Portad

Porten slår igen med en smäll. Den ekande tystnaden lägger sig som kistlock för hennes öron. Tyst som i graven, tänker hon.

Med darrande händer försöker hon tända en cigarrett. Här ute är det stilla och ljudet från tändaren sänder tankarna till vrålande däckskrik. Så tyst är det.

Det lilla fönstret bredvid dörren står på glänt. Hon kikar in men kan inte se vad som händer. Ljudet från festen når inte hit. Konstigt. Volymen därinne var av högsta sort så det borde höras. Musiken och festskrålet. Varför har det försvunnit?

Med ens känns det otäckt att vara här ensam. Hon ser sig omkring. Det är en trång gränd hon befinner sig i. Soptunnor och ett par bilar är det enda som syns i det dåliga skenet från gatlyktan.

När hon gick ut var det för att få vara just ensam. Hon trivs inte på festen. Hon är annorlunda. De andra är bara som alla andra. Inte intressanta alls. Inte för henne. De förstår inte. Livet. Det består inte bara av fester, hångel och att dricka så mycket sprit som möjligt. För att stå ut.

Hon känner sig portad från det livet. Hennes erfarenheter tillåter inte att hon gör så. Att hon bara följer strömmen, roar sig utan tanke på en morgondag. Hon är här för att göra skillnad. Inte bara för sig själv.

Hon tar ett sista bloss och slänger ciggen på marken. Trampar på den med sin högklackade sko. Går mot dörren som ska föra henne in i den värld som inte är hennes. En port mot förgängelse och nedbrytning. Jag kan inte vara riktigt klok, tänker hon. Jag ska bara gå in och hämta min jacka. Se’n åker jag hem.

Hon tar i handtaget. Försöker få upp dörren. Det går inte. Hon försöker igen. Den är låst. Hon känner paniken komma. Nu är hon ordentligt portad. Hon får inte vara med längre.

Det är kallt och rädslan värmer inte. Borta i andra änden av gränden ser hon den stora gatan där bilarna kör förbi. Vågar jag gå dit? Hon uppskattar sträckan till 150 meter men det känns som en mil.
Imorgon slutar jag röka, tänker hon när hon stapplar iväg.

Förälskelse

Tuffa gänget hänger på lekplatsen. Skolans lekplats. Milla kan inte låta bli att småle för sig själv när hon tänker på det. Himla tufft. Sitta på gungorna som är gjorda för småglinen. Gömma sig under rutschbanan för att ingen vuxen ska se att de röker. Andra får gärna se. Tjejerna blåser ut röken snabbare än de får in den. Halsbloss har de inte lärt sig än. Jo, Angelica, förstås. Den som annars brukar hänga med de äldre killarna, hon som till och med åker med i deras bilar. Ikväll har hon kommit hit, till killarnas förtjusning.

De är så löjliga. Fattar de inte att hon inte är ett skit intresserad av dem? Varför skulle hon vara det? Finniga, barnsliga killarna i klassen, vad tror de? När man kan få följa med nån som har körkort, som kan ta en bort från hålan en stund. Milla vet inte om hon ska känna avund eller bara tycka att Angelica är korkad som ställer upp. Milla är inte dummare än att hon förstår vad de killarna vill med henne. Hon misstänker att det inte är hennes sällskap som samtalspartner de är ute efter. Angelica är den som är mest utvecklad i klassen, åtminstone i kroppen, tänker Milla. Hon fick bröst redan i fyran. Killarna retade henne men de gjorde allt för att få klämma. Nyfikna och kåta redan då. Fast det fattade de säkert inte då, korkskallarna.

Tompa är en av dem som dreglar över Angelica. Milla kan se det när hon står en bit bort och iakttar dem. Mest är det honom hon tittar på. Hon kan inte hjälpa det. Egentligen vill hon inte. Hon vill inte känna så här för honom. Han är inget att ha. Det säger Jossan, hennes bästa kompis, i alla fall. Milla vet att det nog är så. Han är en av de som sitter längst bak och stör på lektionerna. Som snusar och dricker öl. Åker trimmad moppe och skrämmer slag på gamla tanter.

Varför kan jag inte bli kär i nån som Niklas istället? Han är lugn och sköter sig, som de vuxna skulle ha sagt. Till och med Millas egen mamma skulle kunna häva ur sig nåt sånt. Men Niklas är för snäll, han är en sån man bara vill vara kompis med. Det pirrar inte när jag ser på honom, tänker hon. Inte som när Tompa är i närheten. Just då råkar han lyfta på huvudet och se rakt på henne. ”Varför står du där och glor? Kom hit och ta ett bloss.”

Milla rodnar. Det känns som att alla ser vad som händer i henne. Hur hjärtat slår extraslag. Hur hon tvekar. Jossan puttar till henne på armen. ”Ska du verkligen gå dit?” Milla ser på henne. ”Jag måste” svarar hon.

Svårt att bestämma mig

Nu har jag skrivit en hel del texter om Milla, både från hennes barndom och i vuxen ålder. Har hela tiden tänkt att jag ska försöka väva samman dessa korta texter jag skriver här med andra så att det så småningom blir en bok. Nu börjar jag tveka lite. Ska jag istället försöka få ihop två berättelser? Fortsättningen blir den vuxna Millas, naturligtvis. Eller ska jag fortsätta som jag tänkt och växla tidsberättelserna? De hör ihop, den ena leder till den andra och jag har de stora dragen klara för mig.

Vad skulle ni föredra?

Rasande

Det bubblar inombords. Milla sväljer och sväljer. Försöker kämpa emot. Besvikelsen hon känner bränner som eldar bakom ögonlocken. Hon borde vara van, tänker hon. Varför skulle nån komma hit idag när det aldrig hänt förut?

Det är åhörardag i skolan och längs väggen där bak sitter de uppradade. Föräldrarna som har tid för sina barn, som bryr sig. Hon vet att det inte är därför hennes mamma är här. Hon bryr sig. På sitt eget sätt. Men inte på det sättet att hon kommer till skolan och visar sig. Milla suckar.

Läraren maler på om sitt, hur trevligt det är att så många kommit hit idag för att se vad barnen gör i skolan. Många? De är väl inte många? Som vanligt är det samma som sitter där. De som har barn som sköter sig och är tysta och fina. Som inte sätter sig upp mot läraren utan bara glider med. Smidiga ungar, helt enkelt. Hennes klasskompisar som inte har en susning om nåt. De bara finns där, som de barn de är. Med sina fina, vanliga, familjer. Smilfinken till lärare fjäskar alltid för dem. Kvittar vem som har varit med i grupparbeten och gjort mest, det är alltid nån av de tre som får beröm och uppmärksamhet. Likadant nu. Milla hör hur han berättar om hur Lasse, Lollo och Anita har varit så duktiga med att förbereda pjäsen de ska spela.

Va? Har de? Vem är det som plockat ihop handlingen? Som har kommit med förslag på hur de ska bygga upp scenen? Vilka roller som man kan ha? Det är för helvete jag! Nu växer det onda i Milla. Från magen reser det sig. Ilskan och besvikelsen börjar närma sig halsen. Det vill ut. Hon kan inte hålla tyst längre. Rasande ställer hon sig upp och fräser: ”Nu räcker det! Du håller alltid på och fjäskar för dem. Är inte vi andra värda nånting bara för att inte våra föräldrar sitter uppradade i klassrummet? Fan, så orättvist!”

Bänken åker iväg och stolen smäller när den landar i golvet. Milla rusar ut ur klassrummet och smäller igen dörren efter sig. Huvudet bultar. Det känns som blodet ska tränga ut ur öronen. Hon drar så hårt i sin jacka att öglan lossnar. Vantarna får ligga kvar. Hon vill bara ut och bort. Vart ska jag ta vägen? tänker hon.

Stryka medhårs

När det går upp för Tompa att det kommer att lösa sig för honom förvandlas han. Hans ögon får en annan glans och han sträcker på sig. Hållningen blir stolt. Återigen är det nån annan som får fixa det han ställt till med. Det är hans bror som tänker det, han själv ser det inte på det viset. Han är så van vid att bli struken medhårs att det liksom inte finns nåt annat sätt. Han kommer att få sin vilja fram. Som alltid.

Henke känner hur det knyter sig i bröstet på honom när han ser sin bror förändras. Han erkänner för sig själv att han faktiskt njutit av att se honom våndas. Nu när han blir den gamla vanliga brorsan så är ilskan tillbaka. Nerverna krullar sig under huden. Vänta bara, tänker han. Din tid kommer.

”Jaha, vad sa de då?” frågar Tompa. Henke blänger på honom och sätter fingret mot tinningen. Vrider om. ”Är du helt jävla puckad? Jag tänker inte sitta här och berätta ingående detaljer för dig. Se dig omkring.”

Tompa höjer på ögonbrynen. Han ser ut som att det först nu går upp för honom att de sitter i besöksrummet på anstalten. Flera vakter står utplacerade för att hålla koll på vad som händer. Säkert också försöka höra vad som sägs.

”Nä, det har du rätt i. Vet inte vad jag tänkte.”

”Om du tänkte menar du?” Henke skulle helst av allt lyfta från stolen, slänga ifrån sig luren och bara försvinna därifrån. Bort från fängelset och brorsan som får honom att bli sån här. Aldrig mer behöva se honom. Men han har ju lovat. Bara en gång till.

”Jag ska greja det jag lovade. Nico har sagt vad han vill att jag ska göra för att du ska bli fri. Mer behöver du inte veta just nu.” Nu ser Tompa nästan lite skamsen ut. Finns det trots allt nåt därinne som bryr sig om nån annan? Henke reser på sig efter att ha hängt tillbaka luren i klykan, ser en sista gång på sin bror innan han går därifrån utan att med en min röja vad han egentligen skulle vilja göra med honom.

Ljuset utanför anstaltens dörrar bländar honom. Solen har äntligen kommit fram efter två veckors regnande. Knappast ett tecken jag kan lita på, tänker Henke och sparkar till en sten. Han tänder en cigg och går mot bilen. Den skitiga Golfen håller knappt ihop men startar på första försöket. Alltid något. Han drar upp volymen på bilradion, lyssnar på den sorlande reklamen och slagdängorna som spelas om och om igen. Man kan tro att de bara har 10 låtar att välja på, muttrar han för sig själv innan han stänger av igen. Han sneglar på mobiltelefonen. Dags att ringa Jonas.

Muskler

Henke ser på sin bror genom det tjocka glaset. Trots sina svällande muskler ser han liten ut där han sitter i sin grå fängelseutstyrsel. Liten och grå. Tvärtemot vad han vill vara, tänker Henke.

Tompa är brodern som alltid fått stå i centrum. Han har liksom krävt det redan från början. Henke minns hur det var när han föddes. Hur hans mormor bodde hos dem när mamma var på sjukhus. Hon låg inne ett tag innan det var dags, det var nåt som inte var som det skulle. Mormor kan inte laga mat så det var havregrynsgröt och mackor som gällde om man skulle slippa gå hungrig. Flera gånger om dan.Tack gode Gud för maten i skolan, tänkte han nu när han mindes det.

Tompa föddes med hjärtfel. Det upptäckte de efter ett par dagar. Han orkade inte äta och bara skrek. Skrek så han blev blå. Hans skrynkliga lilla ansikte vrålade av ilska redan då

Mamma var alldeles förtvivlad och bara lipade. Pappa försökte trösta men han klarade det inte så bra. Han försvann snabbt ut och letade upp sina kompisar istället. Det fanns alltid nån bar man kunde sitta på och beklaga sig över orättvisorna i livet. Henke visste hur det funkade. Ibland hade han fått följa med, fast han bara var 5 år.

Morsan daddade honom, farsan var som han var. Alltid tänka på att Thomas var lite känslig. ”Det förstår du väl att du måste ta hand om din bror lite extra?”

Nog fan hade han fått göra det. Från han började i skolan tills nu. Klasskompisar som retades för att Tompa inte orkade spela fotboll, tjejer som tyckte han var en liten mes. Hämta honom på krogen när han råkat i slagsmål med nån som kallat honom Lilleputt. Plocka hem honom från fyllecellen när han hinkat i sig mer än han tål. Han var jävligt trött på det.

Ändå satt han här. På besök i fängelset. För att Tompa hade bett honom komma. Bett honom om hjälp med att lösa ett ”litet problem”. När han berättade om Nico och vad det var han ville ha så sa Henke nej direkt. ”Aldrig livet att jag befattar mig med det. Du kan lösa ditt skitliv bäst du vill, se för helvete till att bli vuxen nån gång!”

Tompa hade tittat på honom med sin lessen-blick och fast Henke vet att det är manipulation på hög nivå hade han till slut gått på det. Han lovade att hjälpa honom med detta men sen fick han klara sig själv. ”Fattar du det?” väste han in i luren den gången.

Nu är han tillbaka för att tala om att han träffat Nico och för att berätta vad det är hans bror har försatt honom i för situation. Han vill gnida in det i skinnet på honom, riva hans stubbiga haka med det. Du ska minsann veta vad det är du utsätter mig för. Din bror. Snacka om att du ska få höra det resten av livet.

Han ser på sin bror och lyfter luren så han kan prata med honom där på andra sidan.

Om det inte fanns kärlek

Om det inte fanns kärlek, vad fanns det väl då?
Ett mörker som växte sig starkt i var vrå
Ett ljus som flyr bort och gör allting skumt
Orden förvrängs och det mesta blir dumt

Om det inte fanns kärlek, vad skulle jag va?
En kropp som är tom och ingen vill ha
En hjärna som låtsas att allting är bra
En robot som bara gör det den ska

Om det inte fanns kärlek
Då vore det mörkt

Om det inte fanns kärlek
Då vore det kallt

Vi letar och finner och tappar den bort
Vi hittar igen men det blir alltför kort
Vi söker i rymden och testar nåt nytt
Vad hände med alla andra som flytt?

Min kärlek den finns här
Den värmer mig opp
Den susar och brusar
Runtom i min kropp

Sån tur det finns kärlek som inte tar stopp!

Sabel Adel Vandel Snabel

Elefanten den längtar
Klampar fram utan nåd
Med suktande snabel
Den nosar sig fram

Friherrinnan hon trånar
Ser mot trädgården ner
Av trängtande adel
Hon ber honom - mer!

Döden den väntar
Runt hörnet den står
Med svängande sabel
Den skär sina sår

Vi kan inte stoppa
Vi måste gå med
Trots olika vandel
Vi alla går bort

Award

Döm om min förvåning - och glädje - när jag fick denna award av Sissan!

Tack snälla. Uppmuntran och uppskattning kan man aldrig få nog av. För mig är det extra roligt att få det här där jag verkligen försöker ägna mig åt mitt skrivande. Skrivpuffarna har satt fart på mig och jag hittar dagligen nya, intressanta skribenter att lära och inspireras av.

Till awarden hör en utmaning där jag ska skicka den vidare till sju andra kreativa bloggare och det ska jag försöka. Inte för att det är svårt att hitta sju stycken, nädå. Det är bara tiden som ställer till det.
Dessutom ska jag berätta sju - mer eller mindre hemliga -saker om mig själv. Hmmm, eftersom jag skriver anonymt här så kan det ju bli lite knepigt. Tänk om nån räknar ut vem jag är? *s* Risken är nog inte överhängande, men det blir inga löpsedelsavslöjanden denna gången.
Sju "avslöjanden" om mig:

1. När jag var liten  - och blygare än de flesta - satt jag under bordet när vi hade främmande eller var borta hos nån. Gärna med en bok. I min egen värld.
2. Jag har en mer "offentlig" blogg där jag skriver varje dag, med namn och allt. Där kan jag inte öppna mig som jag vill med mina texter. Inte än.
3. Velar mellan att berätta min historia som den är eller bara plocka korn ur den. Berätta ska jag!
4.  Älskar ensamhet men inte att känna mig ensam.
5. Är en stavnings- och syftningsnörd. På gott och ont :-)
6. Var en baddare på att gå på styltor när jag var liten, har inte testat om jag kän numera. Det kanske är som att cykla?
7.  Jag har alldeles nyss sagt upp mig för att satsa på mig, mitt skrivande och ett eget företag. Hjälp!

Så är det de andra som ska få awarden. Jag skickar den till dessa eminenta skribenter:
Escargot
Novellbloggen
Beppan
Tittelina
Marmoria
Mikaela
Pia

Skattkarta

De går tysta en lång stund. De stora granarna viskar med sina barrklädda grenar. Mörkret är så stort. Milla går i egna tankar och hoppar till när Morgan börjar prata.

”Det är så svårt att veta var jag har dig. Ibland önskar jag att jag kunde hitta en skattkarta som visar precis hur jag ska göra. Vart jag ska gå. Under vilka stenar jag ska leta.” Han suckar tungt och stannar. Han tar Millas båda händer och tvingar henne att vända sig mot honom. Trots att det är mörkt kan hon se hans ögon. Hur förtvivlade de är.

Hon älskar honom så mycket. Han är den enda som kan få henne att må riktigt bra. Men jag vet inte om jag kan berätta, tänker hon. Jag vet inte hur.

”Milla, jag orkar snart inte mer. Jag har försökt att hålla mig på min kant och låta dig vara ifred. Jag vet att du har problem men du säger ju aldrig nåt. Jag är så förbannat rädd. Är det nåt med oss? Har jag gjort nåt? Du måste prata med mig. Fattar du inte det?” Han hör själv hur hans röst förändras i takt med att hans frustration växer. Han låter arg.

Det suger till i Millas mage. Hon är också rädd. Livrädd. Allt det hon har hållit inom sig så länge. Hon vet att det vill ut. Det måste ut. Det är det enda sättet att gå vidare. Hon fattar. Allt fattar hon. Förnuftet resonerar med henne, ständigt och jämt är hon där och frågar. Svaret är glasklart; Berätta! Hjärtat sitter på andra sidan och vill vara med i diskussionen. Det skriker; Nej! Säg inget. Låt det vara. Milla är så trött. Trött på att hålla masken. Trött på att låtsas. Styrkan, tuffheten, allt det där som hon visar utåt. Människan som hon inte är. Hon vill inte längre. Orkar inte vara stark. Hon vill bara släppa, låta allt komma. Hon ser upp på Morgan och säger tyst ”Jag fattar. Men det är inte så lätt.”

”Vem faaaan har sagt att det ska vara lätt? Livet är inte lätt. Ibland måste man suga tag i saker och ting och se till att lösa det. Jag finns här för dig. Har du missat det?” Han vill ta tag i henne och ruska om. Skaka tills hon skriker. Inte för att han vill göra henne illa utan för att han önskar att hon ska reagera. Att hon ska vakna och inse att han är där. Redo att hjälpa. Vad det än är som Milla bär på är han beredd att stå vid hennes sida. Bara hon kunde ge mig nån ledtråd som visar mig på rätt håll.

”Jag känner mig helt tappad på känslor” mumlar han nu. ”Jag älskar dig men jag vet ta mig fan inte hur det här ska funka. Kan du inte prata med mig så måste du söka hjälp på annat håll. Jag klarar inte att hålla uppe vårt liv alldeles ensam. Barnen blir lidande. Hela förbannade livet blir lidande!” Nu tar han tag i Millas axlar och gör precis det han tänkte. Han skakar henne med ilskan sprutande ur munnen.

En användbar egenskap

Milla ser ut genom fönstret. Det är varmt i klassrummet. Solen strålar in och värmer upp mellanstadieklassen. Svettiga, blivande tonåringar. Lukten är speciell och inte av den angenäma sorten.

Därute springer en massa småglin omkring. Den nybyggda lekställningen används till det den ska. Nu när det är skola och dag. På kvällarna fylls den av tjuvrökande sjuor som går dit för att vara ifred på förbjuden mark. Sexorna letar sig trevande dit också. Tjejerna vill träffa högstadiekillar och kanske få en chans att hänga med nån av de tuffaste tjejerna. Som Angelica. Den som alla vill ha som bästis. Inte killarna, förstås. De vill helt andra saker med henne.

Milla sneglar på Tompa. Han är en av dem som beter sig som idioter när Angelica är i närheten. Tuffa Tompa. Hon fnyser för sig själv. Jossan tittar på henne med undrande blick. Milla bara skakar på huvet och försöker koncentrera sig på det hon ska göra. Skriva uppsats. Åh, hon skulle kunna skriva hur mycket som helst. Om det hade handlat om nåt viktigt. Inte om vad hon vill bli för nåt. Vilket yrke hon skulle vilja ha i framtiden. Biggan, deras trista klassföreståndare, har verkligen taskig fantasi.

Tänk om de hade fått skriva fritt, om precis vad de vill. Milla vet hur långt det skulle kunna bli. En bok. Men vill hon? Hon är inte säker på det. Vill hon att alla ska få veta hur hon känner, hur hon mår? Är det inte bättre att fortsätta vara den Milla folk tror att hon är? Den som säger ifrån. Om allt och till alla. Försvarar dem som behöver det och skäller på lärarna när hon tycker att nåt är fel. Speciellt om det gäller orättvisor. Hon hatar det! Både orättvisorna och att hon är som hon är. Hon längtar tillbaka till den blyga tjejen hon var innan.

Jag är förbannat duktig på att dölja mig själv, tänker hon nu. Alla tror att jag är så himla stark och klarar av allt. Skolan går som en dans. Jo, det gör den väl, men ändå. Jag har tur som har så lätt för mig. Hade jag inte det hade jag aldrig orkat. Kan inte nån fatta det?
Jag vill inte vara vuxen. Jag är för helvete bara 12 år! Milla kokar inombords. Utåt visar hon ingenting. Inte nu. En egenskap hon lagt sig till med. Hon är duktig.

Dyrt

Det skakar och vibrerar. Henke har varit vaken i ett par timmar. Legat och lyssnat på båtens ljud och sina egna gnisslande tankar. Jonas snarkar. Jävla lyckost! tänker Henke. Du har inget att oroa dig för, du. Eller, egentligen har du det men du vet inte om det. Stackars sate. Henke pendlar i känsloregistret. Från ångest till spänning. Förtvivlan. Lättnad.

Lättnad över att det snart är över. Förtvivlan för att han befinner sig här och inte hemma i sin egen trygga säng. Ångest när han tänker på vad han håller på med.

Färjan lämnade Tyskland igår kväll. Med Henke och hans dyrbara last ombord. Jonas vet inte om att han har förbjuden last instoppad i ett av dragbilens skrymslen. Han tror bara att Henke är med för att komma bort ett tag. Bort från den trista tillvaron hemma i stan. Arbetslösheten går honom på nerverna. Det var vad han sa när han ringde upp och frågade om han fick hänga med på Jonas Tysklandsresa.

”Klart som fan” hade Jonas svarat. Lite förvånad över att han hörde av sig efter så lång tid, men glad. ”Vi brukade ju ha så förbannat skoj ihop förr!”

Förr. Det är säkert 15 år se’n. Minst. Och så jäkla kul var det inte alla gånger. Brudar och bärs kan bli trist det också. Om det är det enda man har gemensamt. Det sa inte Henke nå’t om när han ringde. Har man en kompis som är lastbilschaffis och kör på kontinenten så gäller det att passa på.

Nico hade bråttom. ”Lasten ska hit. Nu. Du får greja det!” Enda informationen han hade fått var att det skulle hämtas i Travemünde och att det skulle ske nån gång mellan onsdag och torsdag. En lapp med ett tyskt mobilnummer och ett namn, Dieter. ”Jo, tjena, det heter han säkert”, tänkte Henke när han såg det.

När han hade lämnat hamnen där hemma och Nico dragit iväg i pizzaracern så blev det precis tomt i skallen. Vad fan ska jag göra? Hur ska jag lösa det här? Jävla Nicke! Hans brorsa var inte värd många ören just då. Du ska få betala det här, din lille skit. Det ska stå dig dyrt. När du kommer ut ska du få gottgöra mig. Henke kokade inombords. Bubblade av ilska och frustration.

Han gick hem. Satte sig i soffan och funderade. Fanns det nåt sätt han kunde fixa det på? Till slut hade Jonas poppat upp. Hans gamle suparkompis. Lastbilschaffisen. Henke drog efter andan. Kanske det funkar?

Han hade hittat honom på nätet. Med sitt ovanliga efternamn fanns han där. Eget åkeri, minsann. Det hade han inte trott. Jonas var en looser. Supa, knulla och tjäna ihop till nästa helg. Det var hans livsmotto. Skröt om det också. Där ser man, tänkte Henke medan han knappade in numret. Under kan fortfarande hända.

Mina är kvar och jag vill dem väl

Igår hände - ännu en gång - nåt som inte får. Inte ska. Hända. Men det gjorde det.
Ett barn i mina barns närhet är borta. Segnade ner och lämnade detta liv.
Känslorna som kommer är starka. Jag kände honom inte. Vet vem han var. Hälsar på hans föräldrar i affären. Syskon på dagis med mina ungar. Förr. I en annan värld.

Det blir så nära. Så påtagligt. Det hemska kan hända. Nu eller imorgon. Någon gång.
Det kunde vara någon av mina. Kramar är viktigare än nånsin. Hårda ord sväljs ned.
Ett uteblivet svar i mobilen känns hemskt. Var är du? Varför svarar du inte direkt?
Älskade barn. Lämna mig aldrig.

Låt mig gå först. Som det ska vara. Äldre före yngre.

Nykter oro

Idag ska jag inte följa med. Du ska åka på fest utan mig.
Magen vrider sig i kramper och det sitter en elefant på mitt bröst.
Jag försöker andas lugnt och låta förnuftet skölja in. Fylla hjärnan med positiva bilder.
Det går inte. Jag hittar inget.

Det är inte ditt fel. Inte heller mitt. Det bara finns. Paniken växer.
Jag hör knäppet av din ölburk. "Psst" kommer efter. Det är den fjärde.
Jag vill inte räkna. Gör det ändå. Måste ha kontroll. Ångesten växer för varje psst.
Ångest och panik. Panik och ångest.

Elefanten har fått sällskap. Markattan har anslutit sig. De slåss om utrymmet.
Samtidigt ringlar en orm runt min hals. Den väser saker jag inte vill höra. Kramar och
spottar. Jag vill hålla för öronen och skrika. "Låt mig slippa!"

Denna nyktra oro för onykterheten. Tvetydigheten i mina känslor inför spriten.
Drick och var glad. Tillsammans med de andra. Inte se på. Då kommer allt tillbaka.
Laddningarna i luften. Vibrerar in i mitt hjärta. Min mage. Min själ.

Idag slipper jag se. Jag stannar hemma. Hoppas att allt blir bra.

Njutbart att slippa

Du gjorde det. Det ingen rekommenderar. Ingen vågar. "I dessa tider!?!"

Ältandet, sömnlösheten och den stora tröttheten. Allt det som du inte ville ha.
Det är borta nu.

Veckor av vånda. Beslutet fick värka fram. Värka som hjärtat i bröstet. Ditt hjärta som slagit bakut och bankat hårt. Länge. Det sa stopp till slut. Fällde dig.
Du satt på golvet och kallsvettades. "Nu räcker det. Det är min tur nu."

Din röst svek dig. Budskapet gick fram. Jag stannar här. Vilar i mig själv.
Släpper. Bearbetar. Går vidare. Alternativen är flera. Vilket är rätt?
Du kan tveka. Du får tveka. Ta det lugnt.

Du har din kärlek. Den är stor och omger dig när du vill.
Denna kärlek stöttar och visar på rätt väg.
En viskning i den stora tystnaden. Ett fladdrande ljus i det stora mörkret.
Vägvisare men inte styrande. Du måste själv ta rodret. Ro båten i hamn.

Stor klump i magen. Du vet att den kommer att sjunka och försvinna. Med ett plask kommer den att landa i den stora sjö av ångestvågor du har. Där ska den få drunkna bland sina likar.
Du ror vidare.

Nu är du fri. Pank och fågelfri så småningom. Fast tjänst utbytt mot en okänd framtid.
Din framtid. Du måste förvalta den. Göra den till din. Till er. Din kärlek och familj.
Din skyldighet mot er alla. Ta livet och använd det.

Magnerver som dallrar. Rädsla och spänning. Du kan påverka. Du har påverkat.
Känslan är njutbar. Du kommer att slippa grubbla mer. Just på detta.
Nya utmaningar. Nya problem. Nyvunnen styrka slår ned och bygger upp.

Du är stark. Blir starkare. Halvvägs till 90. Det var dags.

Böna

"Snälla, kan vi inte sätta oss och prata om det?"
Morgan ser på Millas rygg där hon står vid fönstret. Som skuggan som sedan länge vilar mellan dem avtecknar hennes ryggtavla sig mot ljusrektangeln. Gårdslyktan, det enda ljuset på mils avstånd, sprider sitt sken så gott den kan. I mörkret på landet sitter Morgan och Milla. Ensamma med varandra. Inga barn som stör. Ingen telefon som ringer. Dator är bara inte att tänka på.

Nu är det de som gäller. Milla och Morgan. De två ska samla ihop det som en gång förde dem samman. Samla ihop smulorna till en hög och baka nytt av det som blir kvar. För visst finns det en hel del att sopa ihop? Morgan tror det. Han hoppas att Milla fortfarande tror det.

"Milla, hörde du vad jag sa?" Morgan hör den bedjande tonen i sin egen röst. Han hatar hur han bönar om att få hennes uppmärksamhet. Inte bara den avlägsna långt därute i periferin. Den som finns i mitten, den vill han ha. Vara hennes centrum, den allt snurrar kring. Bara för en stund få känna sig som den som räknas.

Milla vänder sig sakta om. Hon ser på honom med tom blick. "Kan vi inte gå ut en stund?" frågar hon. Jag behöver få lite luft.
Morgan suckar och tänker för sig själv; "Det känns som att du redan är där ute..." Han tar på sig den tjocka jackan och svarar "Visst, kom då."

De stannar på trappan. Ser på varandra. Det är så mörkt. Ljuset från lyktan tar slut strax utanför staketet.
"Vart vill du gå?" frågar Morgan. Milla rycker på axlarna. "Kvittar."
Han tar hennes hand och håller andan medan han väntar på hennes reaktion. Hon låter den iskalla handen ligga kvar i hans svettiga. De svänger av åt vänster, ut på den lilla skogsvägen. Tysta går de in i mörkret tillsammans. Ut i det okända.

Anmäla sig som frivillig

Är det nån som kan tänka sig att ta ansvar för att det blir genomfört?
Biggan står vid väggen och ser ut över oss andra. Hennes blick flackar. Jag ser att hon känner sig obekväm. Hur rädd hon är för att ingen ska anmäla sig som frivillig. Att hon ska behöva ge order till någon.

Biggan är inget chefsämne. Hon har blivit tvingad att ta sin roll. Det fanns inget frivilligt över det valet.
När organisationen skulle ändras fanns ingen som hade rätt kvalifikationer.
Biggan har varit här längst. Hon är den som vet mest. Kan mest. Känner till alla svängningar som skett.

Kan ni inte söka utanför huset? undrade hon. Jag känner inte att detta passar mig. Nej, svarade cheferna högre upp. Vi har inte råd. Vi måste organisera detta med befintlig personal. Det får inte kosta.

Valet var att sluta eller bita ihop. Biggan bet ihop. Inte kan man säga upp sig från en fast tjänst. Inte när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Inte när man är 56 år. Bit ihop.

Lite högre lön fick hon trots allt. Kompensation. Dålig sådan. Priset för de sömnlösa nätterna och den värkande magen är högre än så. Den prislappen borde vara stor som ett hus. Hennes familj har börjat klaga. Gnäll och skäll. Biggan vet att det måste till en förändring.

Jag ser på henne och säger; Jag tar det. Hon sänker axlarna och ger mig en tacksam blick. Ikväll ska jag ta med henne hem till mig. Massera hennes trötta muskler och tala om att hon duger. Att hon måste släppa prestationsångesten. Ta det lugnt. Ändra sin roll. Be om hjälp.
Biggan, jag finns här. Vi grejar det. Vänner kan.

Lyckligt slut

Mitt hjärta har talat. Jag står inte ut
Imorgon ska det ske. Jag gör slut.
Tar tjuren vid hornen. Kastar mig ut.
Bomber, granater. Blixtar och krut.
Kommer att hoppa ur chefens trut.
Jag tänker på mig och går utan prut.
Blundar för bossens surminaplut.

När detta är över så pustar jag ut.
Drar efter andan. Löser min knut.
Höj alla glas. Skjut en salut.
Nu har jag fått mig ett lyckligt slut!