Svårt att bestämma mig

Nu har jag skrivit en hel del texter om Milla, både från hennes barndom och i vuxen ålder. Har hela tiden tänkt att jag ska försöka väva samman dessa korta texter jag skriver här med andra så att det så småningom blir en bok. Nu börjar jag tveka lite. Ska jag istället försöka få ihop två berättelser? Fortsättningen blir den vuxna Millas, naturligtvis. Eller ska jag fortsätta som jag tänkt och växla tidsberättelserna? De hör ihop, den ena leder till den andra och jag har de stora dragen klara för mig.

Vad skulle ni föredra?

Nu ska jag börja skriva!

Först ska jag bara hjälpa lillan med matten.
Och klippa två döttrar.
Och lyssna på engelskan som de ska läsa upp i skolan.
Och äta hos gubbens farmor.
Och plocka fram mat tills imorgon.

Se'n ska jag bara hitta nånstans att sitta.

När jag hittat nånstans att sitta ska jag försöka komma ihåg vad jag tänkte börja skriva om.

När jag kommit på vad jag tänkte skriva om ska jag bara vänta på inspiration.
Och på att få vara ifred.
Se'n så!

Kursen inställd på deckarskrift

Jag är väl inte direkt inne på just denna genren men kan ändå inte låta bli att känna mig sugen. På skrivarkurs, alltså. Har inte möjlighet att närvara mer än på distans, men vet att även det kan få en att komma igång.
Kanske skulle ta tag i det igen, utöka Skrivpuffandet med att se till att skriva mer varje dag. Ge det tid.
Jag känner ju hur jag slappnar av och bara låter orden komma när jag väl sätter mig och fantiserar fritt.

Imorgon ska jag börja med att bearbeta min nuvarande situation och se till att det kommer in fler skrifter i vardagen. Har en fundering som kanske kan funka, ett upplägg för att få upp flytet. Imorgon!

Öppna ögonen och lev längre

Visst känns det att en promenad mitt på dan gör så att jag orkar mer. Eftermidda'n blir inte bara ett töcken inget kaffe i världen rår på. Luft och ljus lyfter mig. Solljus är att begära för mycket i november men bara att komma utanför dörrarna hjälper.
Idag har det inte inbjudit till några promenader. Den lilla jag fick i mörkret när jag skulle gå till bilen räckte för att blöta ner mig ordentligt. Inget ljus. Bara himlens tårar som skvalade.

Vad hände med Alf? Blev han Dolph?

Nån mer än jag som minns honom? Visst påminner han om den blivande Melodifillifjonkan? Dolphie, du måste straighta dig. Raka, alltså.

Nu vet jag!!!

Har alltid undrat varför vissa kvinnor beter sig som att man har spetälska när man skrider in (för det gör jag ju) i ett rum. De måste lida av Caligynefobi – ovanligt stor rädsla för vackra kvinnor.

Eller så är de skraja för grönsaker. De tänker helt enkelt "Vilken böna! Hon var alldeles för ärtig!" Lachanofobi kallas det.