Glödande känslor

- Man kan nästan tro att det är du som är den som mår sämst av det här! Milla blängde ilsket på Morgan. Det brände och sved i henne. Allt han hade sagt åkte berg- och dalbana i blodomloppet. Det kändes som att hon skulle spy. Kräkas upp allt det som ville ut. Alla hårda ord han hade kastat tillbaka på henne.

Morgan vände sig sakta om och såg på henne. Hon såg så ynklig ut där hon stod och sprätte i gräset som en ilsken häst. Klar att ge sig ut i strid. Igen. Han drog efter andan.

- Milla... när ska du förstå? Det är inte jag som gör dig illa, det är du. Och det är du som gör mig och barnen illa, du strävar efter nåt vi aldrig kan ge dig. Du vet inte vad du vill, hur ska då vi klara av att hjälpa dig? Jag fattar inte vad du tycker att jag ska göra. Barnen förstår inte varför du är arg på dem. De börjar bli rädda för att vara ensam med dig. Fattar du hur illa det är?

Han känner hur han glöder av återhållen ilska, han vill skrika rakt ut och springa därifrån. Tänk att äntligen få slippa allt det här. All oro för hur det ska vara när han kommer hem. Vad barnen ska berätta för honom. Han är så trött.

Förvandlad och försvunnen

Det var för tre dagar sedan det hände. Milla såg på Morgan och kunde inte riktigt se vem det var. Han hade precis sagt nåt som hon inte förstod.
- Vad sa du? frågade hon.
Han upprepade det han just sagt och som i en långsamt uppspelad repris såg hon hur han löstes upp i kanterna och blev nån annan. En främling satt i hennes favoritfåtölj och rabblade ord hon inte förstod. Hon ville inte höra. Vem vill lyssna på en vilt främmande människas hårda ord om "rycka upp sig, ta sig i kragen och se framåt"?
Milla vände blicken mot fönstret, resten av hennes sinnen såg till att stängas igen. Där ute flög ett stråk av gäss. Plogade sig fram med blicken redan i söder.
De ser framåt, tänkte hon när förlamningen släppte. Vid det laget hade både gässen och Morgan förvunnit för längesen.

Milla satt ensam kvar i stugan. Hon lyssnade både utåt och inåt. Lika tyst överallt.

Ta tillbaka

I samma stund hon uttalar orden vet hon att det är kört. Det finns ingen återvändo. Från och med nu är hon tvungen att klara sig själv. Ingen kan hjälpa henne. Det är bara att skjuta fram bröstet som en tjädertupp i skogen om våren. Stolthet är det som gäller nu. Upp med hakan och stå sitt kast.

Hjärtat bankar som en stånghammare i bröstet. Milla känner hur hon börjar kallsvettas och bli yr. Hon tar ett djupt andetag för att försöka lugna ned sig.
Morgan stirrar blint ut genom fönstret, han har fortfarande inte tittat på henne sedan hon sa det. Sa de där orden som nu gör att hela världen dallrar som en brylépudding.

”Jag vill att vi delar på oss. Jag behöver tid att vara för mig själv och fundera på vad det ska bli av mig. Och oss.”

Orden ekar fortfarande mellan väggarna, trots att det är tyst som i graven. Det går inte att backa tiden och ta tillbaka det hon sa. Just nu skulle hon vilja det, bara för att slippa ta konsekvenserna. För att Morgan ska vända sig om och ta henne i famnen och säga att han älskar henne och allt kommer att lösa sig.

Det är just nu det. Egentligen vill hon bara att han ska gå. Lämna henne där så att hon får vara ifred och göra just det hon sa. Fundera på vad hon vill. Finns det egentligen något hon vill? Livet känns bara trist och grått. Hon behöver verkligen inte mer trubbel, det har varit nog av det hela hennes liv. Kan jag inte få slippa nu? Det är den önskan hon mest av allt vill ha uppfylld.

Milla hoppar högt när hennes mobiltelefon ringer. Morgan rycker också till men han gör ingen ansats till att vända sig om. Hon tittar på displayen. Det är hennes syster och hon skulle inte ringa om det inte vore något viktigt. Tänk om det är något med barnen!

”Jag måste svara” säger hon till Morgans stela rygg. ”Det är Rita och det kan ju ha hänt någonting med barnen.” Morgan rycker på axlarna men säger ingenting.
Milla darrar när hon tar telefonen. Hur ska jag klara detta? hinner hon tänka innan hon harklar sig och svarar.

Skattkarta

De går tysta en lång stund. De stora granarna viskar med sina barrklädda grenar. Mörkret är så stort. Milla går i egna tankar och hoppar till när Morgan börjar prata.

”Det är så svårt att veta var jag har dig. Ibland önskar jag att jag kunde hitta en skattkarta som visar precis hur jag ska göra. Vart jag ska gå. Under vilka stenar jag ska leta.” Han suckar tungt och stannar. Han tar Millas båda händer och tvingar henne att vända sig mot honom. Trots att det är mörkt kan hon se hans ögon. Hur förtvivlade de är.

Hon älskar honom så mycket. Han är den enda som kan få henne att må riktigt bra. Men jag vet inte om jag kan berätta, tänker hon. Jag vet inte hur.

”Milla, jag orkar snart inte mer. Jag har försökt att hålla mig på min kant och låta dig vara ifred. Jag vet att du har problem men du säger ju aldrig nåt. Jag är så förbannat rädd. Är det nåt med oss? Har jag gjort nåt? Du måste prata med mig. Fattar du inte det?” Han hör själv hur hans röst förändras i takt med att hans frustration växer. Han låter arg.

Det suger till i Millas mage. Hon är också rädd. Livrädd. Allt det hon har hållit inom sig så länge. Hon vet att det vill ut. Det måste ut. Det är det enda sättet att gå vidare. Hon fattar. Allt fattar hon. Förnuftet resonerar med henne, ständigt och jämt är hon där och frågar. Svaret är glasklart; Berätta! Hjärtat sitter på andra sidan och vill vara med i diskussionen. Det skriker; Nej! Säg inget. Låt det vara. Milla är så trött. Trött på att hålla masken. Trött på att låtsas. Styrkan, tuffheten, allt det där som hon visar utåt. Människan som hon inte är. Hon vill inte längre. Orkar inte vara stark. Hon vill bara släppa, låta allt komma. Hon ser upp på Morgan och säger tyst ”Jag fattar. Men det är inte så lätt.”

”Vem faaaan har sagt att det ska vara lätt? Livet är inte lätt. Ibland måste man suga tag i saker och ting och se till att lösa det. Jag finns här för dig. Har du missat det?” Han vill ta tag i henne och ruska om. Skaka tills hon skriker. Inte för att han vill göra henne illa utan för att han önskar att hon ska reagera. Att hon ska vakna och inse att han är där. Redo att hjälpa. Vad det än är som Milla bär på är han beredd att stå vid hennes sida. Bara hon kunde ge mig nån ledtråd som visar mig på rätt håll.

”Jag känner mig helt tappad på känslor” mumlar han nu. ”Jag älskar dig men jag vet ta mig fan inte hur det här ska funka. Kan du inte prata med mig så måste du söka hjälp på annat håll. Jag klarar inte att hålla uppe vårt liv alldeles ensam. Barnen blir lidande. Hela förbannade livet blir lidande!” Nu tar han tag i Millas axlar och gör precis det han tänkte. Han skakar henne med ilskan sprutande ur munnen.

Böna

"Snälla, kan vi inte sätta oss och prata om det?"
Morgan ser på Millas rygg där hon står vid fönstret. Som skuggan som sedan länge vilar mellan dem avtecknar hennes ryggtavla sig mot ljusrektangeln. Gårdslyktan, det enda ljuset på mils avstånd, sprider sitt sken så gott den kan. I mörkret på landet sitter Morgan och Milla. Ensamma med varandra. Inga barn som stör. Ingen telefon som ringer. Dator är bara inte att tänka på.

Nu är det de som gäller. Milla och Morgan. De två ska samla ihop det som en gång förde dem samman. Samla ihop smulorna till en hög och baka nytt av det som blir kvar. För visst finns det en hel del att sopa ihop? Morgan tror det. Han hoppas att Milla fortfarande tror det.

"Milla, hörde du vad jag sa?" Morgan hör den bedjande tonen i sin egen röst. Han hatar hur han bönar om att få hennes uppmärksamhet. Inte bara den avlägsna långt därute i periferin. Den som finns i mitten, den vill han ha. Vara hennes centrum, den allt snurrar kring. Bara för en stund få känna sig som den som räknas.

Milla vänder sig sakta om. Hon ser på honom med tom blick. "Kan vi inte gå ut en stund?" frågar hon. Jag behöver få lite luft.
Morgan suckar och tänker för sig själv; "Det känns som att du redan är där ute..." Han tar på sig den tjocka jackan och svarar "Visst, kom då."

De stannar på trappan. Ser på varandra. Det är så mörkt. Ljuset från lyktan tar slut strax utanför staketet.
"Vart vill du gå?" frågar Morgan. Milla rycker på axlarna. "Kvittar."
Han tar hennes hand och håller andan medan han väntar på hennes reaktion. Hon låter den iskalla handen ligga kvar i hans svettiga. De svänger av åt vänster, ut på den lilla skogsvägen. Tysta går de in i mörkret tillsammans. Ut i det okända.

5 ord på J

Jagad - jobbigt - jordnära - jösses - jacka

Milla drar jackan tätare kring kroppen. Hon fryser så hon skakar. Morgan och hon har åkt bil i nästan 20 mil och inte sagt mer än max 10 ord till varandra. Det är inget fel på värmen i bilen. Kylan hon känner kommer inifrån. Hon tycker att Morgan också utstrålar en viss kyla mot henne.
Är det så? tänker hon. Har vi blivit så kalla mot varandra?

Hon ser på honom där han kommer gåendes från macken. De har stannat för att tanka innan de fortsätter. 14 mil kvar. 140 km av iskall tystnad. Var det verkligen en bra idé att åka till stugan?
Blicken hon får när han stiger in i bilen säger att det var rätt. Det är inte kyla hon ser, det är den där sköna värmen han brukade ge henne. Av ren reflex sträcker hon fram handen och smeker hans kind.
Han rycker till.  Jösses, är det så länge se'n jag rörde honom? Så ovanligt så att han hoppar till av blotta beröringen?

Morgan tar hennes hand. Tårarna svämmar över i Millas ögon. Fan, vad jobbigt det här är! Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna få honom att förstå vad jag känner? Hur jag mår?

De är så olika. Morgan är den mer jordnära typen. Han är nöjd med vardagen och det de har. Det vet hon och så har det alltid varit. Milla är den drömmande sorten som tycker det är svårt att vara tillfreds med det som är. Vill framåt, uppåt.
Hon känner sig jagad av sina erfarenheter. Hon kan inte vara still. Nuet får inte vara. Bakåt vill hon helst inte se. Men där framme väntar något bättre. Det måste det göra! Hur ska hon annars kunna fortsätta?

Lyhörd

Ta dagen som den kommer. Lyssna till ditt hjärta.
Din själ ska må bra. Släpp alla måsten.

Milla snörper föraktfullt på munnen. Alla dessa människor med sina goda råd. Floskler är vad det är!
Vad vet de om hur hon har det? Vem kan sätta sig i i hennes situation? Hon klarar det inte ens själv.
Morgan försöker. Han har försökt länge. Hon orkar inte ge honom respons.
Syrran vill ställa upp. Hon passar barn och försöker förstå.

"Låt dem komma in". En liten, svag röst viskar till henne. Den förbannade rösten är lite starkare idag.
Milla hör den och försöker vifta bort känslan. Ännu fler måsten. Du måste låta dem hjälpa dig.
Du måste ta tag i ditt liv.

"Ja, jag veeeeeet!" vrålar hon mot sin spegelbild. Orden studsar mellan de kakelbeklädda väggarna. Om och om igen ekar det tomt i hennes inre. Vanmakten fyller utrymmet.

Huset är lyhört. Nu kommer grannarna att undra. Se ännu mer snett på henne när de möts i trappan. "Tokan på tvåan", det är Milla det.

Ett erbjudande

Sussi tog tag i sin systers armar för att hon inte skulle kunna undvika att möta hennes blick.

- Lyssna på mig nu, Milla. Om ni inte tar tag i det här nu så kommer det att gå åt skogen. Morgan orkar inte mycket mer, det ser jag på honom.
Milla blängde surt på henne under den alltför långa luggen. - Men jag då? Är det nå'n som bryr sig om hur jag mår? Saliven stänkte när orden kastades ur munnen.

Hennes syster drog efter andan. Hon var beredd på frågan. -Jo, det är just därför jag säger det här till dig. Jag vet att du mår skit men du lär inte må bättre av att ni delar på er eller hur?
Nu gör vi så här. Jag tar barnen med mig hem till mig över helgen. Ni åker upp till stugan och pratar. Pratar och pratar. Är det förstått?

Återigen en svag knyck från axelpartiet.

- Men för helvete, Milla! Fattar du inte att det är allvar? Du håller på att dra ner både dig och resten av din familj i ett stort, svart hål! Du får ge dig nu. Ryck upp dig. Ta vara på den hjälp du kan få. Morgan älskar dig men han känner sig ensam. Släpp in honom igen!

-Jaja, jag får väl ta ditt erbjudande då. Finns väl inget annat sätt att få slut på ditt tjat.
Sussi tyckte sig se en kort glimt av den vanliga Milla, ett litet drag i mungipan. Ett leende? Hon vågade inte hoppas.
-Jag hjälper dig packa och sen hämtar du upp Morgan på jobbet. Han har redan sin väska med sig. Vet du varför?
Milla skakade på huvudet.
-För att han inte har gett upp - än. Han hoppades att jag skulle kunna övertala dig. Att du skulle vara villig att försöka lösa detta. Ihop med honom. Du har en man som gör allt för dig. Förstör det inte.

Att hjälpa

Morgan hör Millas suck när hon lämnar sängen. Han vet att hon har svårt att sova, det har varit så ett tag. Flera månader. Det tär inte bara på Milla utan på deras förhållande.
Hennes trötthet och grinighet. Sakerna hon glömmer. Närvaron som inte finns.
Det känns kallt i rummet. Lika kallt som känslorna de inte längre delar.
Han har försökt. Gudarna ska veta att han har försökt.

Morgan suckar ljudlöst. Inget hjälper. Alla försök att prata slutar i gräl. Ömheten han visar misstolkas.
Milla stöter bort honom. Inte bara handgripligen. Ögonen visar att hon vill vara ifred.
"Rör mig inte!" är det hon utstrålar. Hela hennes varelse, det som är hon, är på väg bort.

Klockan är snart halv 5, dagsljuset letar sig in genom persiennens springor. Ett ljus som inte förmår hjälpa. Mörkret har kommit för att stanna.

Grubbla

Milla vänder sig om. Klockradions röda siffror hånar henne med sina 03:42. Hon suckar djupt. Det är bara ett par timmar kvar tills hon måste stiga upp. Ett trött konstaterande av fakta.
Ännu en natt när hon vrider och vänder sig i sängen. När hennes hjärna spelar ett spratt och låter tankarna snurra som Virvelvindskoppar.

Milla hatar sig själv just nu. Hon orkar inte med att ha det så här. "Varför, varför, varför i helvete kan jag inte släppa och sluta grubbla?" Hennes högsta önskan är en omöjlighet. En knapp att trycka på. On/off. AC/DC.
Kliva ut från jobbet och slå ifrån strömmen till den delen av livet. Istället trycka in fritidsläget och därmed se till att det blev just Fri tid.

Hatet till hennes eget handlande kommer ur maktlöshet. Viljan att sluta grubbla finns och är stark. De snurrande tankarna virvlar i cirklar. Bildar motstånd och mönster som är svåra att bryta.

"Jag behöver hjälp", tänker hon och kliver upp med en suck.