa att det kommer att lösa sig för honom förvandlas han. Hans ögon får en annan glans och han sträcker på sig. Hållningen blir stolt. Återigen är det nån annan som får fixa det han ställt till med. Det är hans bror som tänker det, han själv ser det inte på det viset. Han är så van vid att bli struken medhårs att det liksom inte finns nåt annat sätt. Han kommer att få sin vilja fram. Som alltid.

Henke känner hur det knyter sig i bröstet på honom när han ser sin bror förändras. Han erkänner för sig själv att han faktiskt njutit av att se honom våndas. Nu när han blir den gamla vanliga brorsan så är ilskan tillbaka. Nerverna krullar sig under huden. Vänta bara, tänker han. Din tid kommer.

”Jaha, vad sa de då?” frågar Tompa. Henke blänger på honom och sätter fingret mot tinningen. Vrider om. ”Är du helt jävla puckad? Jag tänker inte sitta här och berätta ingående detaljer för dig. Se dig omkring.”

Tompa höjer på ögonbrynen. Han ser ut som att det först nu går upp för honom att de sitter i besöksrummet på anstalten. Flera vakter står utplacerade för att hålla koll på vad som händer. Säkert också försöka höra vad som sägs.

”Nä, det har du rätt i. Vet inte vad jag tänkte.”

”Om du tänkte menar du?” Henke skulle helst av allt lyfta från stolen, slänga ifrån sig luren och bara försvinna därifrån. Bort från fängelset och brorsan som får honom att bli sån här. Aldrig mer behöva se honom. Men han har ju lovat. Bara en gång till.

”Jag ska greja det jag lovade. Nico har sagt vad han vill att jag ska göra för att du ska bli fri. Mer behöver du inte veta just nu.” Nu ser Tompa nästan lite skamsen ut. Finns det trots allt nåt därinne som bryr sig om nån annan? Henke reser på sig efter att ha hängt tillbaka luren i klykan, ser en sista gång på sin bror innan han går därifrån utan att med en min röja vad han egentligen skulle vilja göra med honom.

Ljuset utanför anstaltens dörrar bländar honom. Solen har äntligen kommit fram efter två veckors regnande. Knappast ett tecken jag kan lita på, tänker Henke och sparkar till en sten. Han tänder en cigg och går mot bilen. Den skitiga Golfen håller knappt ihop men startar på första försöket. Alltid något. Han drar upp volymen på bilradion, lyssnar på den sorlande reklamen och slagdängorna som spelas om och om igen. Man kan tro att de bara har 10 låtar att välja på, muttrar han för sig själv innan han stänger av igen. Han sneglar på mobiltelefonen. Dags att ringa Jonas.

Muskler

Henke ser på sin bror genom det tjocka glaset. Trots sina svällande muskler ser han liten ut där han sitter i sin grå fängelseutstyrsel. Liten och grå. Tvärtemot vad han vill vara, tänker Henke.

Tompa är brodern som alltid fått stå i centrum. Han har liksom krävt det redan från början. Henke minns hur det var när han föddes. Hur hans mormor bodde hos dem när mamma var på sjukhus. Hon låg inne ett tag innan det var dags, det var nåt som inte var som det skulle. Mormor kan inte laga mat så det var havregrynsgröt och mackor som gällde om man skulle slippa gå hungrig. Flera gånger om dan.Tack gode Gud för maten i skolan, tänkte han nu när han mindes det.

Tompa föddes med hjärtfel. Det upptäckte de efter ett par dagar. Han orkade inte äta och bara skrek. Skrek så han blev blå. Hans skrynkliga lilla ansikte vrålade av ilska redan då

Mamma var alldeles förtvivlad och bara lipade. Pappa försökte trösta men han klarade det inte så bra. Han försvann snabbt ut och letade upp sina kompisar istället. Det fanns alltid nån bar man kunde sitta på och beklaga sig över orättvisorna i livet. Henke visste hur det funkade. Ibland hade han fått följa med, fast han bara var 5 år.

Morsan daddade honom, farsan var som han var. Alltid tänka på att Thomas var lite känslig. ”Det förstår du väl att du måste ta hand om din bror lite extra?”

Nog fan hade han fått göra det. Från han började i skolan tills nu. Klasskompisar som retades för att Tompa inte orkade spela fotboll, tjejer som tyckte han var en liten mes. Hämta honom på krogen när han råkat i slagsmål med nån som kallat honom Lilleputt. Plocka hem honom från fyllecellen när han hinkat i sig mer än han tål. Han var jävligt trött på det.

Ändå satt han här. På besök i fängelset. För att Tompa hade bett honom komma. Bett honom om hjälp med att lösa ett ”litet problem”. När han berättade om Nico och vad det var han ville ha så sa Henke nej direkt. ”Aldrig livet att jag befattar mig med det. Du kan lösa ditt skitliv bäst du vill, se för helvete till att bli vuxen nån gång!”

Tompa hade tittat på honom med sin lessen-blick och fast Henke vet att det är manipulation på hög nivå hade han till slut gått på det. Han lovade att hjälpa honom med detta men sen fick han klara sig själv. ”Fattar du det?” väste han in i luren den gången.

Nu är han tillbaka för att tala om att han träffat Nico och för att berätta vad det är hans bror har försatt honom i för situation. Han vill gnida in det i skinnet på honom, riva hans stubbiga haka med det. Du ska minsann veta vad det är du utsätter mig för. Din bror. Snacka om att du ska få höra det resten av livet.

Han ser på sin bror och lyfter luren så han kan prata med honom där på andra sidan.

Dyrt

Det skakar och vibrerar. Henke har varit vaken i ett par timmar. Legat och lyssnat på båtens ljud och sina egna gnisslande tankar. Jonas snarkar. Jävla lyckost! tänker Henke. Du har inget att oroa dig för, du. Eller, egentligen har du det men du vet inte om det. Stackars sate. Henke pendlar i känsloregistret. Från ångest till spänning. Förtvivlan. Lättnad.

Lättnad över att det snart är över. Förtvivlan för att han befinner sig här och inte hemma i sin egen trygga säng. Ångest när han tänker på vad han håller på med.

Färjan lämnade Tyskland igår kväll. Med Henke och hans dyrbara last ombord. Jonas vet inte om att han har förbjuden last instoppad i ett av dragbilens skrymslen. Han tror bara att Henke är med för att komma bort ett tag. Bort från den trista tillvaron hemma i stan. Arbetslösheten går honom på nerverna. Det var vad han sa när han ringde upp och frågade om han fick hänga med på Jonas Tysklandsresa.

”Klart som fan” hade Jonas svarat. Lite förvånad över att han hörde av sig efter så lång tid, men glad. ”Vi brukade ju ha så förbannat skoj ihop förr!”

Förr. Det är säkert 15 år se’n. Minst. Och så jäkla kul var det inte alla gånger. Brudar och bärs kan bli trist det också. Om det är det enda man har gemensamt. Det sa inte Henke nå’t om när han ringde. Har man en kompis som är lastbilschaffis och kör på kontinenten så gäller det att passa på.

Nico hade bråttom. ”Lasten ska hit. Nu. Du får greja det!” Enda informationen han hade fått var att det skulle hämtas i Travemünde och att det skulle ske nån gång mellan onsdag och torsdag. En lapp med ett tyskt mobilnummer och ett namn, Dieter. ”Jo, tjena, det heter han säkert”, tänkte Henke när han såg det.

När han hade lämnat hamnen där hemma och Nico dragit iväg i pizzaracern så blev det precis tomt i skallen. Vad fan ska jag göra? Hur ska jag lösa det här? Jävla Nicke! Hans brorsa var inte värd många ören just då. Du ska få betala det här, din lille skit. Det ska stå dig dyrt. När du kommer ut ska du få gottgöra mig. Henke kokade inombords. Bubblade av ilska och frustration.

Han gick hem. Satte sig i soffan och funderade. Fanns det nåt sätt han kunde fixa det på? Till slut hade Jonas poppat upp. Hans gamle suparkompis. Lastbilschaffisen. Henke drog efter andan. Kanske det funkar?

Han hade hittat honom på nätet. Med sitt ovanliga efternamn fanns han där. Eget åkeri, minsann. Det hade han inte trott. Jonas var en looser. Supa, knulla och tjäna ihop till nästa helg. Det var hans livsmotto. Skröt om det också. Där ser man, tänkte Henke medan han knappade in numret. Under kan fortfarande hända.

Lakan

Längst in i det dunkla hörnet bredvid köksingången är Henkes plats. Han är sorten som vill ha koll på vem som kommer och går. Ryggen fri.

Har man levt stora delar av sitt liv i skuggan av en opålitlig bror så lär man sig snart att vara vaksam. Att se om sitt hus och skydda sig mot det okända. Se till att inget är okänt, helt enkelt. Lära sig av misstagen.

Han kliver ut från Billie’s och ser sig oroligt omkring. Han har tagit en långlunch med isterband och en stor stark. I sällskap med den han föredrar framför andra, sig själv.

Han drar upp blixtlåset i jackan och svänger av mot hamnen. En snabb blick på klockan och sedan vidare. Det är gott om tid. Han vill inte komma för tidigt. Vill inte verka alldeles för ivrig. Magnerverna är precis så där lagom i oordning och adrenalinet pumpar. Mer och mer ju närmare han kommer. Vågorna som slår mot kajkanten är som viskande löften.

Henke viker runt hörnet. Där står bilen. En flådig Merca. Självklart, vad annars? tänker han med ett flin. Nico skulle liksom inte göra sig i en Skoda. Han ser bilden framför sig. Nu skrattar han nästan högt för sig själv.

Skärp dig, för fan, Henke. Det är inga småglin du har att göra med. Han stramar upp sig och går fram till soffan som står vid husväggen. Sätter sig och väntar.
Telefonen ringer i hans jackficka. -Ja? svarar han när han känner igen numret. Typiskt att det måste gå till som i en dålig gangsterfilm. Det är väl för fan bara att kliva ut Mercedeshelvetet!

Nico gör sig ingen brådska ut ur bilen. Han öppnar dörren och liksom drar sig upp i en enda rörelse. Han är smidig och Henke kan inte låta bli att tänka på hur ont det skulle göra att bli träffad av hans benspark. Nico är en jävel på kampsport, det har han både hört talas om och sett med egna ögon.

Det här är idiotiskt, tänker han nu. Varför i helvete har jag gett mig in på detta? Henke vet varför. Pengar. Hans bror behöver hjälp och då kommer Henkepenke springande som vanligt.

”250 lakan, brorsan. Fattar du? Jag är skyldig järngänget det. De skiter fullständigt i att jag sitter på kåken och inte kan fixa det. De vill ha det nu. Direkt. Du måste hjälpa mig!”

Han kommer att få betala för detta, det vet han. Någon gång. Om en dag eller ett år. Det går som en rysning utefter ryggraden när han ser det framför sig. Straffet för misslyckandet blir hårt. Det här gänget ser inte mellan fingrarna. ”Take no prisoners” är ett uttryck som passar på Nicos gäng. Hellre göra sig av med problemet än ta gisslan. Ju snabbare desto bättre.