Idag såg jag mig själv

I en bil på en parkering satt jag.
Mitt nuvarande, medelårsjag.
Plötsligt kom en tjej med en hund.
En annan tjej, en annan hund.
Men det var jag.
Mitt dåvarande tonårsjag.

Reaktionen var omedelbar och hård.
En knytnäve i magen sa mig vad jag känner.
Jag vill tillbaka. Vill göra om.
Vill inte vara mitt nuvarande jag.
Vill tillbaka och starta om.
Är på väg in i det som komma skall.
Vill inte.

Stoppa mina värkande leder, mitt gråa hår.
Lägg det i en säck och tyng den med vikter.
Vattnet kan få omsluta mina sorger.
Ta dem till botten.

Höj det som blir kvar till skyarna och låt det sväva.
Bort och tillbaka.
Dit när allt låg framför mig.
Livets räls är rostig och osmidig mot de skenor som ska föra mig dit.
Oljudet som skapas är olidligt skärande.
Tankarna gnisslar och gnäller. Låter som jag.
Kärringen jag blev.
Den bittra.
Den som inte gjorde vad hon kunde. Som bara följde med.

Beroende av mig

Nu är vi där igen. Detta stillestånd när tiden bara slutar. När jag ser bakåt och undrar vad som blev fel. Vad var det som hände? När slutade jag vara jag? När blev jag mamma, mamma och åter mamma?

Jag, den drömmande, planerande blivande globetrottern. Vart tog jag vägen? Vart försvann all äventyrslusta och vart tog suget efter att försvinna bort vägen?

Jag vet när och jag vet vart. Det hjälper inte. Det är försent.

Beroendet finns hos er. Vareviga dag, varje minut. Mamma, du måste se mig, höra mig, göra mig lycklig. Lyssna på vad jag drömmer om, vad jag planerar. Jag ska resa! Jag ska... Alla har ni olika mål och drömmar.

Jag hör och ser. Vill tvinga er att hålla kvar. Släpp aldrig era drömmar.
Jag är också beroende. Av er, av er kärlek. Men jag vill inte vara mamma, mamma och åter mamma.

Mitt största beroende är frihet. Och ensamhet. På mina villkor. En omöjlig ekvation?

Raka rör

Just när jag har bestämt mig för att kämpa, att inte låta något få mig på fall.
Då händer det. Igen.

Du trycker dit ett ord som sårar så att mina knän vacklar. På svaga ben ser jag hur du går.
Du vet inte vad du just gjort. Du har sänkt mitt högburna huvud, lagt det i min mage. Där ligger det och skvalpar i oro, näsan knappt över ytan i magsyran.

Jag ville ju må bra. För första gången på länge såg jag framåt, livet kändes plötsligt lätt. Raka vägen mot framtiden. Inga grubblande, snavande avsteg. Glädjen puttrade lite lätt och luften var klar.

Hur lätt är det inte att trilla, att snubbla på en tuva. Ordhögen har blivit för stor. Om jag ska komma framåt måste jag ta omvägar och stora kliv. Svänga runt hinder och kämpa mig fram. Plötsligt behöver jag en machete.

Rör mig inte mer. Raka rör är vad jag vill ha nu. Mina egna vägar och mina egna ord.

Brinner utan hud

I morgonens bleka ljus vaknar min sorg till liv. Jag känner blodet som långsamt och med möda tar sig fram. Varje cell för med sig en saknad utan ord. Huden brinner av längtan efter dig.

Långt borta ser jag ljuset sakta närma sig. Litet och svagt men större än igår. För varje dag växer tilltron till ett återbördat normaltillstånd.

Innan du försvann var det vi. Nu är du borta, hur ska det kunna bli normalt? Vi är Jag nu. Aldrig detsamma igen. Elden brände hål i mig. Du blåste ut askans glöd och gick vidare.

Blåsorna svider. Vattnar sig och sprider variga tårar över min sargade kropp. Ögonens salta tårar vill dit och läka. Läka de fläckar som saknar hud, där det gör som mest ont. Mitt hudlösa, blottade hjärta skriker efter dig.