Beroende av allt möjligt, precis som Persbrandt

Jag har -med ålder och stigande erfarenhetsgrad - insett att jag är en beroendemänniska. Något jag minsann hävdat att jag inte är och aldrig kommer att bli. Även solen/månen har sina fläckar. Jag har fått erkänna och visa upp dem. Hur jag än gnuggar så går de inte bort.

Det största av mina behov är det av bekräftelse. Du duger. Ännu hellre - du är bäst, du är den enda, ingen annan kan mäta sig med dig.
Män som ska välja mig, inte vilja ha någon annan. Vänner som ska vara glada för att jag låter dem komma in en liten bit. Aldrig långt. Jag vet minsann att det inte går att lita på någon annan än mig själv.
Rätt vad det är så blåser det upp, en liten pust blir till en orkan som skickar tromber av känslor och sårande ord rätt in i din själ.

Min barndom och uppväxt har påverkat mig mer än vad jag tycker är OK. Försöker låta bli att känna så men rätt vad det är så finns den där. Känslan och förklaringen. I en handling som speglar sig i det förflutnas kalla vatten. Ett eko från förr. En doft som framkallar bilder jag inte vill se.

Hur hårt jag än kniper så sprider sig snabba fotoklipp bakom mina ögonlock. In i hjärnan. Bort från det jag styr. Vilsen igen.

Läser om Mikael Persbrandt och känner igen allt. Kanske skulle jag inte givit upp skådespelarplanerna trots allt? Kanske skulle jag varit den kvinnliga motsvarigheten idag, vore det ens önskvärt? Vi har träffats. Korta samtal vid gemensamt intresse. Men jag känner dig inte. Lika lite som du känner mig. Ändå finns där beröringspunkter. Nästa gång kanske vi tar ett mer allvarligt snack? Vi och våra beroenden :-)

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, åldersnoja, beroende, barndom

Panikslagen måndag

Idag är ingen bra dag. Stålsatte mig inför att ringa vårdcentralen för att förlängd sjukskrivning. Vad händer? Läkaren är inte där! Återkommer imorgon. Jag rasade ihop i min redan söndertrasade känsla av hopplöshet.
Jag är så rädd att behöva gå tillbaka till jobbet. Paniken växer vid blotta tanken.

Den starka person som varit jag är borta. Nu finns där en liten ynklig ersättare.
En vikarie som är ett litet barn. Kan inte ta mig för nånting.
Hjärtat dunkar. Magen värker. Kan inte sova.

Snurrar. Vrider. Vänder. Men hur ska det gå? Vad ska det bli av oss?
Vågar jag ta steget som kommer att ändra så mycket?
Kan inte besluta på egen hand. Måste ta hänsyn. Måste få hälp.
Mest av allt måste jag.

Lyfta stenen som ligger tungt i mitt bröst. Spetta bort ångesten.
Bädda in magen i bomull. Låta hjärtat slå.
I vår takt.

Ändrar mig igen

Nej, jag tror inte det funkar att köra från början. Måste gå på dagskänsla. Det som kommer upp. Det som vill fram. Det är det jag måste skriva. Struntar i ordning. Bara skriver. Vem bryr sig? Det är för mig. För min skull. Måste få ur mig detta.

Hur ska det här bli?

Var ska jag börja? Vilken situation ska få stå som inledning på min historia? Vilken ålder kan kännas som att den räknas? Räknas hela livet? Från när kommer jag ihåg? Ska jag bara kasta ned orden som de kommer? Ska jag lägga upp nån struktur? Ska jag kanske bestämma mig för att skriva en viss tid varje dag, så där som jag gjorde på skrivarkursen? Det funkade bra då, den pressen/rutinen kanske får fart på mig?
Jag kör rätt upp o ner, numrerar inläggen så länge. Kanske blir det rörigt, vad vet jag. Vet bara att jag måste börja. Gör det nu.

Får hålla mig här

Mer och mer funderar jag på att berätta min historia. Vill jag att alla ska få läsa? Läsa, men veta att det handlar om mig? Känner mig kluven som veden i trädgårn.
Länge har boken funnits där. Väntande, bidande på tid och inspiration. Om jag skriver den så kommer det fram. Då kan kreti och pleti läsa. Vad kommer min familj - den som finns kvar - säga? Resten av omgivningen.
Utlämnad blir jag. Tillsammans med dem. Jag gör valet, inte de.
Min vanliga blogg känns för öppen. Jag tror jag ska starta härifrån. Frågan är med vad.