söndag 19 september 2010

Ettie flyttar

Samtidigt som jag bestämt mig för att koncentrera min värdefulla tid - den som "blir över" och som jag ser till att skapa på egen hand- till att skriva, så taggar jag ned min huvudsakliga, offentliga blogg. Nu ska det skrivas bok!

Har ni hört den förut?

I vilket fall som helst; jag flyttar Etties bikupa till en ny adress för att inte råka kommentera som den offentliga. Nu kan jag slappna av och skriva mer fritt.

Samtidigt blir det lättare att kommentera hos er så jag hoppas kunna förbättra mig på den fronten.

Jag skulle bli väldigt glad om ni som följt mig på den gamla adressen har lust att flytta med mig till den nya och om någon ny vill hänga på så är du naturligtvis också välkommen!

Den nya adressen är http://ettiebee.blogspot.com/ och jag ser fram emot att träffa på dig där!

torsdag 16 september 2010

Tala inte om det

Åtta år och ensam utan dig. Du fanns inte hos mig på min dag.
Någon sa att du inte mådde bra. Att du måste vila.
Det är nåt med psyket sa dom.
Vi skulle fira min födelsedag. Bara jag, min bror och pappa.
Pappa firade med öl.
Jag firade inte alls. Jag tittade på gubben på ölburken och tänkte på dig på sjukhuset.

Det finns ett tal, en födelsedag, jag inte vill minnas.

tisdag 14 september 2010

Glödande känslor

- Man kan nästan tro att det är du som är den som mår sämst av det här! Milla blängde ilsket på Morgan. Det brände och sved i henne. Allt han hade sagt åkte berg- och dalbana i blodomloppet. Det kändes som att hon skulle spy. Kräkas upp allt det som ville ut. Alla hårda ord han hade kastat tillbaka på henne.

Morgan vände sig sakta om och såg på henne. Hon såg så ynklig ut där hon stod och sprätte i gräset som en ilsken häst. Klar att ge sig ut i strid. Igen. Han drog efter andan.

- Milla... när ska du förstå? Det är inte jag som gör dig illa, det är du. Och det är du som gör mig och barnen illa, du strävar efter nåt vi aldrig kan ge dig. Du vet inte vad du vill, hur ska då vi klara av att hjälpa dig? Jag fattar inte vad du tycker att jag ska göra. Barnen förstår inte varför du är arg på dem. De börjar bli rädda för att vara ensam med dig. Fattar du hur illa det är?

Han känner hur han glöder av återhållen ilska, han vill skrika rakt ut och springa därifrån. Tänk att äntligen få slippa allt det här. All oro för hur det ska vara när han kommer hem. Vad barnen ska berätta för honom. Han är så trött.

lördag 11 september 2010

Ett vänligt val

Idag när jag var ute och gick så var det annorlunda i "min" lugna skog. Det var plötsligt människor överallt. Lingonplockare, troligtvis. Med sin närvaro störde de min tillvaro, den  blev inte som den brukar. Det jag förväntar mig av mina skogspromenader ställdes lite på ända.

Jag kände att det växte en liten tagg av irritation. En invärtes suck av "ååååh, varför kan man aldrig få vara ifred?"
Närmade mig en bil där de höll på att plocka in lingonhinkar. En liten kille i 3-årsåldern hoppade fram och ropade ett glädje-Hej. Hela han sken. Jag sa hej tillbaka och blev lite vänligare till sinnes på köpet.

Efter en stund såg jag en kvinna som gick och letade kantareller (antog jag med ledning av var och hur hon tog sig fram). "Hmmm, vad gör hon här vid vår väg?" Kvinnan gav mig ett varmt leende och ett hej. Återigen svarade jag med samma mynt.

När jag gått förbi henne såg jag nåt som lyste upp diket. Innan jag hann tänka så vände jag mig om. "Letar du efter kantareller?" frågade jag. "Ja", sa hon och såg frågande ut. Jag pekade mot diket och visade henne de gyllene svamparna. "Vad gulligt av dig" sa kvinnan.

Jag gick vidare och kände mig nöjd, glad och gullig.

Aldrig ensam, alltid ensam

Nog är det en träffande text? Jag kunde den rätt bra första gången jag hörde den. Hjärtats igenkännande?

Förvandlad och försvunnen

Det var för tre dagar sedan det hände. Milla såg på Morgan och kunde inte riktigt se vem det var. Han hade precis sagt nåt som hon inte förstod.
- Vad sa du? frågade hon.
Han upprepade det han just sagt och som i en långsamt uppspelad repris såg hon hur han löstes upp i kanterna och blev nån annan. En främling satt i hennes favoritfåtölj och rabblade ord hon inte förstod. Hon ville inte höra. Vem vill lyssna på en vilt främmande människas hårda ord om "rycka upp sig, ta sig i kragen och se framåt"?
Milla vände blicken mot fönstret, resten av hennes sinnen såg till att stängas igen. Där ute flög ett stråk av gäss. Plogade sig fram med blicken redan i söder.
De ser framåt, tänkte hon när förlamningen släppte. Vid det laget hade både gässen och Morgan förvunnit för längesen.

Milla satt ensam kvar i stugan. Hon lyssnade både utåt och inåt. Lika tyst överallt.

söndag 5 september 2010

Linan är slak och darrig

Nu är det nära. Jag är en kvinna på gränsen till sammanbrott.
Linan - bestående av en tunn tråd spänd mellan mitt vanliga jag och det som vill ta över - slakar mer för varje dag. Den vill brista och få mig totalt ur balans.

Där uppifrån ser jag ner på det som drar och sliter. Mina olika sinnesstämningar. Det positiva börjar mattas, allt annat tar över. Orken att kämpa emot blir mindre.

Varje dag något nytt som växer upp, får mig att snubbla mot det mörka. Ljusets svaga låga fladdrar i den vindpust av negativt flöde som drar förbi. Än så länge gör det just det, drar förbi. Snart kommer det att stanna kvar.

Jag vill inte ha dig, du mörka. Du har funnits i bakgrunden så länge. Ibland har jag låtit dig komma in, sitta hos mig och värma dig medan jag blir allt kallare. Jag har lyckats sparka ut dig igen men nu känner jag att du tränger allt längre in i mina rum. Mitt hjärta låter dig ta plats och förmörka mina dagar. Mot min vilja.

Med de allt svagare positiva energierna försöker jag mota dig. Balansen är svår. Det svänger och drar och jag viftar med armarna för att inte trilla. Blickarna dras nedåt, suget att ge efter blir större.
Svagt, svagt hör jag någon ropa. "Se framåt istället. Jag finns kvar. Gå mot ljuset."
Det jag som vill vinna har en hes röst, den har ropat på mig länge och snart tystnar den. Om jag inte låter bli att trilla mot mörkret kommer den att försvinna.
Då är det kört.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 4 september 2010

Beroende av allt möjligt, precis som Persbrandt

Jag har -med ålder och stigande erfarenhetsgrad - insett att jag är en beroendemänniska. Något jag minsann hävdat att jag inte är och aldrig kommer att bli. Även solen/månen har sina fläckar. Jag har fått erkänna och visa upp dem. Hur jag än gnuggar så går de inte bort.

Det största av mina behov är det av bekräftelse. Du duger. Ännu hellre - du är bäst, du är den enda, ingen annan kan mäta sig med dig.
Män som ska välja mig, inte vilja ha någon annan. Vänner som ska vara glada för att jag låter dem komma in en liten bit. Aldrig långt. Jag vet minsann att det inte går att lita på någon annan än mig själv.
Rätt vad det är så blåser det upp, en liten pust blir till en orkan som skickar tromber av känslor och sårande ord rätt in i din själ.

Min barndom och uppväxt har påverkat mig mer än vad jag tycker är OK. Försöker låta bli att känna så men rätt vad det är så finns den där. Känslan och förklaringen. I en handling som speglar sig i det förflutnas kalla vatten. Ett eko från förr. En doft som framkallar bilder jag inte vill se.

Hur hårt jag än kniper så sprider sig snabba fotoklipp bakom mina ögonlock. In i hjärnan. Bort från det jag styr. Vilsen igen.

Läser om Mikael Persbrandt och känner igen allt. Kanske skulle jag inte givit upp skådespelarplanerna trots allt? Kanske skulle jag varit den kvinnliga motsvarigheten idag, vore det ens önskvärt? Vi har träffats. Korta samtal vid gemensamt intresse. Men jag känner dig inte. Lika lite som du känner mig. Ändå finns där beröringspunkter. Nästa gång kanske vi tar ett mer allvarligt snack? Vi och våra beroenden :-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 2 september 2010

Omstrukturering genom flytt?

Jag känner att det är dags att börja om. Rättare sagt, se till att fortsätta genom att göra en omstart. Jag vill komponera om mitt bloggande. Gå från att vara den offentliga, som skriver det som känns OK att skriva, till att bli den anonyma som kan svänga ihop nåt om nästan allt.

Här är jag anonym. Här hamnar mina texter som ibland känns för utelämnande och egenupplevda  -utan att alltid vara det - för att människor i min närhet ska få läsa dem. Jag är inte mogen för det än.

Hemma... på min blogg på landet... där finns jag med namn och foto. Där går det inte att lämna ut alla roliga eller mindre roliga saker som händer i livet. Saker som jag vill skriva om, som får fingrarna att glöda av lust. Därför blir det lite Skrivpuffar och annat á la Ettie istället. Inte fy skam för den delen. Här får man verkligen respons och det är så kul att läsa alla underbara texter som andra Skrivpuffare delar med sig av.

Frågan är nu... Ska jag flytta hit för gott? Kan jag blanda och ge på samma vis här? Fast mer. Kompositionen blir annorlunda. Fortfarande min, förstås. Och jag gör ju som jag vill med min blogg.
Känner mig splittrad. Hur gör ni andra? Vad tycker ni? Skulle det vara OK att ha en massa annat utöver rena "skrivalster"? Om ni förstår hur jag menar.

onsdag 1 september 2010

Dessa bitar som vill ett pussel

Vilsen bland himmelsblått och stenbitar.
Skogsgrönt och kolsvart.
En bit här. En bit där.
Hur passar man ihop dem?
Alla ser likadana ut. På håll.
Kommer du närmre ser du hur de skiljer sig åt.
Varenda bit har sin egenhet, sin lilla kant formad av tillvaron.

Du tittar och funderar på hur du ska kunna sammanfoga det.
Livspusslet. Familjen, vännerna, föräldrarna.
Hur ska det hålla ihop när du inte gör det?

tisdag 31 augusti 2010

Idag såg jag mig själv

I en bil på en parkering satt jag.
Mitt nuvarande, medelårsjag.
Plötsligt kom en tjej med en hund.
En annan tjej, en annan hund.
Men det var jag.
Mitt dåvarande tonårsjag.

Reaktionen var omedelbar och hård.
En knytnäve i magen sa mig vad jag känner.
Jag vill tillbaka. Vill göra om.
Vill inte vara mitt nuvarande jag.
Vill tillbaka och starta om.
Är på väg in i det som komma skall.
Vill inte.

Stoppa mina värkande leder, mitt gråa hår.
Lägg det i en säck och tyng den med vikter.
Vattnet kan få omsluta mina sorger.
Ta dem till botten.

Höj det som blir kvar till skyarna och låt det sväva.
Bort och tillbaka.
Dit när allt låg framför mig.
Livets räls är rostig och osmidig mot de skenor som ska föra mig dit.
Oljudet som skapas är olidligt skärande.
Tankarna gnisslar och gnäller. Låter som jag.
Kärringen jag blev.
Den bittra.
Den som inte gjorde vad hon kunde. Som bara följde med.

onsdag 25 augusti 2010

Beroende av mig

Nu är vi där igen. Detta stillestånd när tiden bara slutar. När jag ser bakåt och undrar vad som blev fel. Vad var det som hände? När slutade jag vara jag? När blev jag mamma, mamma och åter mamma?

Jag, den drömmande, planerande blivande globetrottern. Vart tog jag vägen? Vart försvann all äventyrslusta och vart tog suget efter att försvinna bort vägen?

Jag vet när och jag vet vart. Det hjälper inte. Det är försent.

Beroendet finns hos er. Vareviga dag, varje minut. Mamma, du måste se mig, höra mig, göra mig lycklig. Lyssna på vad jag drömmer om, vad jag planerar. Jag ska resa! Jag ska... Alla har ni olika mål och drömmar.

Jag hör och ser. Vill tvinga er att hålla kvar. Släpp aldrig era drömmar.
Jag är också beroende. Av er, av er kärlek. Men jag vill inte vara mamma, mamma och åter mamma.

Mitt största beroende är frihet. Och ensamhet. På mina villkor. En omöjlig ekvation?

tisdag 24 augusti 2010

Raka rör

Just när jag har bestämt mig för att kämpa, att inte låta något få mig på fall.
Då händer det. Igen.

Du trycker dit ett ord som sårar så att mina knän vacklar. På svaga ben ser jag hur du går.
Du vet inte vad du just gjort. Du har sänkt mitt högburna huvud, lagt det i min mage. Där ligger det och skvalpar i oro, näsan knappt över ytan i magsyran.

Jag ville ju må bra. För första gången på länge såg jag framåt, livet kändes plötsligt lätt. Raka vägen mot framtiden. Inga grubblande, snavande avsteg. Glädjen puttrade lite lätt och luften var klar.

Hur lätt är det inte att trilla, att snubbla på en tuva. Ordhögen har blivit för stor. Om jag ska komma framåt måste jag ta omvägar och stora kliv. Svänga runt hinder och kämpa mig fram. Plötsligt behöver jag en machete.

Rör mig inte mer. Raka rör är vad jag vill ha nu. Mina egna vägar och mina egna ord.

lördag 21 augusti 2010

Brinner utan hud

I morgonens bleka ljus vaknar min sorg till liv. Jag känner blodet som långsamt och med möda tar sig fram. Varje cell för med sig en saknad utan ord. Huden brinner av längtan efter dig.

Långt borta ser jag ljuset sakta närma sig. Litet och svagt men större än igår. För varje dag växer tilltron till ett återbördat normaltillstånd.

Innan du försvann var det vi. Nu är du borta, hur ska det kunna bli normalt? Vi är Jag nu. Aldrig detsamma igen. Elden brände hål i mig. Du blåste ut askans glöd och gick vidare.

Blåsorna svider. Vattnar sig och sprider variga tårar över min sargade kropp. Ögonens salta tårar vill dit och läka. Läka de fläckar som saknar hud, där det gör som mest ont. Mitt hudlösa, blottade hjärta skriker efter dig.

fredag 18 juni 2010

För kort trots utsträckt tid

Min tid är långsamt borttynande, den rör sig med sirap i sitt haltande urverk. Halvåret blev utsträckt till två plågsamma år, trots det räcker inte tiden till.

Stapplar fram i kvällens sista skälvande minuter. Snart är den här dagen till ända. Längtan som burit fram till detta resultat är som ett kliande myggbett. Kan inte låta bli att pilla. Små fragment av lust och rädsla trillar till golvet under mina fötter. Skorna med klackar spetsar pusselbitarna, trycker in dem i linoleumgolvet. Där ska de finnas för evig tid, skvallrande om att en gång fanns jag här.

Mitt liv ska avspegla sig i dessa små kvarvarande tecken. Trots frenetiskt skurande kommer de att sitta fast som berget. Mina närmaste vet att det är jag som biter mig kvar. När den största delen av mig är borta finns minnena där.

Där ligger min smärta och min glädje. Mitt hostande skratt och min gråt. Jag, uppdelad i konfetti.

söndag 16 maj 2010

Morgon utan lust

Det regnar. Inget tyst duggande, utan ett riktigt råbarkat kulspruteregn. Jag hör hur det smäller mot altantaket och hur fönsterblecket misshandlas av de tunga dropparna.
Klockan är bara halv sex och sömnen skulle gärna fått stanna en stund till. Jag vill inte vakna än, vill inte ta tag i verklighetens krassa handtag. Vill inte styra mig fram genom snår av ord och handlingar.

Kvällen slutade med ensam gråt i sängen. Tyst gömde jag tårarna och de hulkande ljuden i min kudde. Ibland är ensamheten bäst, lättare att hantera än en frågande tvåsamhet. Vissa saker går inte att förklara, de bara är. Finns där och gnager hål på den lycka som byggts upp. Små, små hål av minnen och tankar fräter sig igenom fasaden och lägger sig till rätta. Gonar in sig i det mjuka, känsliga därinne.

Nu finns du där vid min sida, du sover tungt. Bortvänd. Jag vet att du vill veta, hjälpa och ställa upp. Hur ska jag kunna låta dig när jag inte kan ge dig en förklaring? När mitt huvud är som en snurrande karusell där allt virvlar runt, runt? Ibland glimmar det till, en tanke får fäste och stannar till. Jag ser den, hur den vill stanna där, men jag puttar ut den bland de andra igen. Än så länge avstår jag från att ta den till mig.
En dag ska jag låta den stanna. Jag ska hålla den intill mig och lyssna på den. Vrida och vända för att se den från olika håll. Låta den höras.
En annan dag.

lördag 15 maj 2010

Närhet på avstånd

2 centimeter. 20 ynka millimeter. Det är vad som skiljer oss åt, rent fysiskt. Om jag blundar och anstränger mig kan jag känna din värme. Din kropps dunster kommer emot mig. Jag minns hur det brukade vara. Hur det kändes. Då när vi var så nära som avståndet visar.

Nu är det annorlunda. 20 millimeter är som ett hav. En ocean av känslor och förolämpningar ligger emellan oss.

Jag suckar för mig själv och vill bort. Min hand vill dit, till din rygg som så väl visar att du inte är intresserad. Inte av närhet och inte av mig. Jag håller tillbaka, lägger handen mellan mina ben för säkerhets skull. Låser fast längtan med låren. Kniper mot tårarna som bränner.

Det här nya är inte för mig. Det gamla, invanda, är vad jag vill ha. Tillbaka till då, när vi ville samma. Nymodigheter i form av avstånd är fel. Fruktansvärt, grymt, oerhört fel.

Med tankarna försöker jag få dig att vända dig om. Vill se dina ögon fyllda av kärlek. Vill att du kryper intill och suddar bort millimeteroceanen. Kom till mig och värm mitt kalla hjärta. Var min igen.

onsdag 5 maj 2010

Syskonkärlek

Du och jag. Min bror och jag. Vi är sammanlänkade av blodsband som vill lösas upp. Av födsel och ohejdad vana som vill brytas.
Minns som igår när du kom till oss. Ditt mörka, buskiga huvud som låg där i korgen. Blickarna som du fick, fulla av kärlek. En son, välkommen som få.
Nu var det inte bara jag längre. Förstfödd för alltid men inte längre den som fick all uppmärksamhet. Mamma tog hand om dig och pappa gick till jobbet. Mormor gullade, kokte gröt och åkte hem igen. Farfar var min för alltid, trots att vi nu var två.

De första åren gick bra, vi var som syskon är mest. Lekte och bråkade. Höll ihop och spottade på varandra. Senare var vi tvungna att hålla ihop mot resten av världen, det fanns ingen annan möjlighet. Ingen fanns som kunde ta hand om oss på rätt sätt. Jag tog dig under mina klena spetarmars vingar, försvarade dig med näbbar och klor när någon ville dig illa. Matade dig och såg till att du gick till skolan. En elvaårig mamma med nioårig son.

Så höll det på tills du började gymnasiet. Då blev du plötsligt fin i kanten och en kappvändare av stora mått. Jag - den tuffa, hårda - böjde mig inte för några kastvindar eller briser. Jag mot världen accepterade inte ditt vindflöjlande. Vi gled isär. Språket var inte längre detsamma.
Jag blev en flyttfågel och drog bort från mitt oönskade ansvar, du fick klara dig med våra sjunkande föräldrars hjälp. Länge var det stiltje mellan oss, ibland bruten av stormar och orkaner. Olika till döden.

Håll dig på din kant så stannar jag på min. Blickar och ord som sårade och rev rispor i segelduken. Vi försökte lappa ihop och styra tillsammans, skutan hade varit på driv för länge. Omöjligt att genomföra.

Nu har vi stillnat i de vi är. Du är du och jag är jag. Isär för det mesta men tillsammans när det gäller. När stormvindarna vill vända kappan på fel håll, då håller vi upp varsitt finger och känner efter vart det blåser. Samma håll ger lättare styrning och en möjlighet att hitta tillbaka.

Bror och syster - för alltid.

lördag 27 mars 2010

Älskade hatade mamma

Min ilska är ren och isande klar. Brännande iskyla får mitt hjärta att slå och dunka i bröstkorgen. Knottrigt blod tränger sig fram genom mina kärl och får ögonen att lysa röda. Trötta och matta möter de mig i spegeln.

Ännu en gång har du fått mig dit. Jag ringde dig för att försöka göra min dotterliga plikt och prata bort en stund. Inte för att jag vill utan för att jag känner att jag måste. Hur mycket jag än älskar dig så klarar jag inte av dig längre. Gudarna ska veta att jag försökt. Alldeles för länge.
Jag var 11 år när jag insåg att jag var den som fick vara vuxen. Nu är det mer än 30 år senare och jag vill inte vara din mamma längre. Jag har egna - minderåriga - barn som jag är mamma till. Du måste låta mig vara din dotter istället. Inse att livet är annorlunda för oss två.

Jag har gjort mina val och får stå för dem. Du gjorde ditt val när du lät bli att göra ett annat val. Du får stå det kastet. Lägg inte det på mig. Ditt liv är ditt. Det må vara ett helvete men det är ditt. Jag vill inte längre.

Mor och dotter. Detta förhållande som ska vara så bra. Så trevligt och mysigt. Vi stöttar och hjälper varandra. Halleluja. Jo, tjena. Visst vet jag att du älskar mig och vill mig väl, jag älskar dig också. Jag kan bara inte låta dig dra ned mig, det räcker nu. Jag blir också äldre och vill ha ett liv som är så bra som möjligt. Måste det bli utan dig så får det bli så.

Du drar dina ramsor. Om och om igen. Samma visa gång efter gång. Du vill inte leva längre. Ingen bryr sig om dig. Pappa sa minsann att det skulle bli så här...
Numer vet jag inte om jag ska tro på dig. Du är nojig, du glömmer saker, inbillar dig en hel del skit och bara pratar om. Jag tror att vi haft samma diskusssion och försökt reda ut samma sak upp emot 20 gånger. Gränsen är nådd.

Jag får väl bli den där hemska dottern som skiter i sin gamla mamma, då. Jag låter folk prata. Det lär ju komma från dig i så fall eller hur, mamma? Eftersom du vet bättre än jag vad jag känner och tänker så är det väl lika bra att dina profetior blir uppfyllda? Blir du glad och nöjd då?

Är jag en duktig flicka då?

fredag 19 mars 2010

Verkligheten då?

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser saker i tidningarna. Det kan vara precis vad som helst som ger den reaktionen hos mig, just idag är det när jag läser om censuren av barnböcker.

Jag förstår mycket väl att man inte ska skriva sånt som skrämmer barn eller överdriva blodigheter o dyl. Det har liksom inte i litteratur för den målgruppen att göra. Om det nu har det någonstans.

Men om - jag säger om - det är farligare att skriva öl istället för att lägga till lätt framför, då har det gått för långt. Är det meningen att verkligheten och dess innehåll ska omskrivas till någon slags ouppnåelig rosa, puttenuttig idyll? Är det verkligen farligt om ett barn ser någon dricka öl? Vet barnet skillnaden på lättöl och starkare grejer?

Jag vet - av egen bitter erfarenhet - att blotta åsynen av en flaska kan skapa ångest. Speciellt i sällskap med en förälder som är allt annat än nykter. Jag kan lova att jag gav blotta fanken i vad det var för pinnar på ölburken. Ångest har inte med alkoholstyrkan att göra i det läget. Det var och är, min verklighet.
Kanske att det vore bättre om det kunde få vara normalt men verklighet i barnböckerna? Föräldrar kan röka och dricka utan att världen behöver gå under. Ett barn som lever i en rosa idyll tar alldeles säkert inte skada av att läsa om gubbar som sitter på ett kafé i Milano och röker. Ett barn som redan vet att det finns människor som röker klarar att läsa om det.

Rimlighet, tack.

tisdag 9 mars 2010

Förmögen

Om alla osagda ord vore guld
Om alla tårar blev till silver
Om mina grubblerier vore värda nåt
Vore jag förmögen då?

Om jag samlar alla minnen på hög
Lägger alla fina stunder i en skål
Håller de varma orden i min hand
Känner jag mig rik då?

Ensam går jag till banken med mina besparingar
Låser in dem i ett fack
Där får de ligga tills jag dör
Utan dig är jag fattig
Utan mig är jag förlorad

måndag 8 mars 2010

Ge tillbaka

Min bläckfisk
Det finns åtta armar som slingrar sig runt min kropp.
Krävande, kramande lemmar.
Vill ha kärlek och ömhet, vill ha uppmärksamhet och tid.
Några starkare och längre än andra, med vassare armbågar:
Jag vill mest, se mig!
En annan mjukare och undflyende, men med samma önskan.
Krama mig, titta vad jag gjort.

Dessa armar kramar musten ur mig, tar all min kraft.
Jag orkar inte se eller lyssna, låt mig vara!
Släpp taget, låt mig andas.

Dessa armar ger mig styrka, ger mig kraft.
Kraft att orka se och lyssna, kom hit!
Krama om mig, hjälp mig andas.

söndag 7 mars 2010

Ta tillbaka

I samma stund hon uttalar orden vet hon att det är kört. Det finns ingen återvändo. Från och med nu är hon tvungen att klara sig själv. Ingen kan hjälpa henne. Det är bara att skjuta fram bröstet som en tjädertupp i skogen om våren. Stolthet är det som gäller nu. Upp med hakan och stå sitt kast.

Hjärtat bankar som en stånghammare i bröstet. Milla känner hur hon börjar kallsvettas och bli yr. Hon tar ett djupt andetag för att försöka lugna ned sig.
Morgan stirrar blint ut genom fönstret, han har fortfarande inte tittat på henne sedan hon sa det. Sa de där orden som nu gör att hela världen dallrar som en brylépudding.

”Jag vill att vi delar på oss. Jag behöver tid att vara för mig själv och fundera på vad det ska bli av mig. Och oss.”

Orden ekar fortfarande mellan väggarna, trots att det är tyst som i graven. Det går inte att backa tiden och ta tillbaka det hon sa. Just nu skulle hon vilja det, bara för att slippa ta konsekvenserna. För att Morgan ska vända sig om och ta henne i famnen och säga att han älskar henne och allt kommer att lösa sig.

Det är just nu det. Egentligen vill hon bara att han ska gå. Lämna henne där så att hon får vara ifred och göra just det hon sa. Fundera på vad hon vill. Finns det egentligen något hon vill? Livet känns bara trist och grått. Hon behöver verkligen inte mer trubbel, det har varit nog av det hela hennes liv. Kan jag inte få slippa nu? Det är den önskan hon mest av allt vill ha uppfylld.

Milla hoppar högt när hennes mobiltelefon ringer. Morgan rycker också till men han gör ingen ansats till att vända sig om. Hon tittar på displayen. Det är hennes syster och hon skulle inte ringa om det inte vore något viktigt. Tänk om det är något med barnen!

”Jag måste svara” säger hon till Morgans stela rygg. ”Det är Rita och det kan ju ha hänt någonting med barnen.” Morgan rycker på axlarna men säger ingenting.
Milla darrar när hon tar telefonen. Hur ska jag klara detta? hinner hon tänka innan hon harklar sig och svarar.

onsdag 3 mars 2010

Attraktion

Attraktion. Detta ord med sin laddning av sexualitet och kärlek. Vad är det? Vad får två människor att dras till varandra? Kraften som drar dem mot varandra, vad består den av?

Magnetism i sin allra mest förfinade form. Motsatser som närmar sig och fastnar. Går i klinch.
Två brottare som kämpar för att den ena ska gå ner i brygga. Hamna på rygg och visa sin undergivenhet. Är det målet för attraktionen? Dominera och styra. Ge efter och följa.

Vem tror att ”lika barn leka bäst”? Är det inte så att ”lika löser lika”? I sin strävan efter att vara till lags fräter likheterna hål. Du och jag. För alltid. Tillsammans. Aldrig isär.

Hålen blir till gropar som sväller till grottor. Ekande tystnad fyller vardagen.

Vi ser på varandra. Undrar vad som hände. Var är den nu, attraktionen? Åkte den ut med smutsvattnet? Fanns den där överhuvudtaget? Vi är två poler med samma kraft. Svagheter som stöter bort. Repellerar. Suger ut.

Blickarna vänds åt andra håll. Vi ser en motpol med annan dragning. Försöker stå emot kraften. Attraheras av det vi inte själva har. Spänningen dallrar i luften. Kraftfältet sjunger sin magnetiska sång. Styr häråt. Släpp taget och följ med.

Kompassen snurrar. Vem styr?

söndag 21 februari 2010

Portad

Porten slår igen med en smäll. Den ekande tystnaden lägger sig som kistlock för hennes öron. Tyst som i graven, tänker hon.

Med darrande händer försöker hon tända en cigarrett. Här ute är det stilla och ljudet från tändaren sänder tankarna till vrålande däckskrik. Så tyst är det.

Det lilla fönstret bredvid dörren står på glänt. Hon kikar in men kan inte se vad som händer. Ljudet från festen når inte hit. Konstigt. Volymen därinne var av högsta sort så det borde höras. Musiken och festskrålet. Varför har det försvunnit?

Med ens känns det otäckt att vara här ensam. Hon ser sig omkring. Det är en trång gränd hon befinner sig i. Soptunnor och ett par bilar är det enda som syns i det dåliga skenet från gatlyktan.

När hon gick ut var det för att få vara just ensam. Hon trivs inte på festen. Hon är annorlunda. De andra är bara som alla andra. Inte intressanta alls. Inte för henne. De förstår inte. Livet. Det består inte bara av fester, hångel och att dricka så mycket sprit som möjligt. För att stå ut.

Hon känner sig portad från det livet. Hennes erfarenheter tillåter inte att hon gör så. Att hon bara följer strömmen, roar sig utan tanke på en morgondag. Hon är här för att göra skillnad. Inte bara för sig själv.

Hon tar ett sista bloss och slänger ciggen på marken. Trampar på den med sin högklackade sko. Går mot dörren som ska föra henne in i den värld som inte är hennes. En port mot förgängelse och nedbrytning. Jag kan inte vara riktigt klok, tänker hon. Jag ska bara gå in och hämta min jacka. Se’n åker jag hem.

Hon tar i handtaget. Försöker få upp dörren. Det går inte. Hon försöker igen. Den är låst. Hon känner paniken komma. Nu är hon ordentligt portad. Hon får inte vara med längre.

Det är kallt och rädslan värmer inte. Borta i andra änden av gränden ser hon den stora gatan där bilarna kör förbi. Vågar jag gå dit? Hon uppskattar sträckan till 150 meter men det känns som en mil.
Imorgon slutar jag röka, tänker hon när hon stapplar iväg.

söndag 14 februari 2010

Förälskelse

Tuffa gänget hänger på lekplatsen. Skolans lekplats. Milla kan inte låta bli att småle för sig själv när hon tänker på det. Himla tufft. Sitta på gungorna som är gjorda för småglinen. Gömma sig under rutschbanan för att ingen vuxen ska se att de röker. Andra får gärna se. Tjejerna blåser ut röken snabbare än de får in den. Halsbloss har de inte lärt sig än. Jo, Angelica, förstås. Den som annars brukar hänga med de äldre killarna, hon som till och med åker med i deras bilar. Ikväll har hon kommit hit, till killarnas förtjusning.

De är så löjliga. Fattar de inte att hon inte är ett skit intresserad av dem? Varför skulle hon vara det? Finniga, barnsliga killarna i klassen, vad tror de? När man kan få följa med nån som har körkort, som kan ta en bort från hålan en stund. Milla vet inte om hon ska känna avund eller bara tycka att Angelica är korkad som ställer upp. Milla är inte dummare än att hon förstår vad de killarna vill med henne. Hon misstänker att det inte är hennes sällskap som samtalspartner de är ute efter. Angelica är den som är mest utvecklad i klassen, åtminstone i kroppen, tänker Milla. Hon fick bröst redan i fyran. Killarna retade henne men de gjorde allt för att få klämma. Nyfikna och kåta redan då. Fast det fattade de säkert inte då, korkskallarna.

Tompa är en av dem som dreglar över Angelica. Milla kan se det när hon står en bit bort och iakttar dem. Mest är det honom hon tittar på. Hon kan inte hjälpa det. Egentligen vill hon inte. Hon vill inte känna så här för honom. Han är inget att ha. Det säger Jossan, hennes bästa kompis, i alla fall. Milla vet att det nog är så. Han är en av de som sitter längst bak och stör på lektionerna. Som snusar och dricker öl. Åker trimmad moppe och skrämmer slag på gamla tanter.

Varför kan jag inte bli kär i nån som Niklas istället? Han är lugn och sköter sig, som de vuxna skulle ha sagt. Till och med Millas egen mamma skulle kunna häva ur sig nåt sånt. Men Niklas är för snäll, han är en sån man bara vill vara kompis med. Det pirrar inte när jag ser på honom, tänker hon. Inte som när Tompa är i närheten. Just då råkar han lyfta på huvudet och se rakt på henne. ”Varför står du där och glor? Kom hit och ta ett bloss.”

Milla rodnar. Det känns som att alla ser vad som händer i henne. Hur hjärtat slår extraslag. Hur hon tvekar. Jossan puttar till henne på armen. ”Ska du verkligen gå dit?” Milla ser på henne. ”Jag måste” svarar hon.

lördag 13 februari 2010

Svårt att bestämma mig

Nu har jag skrivit en hel del texter om Milla, både från hennes barndom och i vuxen ålder. Har hela tiden tänkt att jag ska försöka väva samman dessa korta texter jag skriver här med andra så att det så småningom blir en bok. Nu börjar jag tveka lite. Ska jag istället försöka få ihop två berättelser? Fortsättningen blir den vuxna Millas, naturligtvis. Eller ska jag fortsätta som jag tänkt och växla tidsberättelserna? De hör ihop, den ena leder till den andra och jag har de stora dragen klara för mig.

Vad skulle ni föredra?

Rasande

Det bubblar inombords. Milla sväljer och sväljer. Försöker kämpa emot. Besvikelsen hon känner bränner som eldar bakom ögonlocken. Hon borde vara van, tänker hon. Varför skulle nån komma hit idag när det aldrig hänt förut?

Det är åhörardag i skolan och längs väggen där bak sitter de uppradade. Föräldrarna som har tid för sina barn, som bryr sig. Hon vet att det inte är därför hennes mamma är här. Hon bryr sig. På sitt eget sätt. Men inte på det sättet att hon kommer till skolan och visar sig. Milla suckar.

Läraren maler på om sitt, hur trevligt det är att så många kommit hit idag för att se vad barnen gör i skolan. Många? De är väl inte många? Som vanligt är det samma som sitter där. De som har barn som sköter sig och är tysta och fina. Som inte sätter sig upp mot läraren utan bara glider med. Smidiga ungar, helt enkelt. Hennes klasskompisar som inte har en susning om nåt. De bara finns där, som de barn de är. Med sina fina, vanliga, familjer. Smilfinken till lärare fjäskar alltid för dem. Kvittar vem som har varit med i grupparbeten och gjort mest, det är alltid nån av de tre som får beröm och uppmärksamhet. Likadant nu. Milla hör hur han berättar om hur Lasse, Lollo och Anita har varit så duktiga med att förbereda pjäsen de ska spela.

Va? Har de? Vem är det som plockat ihop handlingen? Som har kommit med förslag på hur de ska bygga upp scenen? Vilka roller som man kan ha? Det är för helvete jag! Nu växer det onda i Milla. Från magen reser det sig. Ilskan och besvikelsen börjar närma sig halsen. Det vill ut. Hon kan inte hålla tyst längre. Rasande ställer hon sig upp och fräser: ”Nu räcker det! Du håller alltid på och fjäskar för dem. Är inte vi andra värda nånting bara för att inte våra föräldrar sitter uppradade i klassrummet? Fan, så orättvist!”

Bänken åker iväg och stolen smäller när den landar i golvet. Milla rusar ut ur klassrummet och smäller igen dörren efter sig. Huvudet bultar. Det känns som blodet ska tränga ut ur öronen. Hon drar så hårt i sin jacka att öglan lossnar. Vantarna får ligga kvar. Hon vill bara ut och bort. Vart ska jag ta vägen? tänker hon.

fredag 12 februari 2010

Stryka medhårs

När det går upp för Tompa att det kommer att lösa sig för honom förvandlas han. Hans ögon får en annan glans och han sträcker på sig. Hållningen blir stolt. Återigen är det nån annan som får fixa det han ställt till med. Det är hans bror som tänker det, han själv ser det inte på det viset. Han är så van vid att bli struken medhårs att det liksom inte finns nåt annat sätt. Han kommer att få sin vilja fram. Som alltid.

Henke känner hur det knyter sig i bröstet på honom när han ser sin bror förändras. Han erkänner för sig själv att han faktiskt njutit av att se honom våndas. Nu när han blir den gamla vanliga brorsan så är ilskan tillbaka. Nerverna krullar sig under huden. Vänta bara, tänker han. Din tid kommer.

”Jaha, vad sa de då?” frågar Tompa. Henke blänger på honom och sätter fingret mot tinningen. Vrider om. ”Är du helt jävla puckad? Jag tänker inte sitta här och berätta ingående detaljer för dig. Se dig omkring.”

Tompa höjer på ögonbrynen. Han ser ut som att det först nu går upp för honom att de sitter i besöksrummet på anstalten. Flera vakter står utplacerade för att hålla koll på vad som händer. Säkert också försöka höra vad som sägs.

”Nä, det har du rätt i. Vet inte vad jag tänkte.”

”Om du tänkte menar du?” Henke skulle helst av allt lyfta från stolen, slänga ifrån sig luren och bara försvinna därifrån. Bort från fängelset och brorsan som får honom att bli sån här. Aldrig mer behöva se honom. Men han har ju lovat. Bara en gång till.

”Jag ska greja det jag lovade. Nico har sagt vad han vill att jag ska göra för att du ska bli fri. Mer behöver du inte veta just nu.” Nu ser Tompa nästan lite skamsen ut. Finns det trots allt nåt därinne som bryr sig om nån annan? Henke reser på sig efter att ha hängt tillbaka luren i klykan, ser en sista gång på sin bror innan han går därifrån utan att med en min röja vad han egentligen skulle vilja göra med honom.

Ljuset utanför anstaltens dörrar bländar honom. Solen har äntligen kommit fram efter två veckors regnande. Knappast ett tecken jag kan lita på, tänker Henke och sparkar till en sten. Han tänder en cigg och går mot bilen. Den skitiga Golfen håller knappt ihop men startar på första försöket. Alltid något. Han drar upp volymen på bilradion, lyssnar på den sorlande reklamen och slagdängorna som spelas om och om igen. Man kan tro att de bara har 10 låtar att välja på, muttrar han för sig själv innan han stänger av igen. Han sneglar på mobiltelefonen. Dags att ringa Jonas.

Muskler

Henke ser på sin bror genom det tjocka glaset. Trots sina svällande muskler ser han liten ut där han sitter i sin grå fängelseutstyrsel. Liten och grå. Tvärtemot vad han vill vara, tänker Henke.

Tompa är brodern som alltid fått stå i centrum. Han har liksom krävt det redan från början. Henke minns hur det var när han föddes. Hur hans mormor bodde hos dem när mamma var på sjukhus. Hon låg inne ett tag innan det var dags, det var nåt som inte var som det skulle. Mormor kan inte laga mat så det var havregrynsgröt och mackor som gällde om man skulle slippa gå hungrig. Flera gånger om dan.Tack gode Gud för maten i skolan, tänkte han nu när han mindes det.

Tompa föddes med hjärtfel. Det upptäckte de efter ett par dagar. Han orkade inte äta och bara skrek. Skrek så han blev blå. Hans skrynkliga lilla ansikte vrålade av ilska redan då

Mamma var alldeles förtvivlad och bara lipade. Pappa försökte trösta men han klarade det inte så bra. Han försvann snabbt ut och letade upp sina kompisar istället. Det fanns alltid nån bar man kunde sitta på och beklaga sig över orättvisorna i livet. Henke visste hur det funkade. Ibland hade han fått följa med, fast han bara var 5 år.

Morsan daddade honom, farsan var som han var. Alltid tänka på att Thomas var lite känslig. ”Det förstår du väl att du måste ta hand om din bror lite extra?”

Nog fan hade han fått göra det. Från han började i skolan tills nu. Klasskompisar som retades för att Tompa inte orkade spela fotboll, tjejer som tyckte han var en liten mes. Hämta honom på krogen när han råkat i slagsmål med nån som kallat honom Lilleputt. Plocka hem honom från fyllecellen när han hinkat i sig mer än han tål. Han var jävligt trött på det.

Ändå satt han här. På besök i fängelset. För att Tompa hade bett honom komma. Bett honom om hjälp med att lösa ett ”litet problem”. När han berättade om Nico och vad det var han ville ha så sa Henke nej direkt. ”Aldrig livet att jag befattar mig med det. Du kan lösa ditt skitliv bäst du vill, se för helvete till att bli vuxen nån gång!”

Tompa hade tittat på honom med sin lessen-blick och fast Henke vet att det är manipulation på hög nivå hade han till slut gått på det. Han lovade att hjälpa honom med detta men sen fick han klara sig själv. ”Fattar du det?” väste han in i luren den gången.

Nu är han tillbaka för att tala om att han träffat Nico och för att berätta vad det är hans bror har försatt honom i för situation. Han vill gnida in det i skinnet på honom, riva hans stubbiga haka med det. Du ska minsann veta vad det är du utsätter mig för. Din bror. Snacka om att du ska få höra det resten av livet.

Han ser på sin bror och lyfter luren så han kan prata med honom där på andra sidan.

onsdag 10 februari 2010

Om det inte fanns kärlek

Om det inte fanns kärlek, vad fanns det väl då?
Ett mörker som växte sig starkt i var vrå
Ett ljus som flyr bort och gör allting skumt
Orden förvrängs och det mesta blir dumt

Om det inte fanns kärlek, vad skulle jag va?
En kropp som är tom och ingen vill ha
En hjärna som låtsas att allting är bra
En robot som bara gör det den ska

Om det inte fanns kärlek
Då vore det mörkt

Om det inte fanns kärlek
Då vore det kallt

Vi letar och finner och tappar den bort
Vi hittar igen men det blir alltför kort
Vi söker i rymden och testar nåt nytt
Vad hände med alla andra som flytt?

Min kärlek den finns här
Den värmer mig opp
Den susar och brusar
Runtom i min kropp

Sån tur det finns kärlek som inte tar stopp!

Sabel Adel Vandel Snabel

Elefanten den längtar
Klampar fram utan nåd
Med suktande snabel
Den nosar sig fram

Friherrinnan hon trånar
Ser mot trädgården ner
Av trängtande adel
Hon ber honom - mer!

Döden den väntar
Runt hörnet den står
Med svängande sabel
Den skär sina sår

Vi kan inte stoppa
Vi måste gå med
Trots olika vandel
Vi alla går bort

Award

Döm om min förvåning - och glädje - när jag fick denna award av Sissan!

Tack snälla. Uppmuntran och uppskattning kan man aldrig få nog av. För mig är det extra roligt att få det här där jag verkligen försöker ägna mig åt mitt skrivande. Skrivpuffarna har satt fart på mig och jag hittar dagligen nya, intressanta skribenter att lära och inspireras av.

Till awarden hör en utmaning där jag ska skicka den vidare till sju andra kreativa bloggare och det ska jag försöka. Inte för att det är svårt att hitta sju stycken, nädå. Det är bara tiden som ställer till det.
Dessutom ska jag berätta sju - mer eller mindre hemliga -saker om mig själv. Hmmm, eftersom jag skriver anonymt här så kan det ju bli lite knepigt. Tänk om nån räknar ut vem jag är? *s* Risken är nog inte överhängande, men det blir inga löpsedelsavslöjanden denna gången.
Sju "avslöjanden" om mig:
  1. När jag var liten  - och blygare än de flesta - satt jag under bordet när vi hade främmande eller var borta hos nån. Gärna med en bok. I min egen värld.
  2. Jag har en mer "offentlig" blogg där jag skriver varje dag, med namn och allt. Där kan jag inte öppna mig som jag vill med mina texter. Inte än.
  3. Velar mellan att berätta min historia som den är eller bara plocka korn ur den. Berätta ska jag!
  4.  Älskar ensamhet men inte att känna mig ensam.
  5. Är en stavnings- och syftningsnörd. På gott och ont :-)
  6. Var en baddare på att gå på styltor när jag var liten, har inte testat om jag kän numera. Det kanske är som att cykla?
  7.  Jag har alldeles nyss sagt upp mig för att satsa på mig, mitt skrivande och ett eget företag. Hjälp!
Så är det de andra som ska få awarden. Jag skickar den till dessa eminenta skribenter:
Escargot
Novellbloggen
Beppan
Tittelina
Marmoria
Mikaela
Pia

tisdag 9 februari 2010

Skattkarta

De går tysta en lång stund. De stora granarna viskar med sina barrklädda grenar. Mörkret är så stort. Milla går i egna tankar och hoppar till när Morgan börjar prata.

”Det är så svårt att veta var jag har dig. Ibland önskar jag att jag kunde hitta en skattkarta som visar precis hur jag ska göra. Vart jag ska gå. Under vilka stenar jag ska leta.” Han suckar tungt och stannar. Han tar Millas båda händer och tvingar henne att vända sig mot honom. Trots att det är mörkt kan hon se hans ögon. Hur förtvivlade de är.

Hon älskar honom så mycket. Han är den enda som kan få henne att må riktigt bra. Men jag vet inte om jag kan berätta, tänker hon. Jag vet inte hur.

”Milla, jag orkar snart inte mer. Jag har försökt att hålla mig på min kant och låta dig vara ifred. Jag vet att du har problem men du säger ju aldrig nåt. Jag är så förbannat rädd. Är det nåt med oss? Har jag gjort nåt? Du måste prata med mig. Fattar du inte det?” Han hör själv hur hans röst förändras i takt med att hans frustration växer. Han låter arg.

Det suger till i Millas mage. Hon är också rädd. Livrädd. Allt det hon har hållit inom sig så länge. Hon vet att det vill ut. Det måste ut. Det är det enda sättet att gå vidare. Hon fattar. Allt fattar hon. Förnuftet resonerar med henne, ständigt och jämt är hon där och frågar. Svaret är glasklart; Berätta! Hjärtat sitter på andra sidan och vill vara med i diskussionen. Det skriker; Nej! Säg inget. Låt det vara. Milla är så trött. Trött på att hålla masken. Trött på att låtsas. Styrkan, tuffheten, allt det där som hon visar utåt. Människan som hon inte är. Hon vill inte längre. Orkar inte vara stark. Hon vill bara släppa, låta allt komma. Hon ser upp på Morgan och säger tyst ”Jag fattar. Men det är inte så lätt.”

”Vem faaaan har sagt att det ska vara lätt? Livet är inte lätt. Ibland måste man suga tag i saker och ting och se till att lösa det. Jag finns här för dig. Har du missat det?” Han vill ta tag i henne och ruska om. Skaka tills hon skriker. Inte för att han vill göra henne illa utan för att han önskar att hon ska reagera. Att hon ska vakna och inse att han är där. Redo att hjälpa. Vad det än är som Milla bär på är han beredd att stå vid hennes sida. Bara hon kunde ge mig nån ledtråd som visar mig på rätt håll.

”Jag känner mig helt tappad på känslor” mumlar han nu. ”Jag älskar dig men jag vet ta mig fan inte hur det här ska funka. Kan du inte prata med mig så måste du söka hjälp på annat håll. Jag klarar inte att hålla uppe vårt liv alldeles ensam. Barnen blir lidande. Hela förbannade livet blir lidande!” Nu tar han tag i Millas axlar och gör precis det han tänkte. Han skakar henne med ilskan sprutande ur munnen.

måndag 8 februari 2010

En användbar egenskap

Milla ser ut genom fönstret. Det är varmt i klassrummet. Solen strålar in och värmer upp mellanstadieklassen. Svettiga, blivande tonåringar. Lukten är speciell och inte av den angenäma sorten.

Därute springer en massa småglin omkring. Den nybyggda lekställningen används till det den ska. Nu när det är skola och dag. På kvällarna fylls den av tjuvrökande sjuor som går dit för att vara ifred på förbjuden mark. Sexorna letar sig trevande dit också. Tjejerna vill träffa högstadiekillar och kanske få en chans att hänga med nån av de tuffaste tjejerna. Som Angelica. Den som alla vill ha som bästis. Inte killarna, förstås. De vill helt andra saker med henne.

Milla sneglar på Tompa. Han är en av dem som beter sig som idioter när Angelica är i närheten. Tuffa Tompa. Hon fnyser för sig själv. Jossan tittar på henne med undrande blick. Milla bara skakar på huvet och försöker koncentrera sig på det hon ska göra. Skriva uppsats. Åh, hon skulle kunna skriva hur mycket som helst. Om det hade handlat om nåt viktigt. Inte om vad hon vill bli för nåt. Vilket yrke hon skulle vilja ha i framtiden. Biggan, deras trista klassföreståndare, har verkligen taskig fantasi.

Tänk om de hade fått skriva fritt, om precis vad de vill. Milla vet hur långt det skulle kunna bli. En bok. Men vill hon? Hon är inte säker på det. Vill hon att alla ska få veta hur hon känner, hur hon mår? Är det inte bättre att fortsätta vara den Milla folk tror att hon är? Den som säger ifrån. Om allt och till alla. Försvarar dem som behöver det och skäller på lärarna när hon tycker att nåt är fel. Speciellt om det gäller orättvisor. Hon hatar det! Både orättvisorna och att hon är som hon är. Hon längtar tillbaka till den blyga tjejen hon var innan.

Jag är förbannat duktig på att dölja mig själv, tänker hon nu. Alla tror att jag är så himla stark och klarar av allt. Skolan går som en dans. Jo, det gör den väl, men ändå. Jag har tur som har så lätt för mig. Hade jag inte det hade jag aldrig orkat. Kan inte nån fatta det?
Jag vill inte vara vuxen. Jag är för helvete bara 12 år! Milla kokar inombords. Utåt visar hon ingenting. Inte nu. En egenskap hon lagt sig till med. Hon är duktig.

söndag 7 februari 2010

Dyrt

Det skakar och vibrerar. Henke har varit vaken i ett par timmar. Legat och lyssnat på båtens ljud och sina egna gnisslande tankar. Jonas snarkar. Jävla lyckost! tänker Henke. Du har inget att oroa dig för, du. Eller, egentligen har du det men du vet inte om det. Stackars sate. Henke pendlar i känsloregistret. Från ångest till spänning. Förtvivlan. Lättnad.

Lättnad över att det snart är över. Förtvivlan för att han befinner sig här och inte hemma i sin egen trygga säng. Ångest när han tänker på vad han håller på med.

Färjan lämnade Tyskland igår kväll. Med Henke och hans dyrbara last ombord. Jonas vet inte om att han har förbjuden last instoppad i ett av dragbilens skrymslen. Han tror bara att Henke är med för att komma bort ett tag. Bort från den trista tillvaron hemma i stan. Arbetslösheten går honom på nerverna. Det var vad han sa när han ringde upp och frågade om han fick hänga med på Jonas Tysklandsresa.

”Klart som fan” hade Jonas svarat. Lite förvånad över att han hörde av sig efter så lång tid, men glad. ”Vi brukade ju ha så förbannat skoj ihop förr!”

Förr. Det är säkert 15 år se’n. Minst. Och så jäkla kul var det inte alla gånger. Brudar och bärs kan bli trist det också. Om det är det enda man har gemensamt. Det sa inte Henke nå’t om när han ringde. Har man en kompis som är lastbilschaffis och kör på kontinenten så gäller det att passa på.

Nico hade bråttom. ”Lasten ska hit. Nu. Du får greja det!” Enda informationen han hade fått var att det skulle hämtas i Travemünde och att det skulle ske nån gång mellan onsdag och torsdag. En lapp med ett tyskt mobilnummer och ett namn, Dieter. ”Jo, tjena, det heter han säkert”, tänkte Henke när han såg det.

När han hade lämnat hamnen där hemma och Nico dragit iväg i pizzaracern så blev det precis tomt i skallen. Vad fan ska jag göra? Hur ska jag lösa det här? Jävla Nicke! Hans brorsa var inte värd många ören just då. Du ska få betala det här, din lille skit. Det ska stå dig dyrt. När du kommer ut ska du få gottgöra mig. Henke kokade inombords. Bubblade av ilska och frustration.

Han gick hem. Satte sig i soffan och funderade. Fanns det nåt sätt han kunde fixa det på? Till slut hade Jonas poppat upp. Hans gamle suparkompis. Lastbilschaffisen. Henke drog efter andan. Kanske det funkar?

Han hade hittat honom på nätet. Med sitt ovanliga efternamn fanns han där. Eget åkeri, minsann. Det hade han inte trott. Jonas var en looser. Supa, knulla och tjäna ihop till nästa helg. Det var hans livsmotto. Skröt om det också. Där ser man, tänkte Henke medan han knappade in numret. Under kan fortfarande hända.

lördag 6 februari 2010

Mina är kvar och jag vill dem väl

Igår hände - ännu en gång - nåt som inte får. Inte ska. Hända. Men det gjorde det.
Ett barn i mina barns närhet är borta. Segnade ner och lämnade detta liv.
Känslorna som kommer är starka. Jag kände honom inte. Vet vem han var. Hälsar på hans föräldrar i affären. Syskon på dagis med mina ungar. Förr. I en annan värld.

Det blir så nära. Så påtagligt. Det hemska kan hända. Nu eller imorgon. Någon gång.
Det kunde vara någon av mina. Kramar är viktigare än nånsin. Hårda ord sväljs ned.
Ett uteblivet svar i mobilen känns hemskt. Var är du? Varför svarar du inte direkt?
Älskade barn. Lämna mig aldrig.

Låt mig gå först. Som det ska vara. Äldre före yngre.

Nykter oro

Idag ska jag inte följa med. Du ska åka på fest utan mig.
Magen vrider sig i kramper och det sitter en elefant på mitt bröst.
Jag försöker andas lugnt och låta förnuftet skölja in. Fylla hjärnan med positiva bilder.
Det går inte. Jag hittar inget.

Det är inte ditt fel. Inte heller mitt. Det bara finns. Paniken växer.
Jag hör knäppet av din ölburk. "Psst" kommer efter. Det är den fjärde.
Jag vill inte räkna. Gör det ändå. Måste ha kontroll. Ångesten växer för varje psst.
Ångest och panik. Panik och ångest.

Elefanten har fått sällskap. Markattan har anslutit sig. De slåss om utrymmet.
Samtidigt ringlar en orm runt min hals. Den väser saker jag inte vill höra. Kramar och
spottar. Jag vill hålla för öronen och skrika. "Låt mig slippa!"

Denna nyktra oro för onykterheten. Tvetydigheten i mina känslor inför spriten.
Drick och var glad. Tillsammans med de andra. Inte se på. Då kommer allt tillbaka.
Laddningarna i luften. Vibrerar in i mitt hjärta. Min mage. Min själ.

Idag slipper jag se. Jag stannar hemma. Hoppas att allt blir bra.

Njutbart att slippa

Du gjorde det. Det ingen rekommenderar. Ingen vågar. "I dessa tider!?!"

Ältandet, sömnlösheten och den stora tröttheten. Allt det som du inte ville ha.
Det är borta nu.

Veckor av vånda. Beslutet fick värka fram. Värka som hjärtat i bröstet. Ditt hjärta som slagit bakut och bankat hårt. Länge. Det sa stopp till slut. Fällde dig.
Du satt på golvet och kallsvettades. "Nu räcker det. Det är min tur nu."

Din röst svek dig. Budskapet gick fram. Jag stannar här. Vilar i mig själv.
Släpper. Bearbetar. Går vidare. Alternativen är flera. Vilket är rätt?
Du kan tveka. Du får tveka. Ta det lugnt.

Du har din kärlek. Den är stor och omger dig när du vill.
Denna kärlek stöttar och visar på rätt väg.
En viskning i den stora tystnaden. Ett fladdrande ljus i det stora mörkret.
Vägvisare men inte styrande. Du måste själv ta rodret. Ro båten i hamn.

Stor klump i magen. Du vet att den kommer att sjunka och försvinna. Med ett plask kommer den att landa i den stora sjö av ångestvågor du har. Där ska den få drunkna bland sina likar.
Du ror vidare.

Nu är du fri. Pank och fågelfri så småningom. Fast tjänst utbytt mot en okänd framtid.
Din framtid. Du måste förvalta den. Göra den till din. Till er. Din kärlek och familj.
Din skyldighet mot er alla. Ta livet och använd det.

Magnerver som dallrar. Rädsla och spänning. Du kan påverka. Du har påverkat.
Känslan är njutbar. Du kommer att slippa grubbla mer. Just på detta.
Nya utmaningar. Nya problem. Nyvunnen styrka slår ned och bygger upp.

Du är stark. Blir starkare. Halvvägs till 90. Det var dags.

torsdag 4 februari 2010

Böna

"Snälla, kan vi inte sätta oss och prata om det?"
Morgan ser på Millas rygg där hon står vid fönstret. Som skuggan som sedan länge vilar mellan dem avtecknar hennes ryggtavla sig mot ljusrektangeln. Gårdslyktan, det enda ljuset på mils avstånd, sprider sitt sken så gott den kan. I mörkret på landet sitter Morgan och Milla. Ensamma med varandra. Inga barn som stör. Ingen telefon som ringer. Dator är bara inte att tänka på.

Nu är det de som gäller. Milla och Morgan. De två ska samla ihop det som en gång förde dem samman. Samla ihop smulorna till en hög och baka nytt av det som blir kvar. För visst finns det en hel del att sopa ihop? Morgan tror det. Han hoppas att Milla fortfarande tror det.

"Milla, hörde du vad jag sa?" Morgan hör den bedjande tonen i sin egen röst. Han hatar hur han bönar om att få hennes uppmärksamhet. Inte bara den avlägsna långt därute i periferin. Den som finns i mitten, den vill han ha. Vara hennes centrum, den allt snurrar kring. Bara för en stund få känna sig som den som räknas.

Milla vänder sig sakta om. Hon ser på honom med tom blick. "Kan vi inte gå ut en stund?" frågar hon. Jag behöver få lite luft.
Morgan suckar och tänker för sig själv; "Det känns som att du redan är där ute..." Han tar på sig den tjocka jackan och svarar "Visst, kom då."

De stannar på trappan. Ser på varandra. Det är så mörkt. Ljuset från lyktan tar slut strax utanför staketet.
"Vart vill du gå?" frågar Morgan. Milla rycker på axlarna. "Kvittar."
Han tar hennes hand och håller andan medan han väntar på hennes reaktion. Hon låter den iskalla handen ligga kvar i hans svettiga. De svänger av åt vänster, ut på den lilla skogsvägen. Tysta går de in i mörkret tillsammans. Ut i det okända.

onsdag 3 februari 2010

Anmäla sig som frivillig

Är det nån som kan tänka sig att ta ansvar för att det blir genomfört?
Biggan står vid väggen och ser ut över oss andra. Hennes blick flackar. Jag ser att hon känner sig obekväm. Hur rädd hon är för att ingen ska anmäla sig som frivillig. Att hon ska behöva ge order till någon.

Biggan är inget chefsämne. Hon har blivit tvingad att ta sin roll. Det fanns inget frivilligt över det valet.
När organisationen skulle ändras fanns ingen som hade rätt kvalifikationer.
Biggan har varit här längst. Hon är den som vet mest. Kan mest. Känner till alla svängningar som skett.

Kan ni inte söka utanför huset? undrade hon. Jag känner inte att detta passar mig. Nej, svarade cheferna högre upp. Vi har inte råd. Vi måste organisera detta med befintlig personal. Det får inte kosta.

Valet var att sluta eller bita ihop. Biggan bet ihop. Inte kan man säga upp sig från en fast tjänst. Inte när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Inte när man är 56 år. Bit ihop.

Lite högre lön fick hon trots allt. Kompensation. Dålig sådan. Priset för de sömnlösa nätterna och den värkande magen är högre än så. Den prislappen borde vara stor som ett hus. Hennes familj har börjat klaga. Gnäll och skäll. Biggan vet att det måste till en förändring.

Jag ser på henne och säger; Jag tar det. Hon sänker axlarna och ger mig en tacksam blick. Ikväll ska jag ta med henne hem till mig. Massera hennes trötta muskler och tala om att hon duger. Att hon måste släppa prestationsångesten. Ta det lugnt. Ändra sin roll. Be om hjälp.
Biggan, jag finns här. Vi grejar det. Vänner kan.

måndag 1 februari 2010

Lyckligt slut

Mitt hjärta har talat. Jag står inte ut
Imorgon ska det ske. Jag gör slut.
Tar tjuren vid hornen. Kastar mig ut.
Bomber, granater. Blixtar och krut.
Kommer att hoppa ur chefens trut.
Jag tänker på mig och går utan prut.
Blundar för bossens surminaplut.

När detta är över så pustar jag ut.
Drar efter andan. Löser min knut.
Höj alla glas. Skjut en salut.
Nu har jag fått mig ett lyckligt slut!

fredag 29 januari 2010

Lakan

Längst in i det dunkla hörnet bredvid köksingången är Henkes plats. Han är sorten som vill ha koll på vem som kommer och går. Ryggen fri.

Har man levt stora delar av sitt liv i skuggan av en opålitlig bror så lär man sig snart att vara vaksam. Att se om sitt hus och skydda sig mot det okända. Se till att inget är okänt, helt enkelt. Lära sig av misstagen.

Han kliver ut från Billie’s och ser sig oroligt omkring. Han har tagit en långlunch med isterband och en stor stark. I sällskap med den han föredrar framför andra, sig själv.

Han drar upp blixtlåset i jackan och svänger av mot hamnen. En snabb blick på klockan och sedan vidare. Det är gott om tid. Han vill inte komma för tidigt. Vill inte verka alldeles för ivrig. Magnerverna är precis så där lagom i oordning och adrenalinet pumpar. Mer och mer ju närmare han kommer. Vågorna som slår mot kajkanten är som viskande löften.

Henke viker runt hörnet. Där står bilen. En flådig Merca. Självklart, vad annars? tänker han med ett flin. Nico skulle liksom inte göra sig i en Skoda. Han ser bilden framför sig. Nu skrattar han nästan högt för sig själv.

Skärp dig, för fan, Henke. Det är inga småglin du har att göra med. Han stramar upp sig och går fram till soffan som står vid husväggen. Sätter sig och väntar.
Telefonen ringer i hans jackficka. -Ja? svarar han när han känner igen numret. Typiskt att det måste gå till som i en dålig gangsterfilm. Det är väl för fan bara att kliva ut Mercedeshelvetet!

Nico gör sig ingen brådska ut ur bilen. Han öppnar dörren och liksom drar sig upp i en enda rörelse. Han är smidig och Henke kan inte låta bli att tänka på hur ont det skulle göra att bli träffad av hans benspark. Nico är en jävel på kampsport, det har han både hört talas om och sett med egna ögon.

Det här är idiotiskt, tänker han nu. Varför i helvete har jag gett mig in på detta? Henke vet varför. Pengar. Hans bror behöver hjälp och då kommer Henkepenke springande som vanligt.

”250 lakan, brorsan. Fattar du? Jag är skyldig järngänget det. De skiter fullständigt i att jag sitter på kåken och inte kan fixa det. De vill ha det nu. Direkt. Du måste hjälpa mig!”

Han kommer att få betala för detta, det vet han. Någon gång. Om en dag eller ett år. Det går som en rysning utefter ryggraden när han ser det framför sig. Straffet för misslyckandet blir hårt. Det här gänget ser inte mellan fingrarna. ”Take no prisoners” är ett uttryck som passar på Nicos gäng. Hellre göra sig av med problemet än ta gisslan. Ju snabbare desto bättre.

torsdag 28 januari 2010

Se upp

Idag är en sån dag. En dag när det gäller att akta sig. Att se upp.
Istapparna hänger tunga och vackra. Livsfarliga.
Gå inte under.

Går du under är risken stor att du träffas.
Träffas av insikten om hur det förhåller sig.
Hur livet är.

Så se upp. Gå inte under.

tisdag 26 januari 2010

Se skillnaden

Du slänger ilsket ifrån dig väskorna med handdukar i sanden. Suckar när du ser barnen springa ner mot vattnet. Muttrar för dig själv; Nä, visst, bara spring iväg. Jag fixar gärna allt på egen hand. Bara roa er. Ironins drottning, det är du.

Din man kommer släntrande på efterkälken. Han bär sandalerna i handen och ser ut att må bra. Du får en bild av semester och lugn i det du ser. Du vill dit. Vill vara en del av det lyckliga.

Du drar efter andan och manar fram de ord du lärt dig. De som ska hjälpa dig till nuet.

Luta dig tillbaka och blunda. Slappna av. Hör hur det brusar från havet. Barnen som springer ut i vattnet. Som skriker av skräckblandad förtjusning när det kalla vattnet möter deras varma skinn.
Känn hur solen värmer dig. Låt din inre bildskärm bli blank. Öppna för ny mottagning.
Bilder och händelser att sakta njuta av.

Ser du vilken skillnad det blir? Hur du sakta släpper dina stela axlar, låter dem sjunka ner? Du kan påverka. Du gör skillnad. Gör det oftare.

måndag 25 januari 2010

Omedvetet såra

Men är du dum i huvet eller? Hur många jävla gånger ska jag behöva tala om hur den förbannade ekvationen funkar? Är jag nån mattelärare, kanske? Va? Fattar inte varför du aldrig lär dig! Pappas gener, förstås.

Millas mamma slår igen dörren efter sig. Lämnar mammadoften kvar i rummet. Den där äckliga blandningen av cigarrettrök och Läkerol. Milla fnyser för sig själv. Precis som om det hjälper. Vinet känns igenom, mamma lilla.
Hon drar efter andan och kryper upp i sängen. Under filten kurar hon ihop sig, håller armarna hårt om knäna. Låtsas att hon är nån annanstans. Långt borta där varken siffror eller mammor existerar. Fan, fan, fan!

Ute i köket sitter Mamma. Andas tungt. Försöker lugna ned sig. Återigen har hon mist humöret. Kastat sig över stackars Milla med ord som inte borde yttrats. Hennes dotter är verkligen inte dum i huvet. Hon förstår alldeles för mycket. Mer än en 14-åring ska behöva förstå, tänker hon nu.
Hon ser igenom mig. Kryper in under skinnet på mig och får mig att må dåligt. Hennes anklagande blickar förföljer mig. Runt hörn och in i mörker. Jag orkar inte mer. Älskade Milla, vad ska vi göra du och jag?
Hon reser på sig. Öppnar dörren till städskåpet och tar ut den halvfulla flaskan. Tvekar en sekund innan hon öppnar den och häller ut innehållet.

Panikslagen måndag

Idag är ingen bra dag. Stålsatte mig inför att ringa vårdcentralen för att förlängd sjukskrivning. Vad händer? Läkaren är inte där! Återkommer imorgon. Jag rasade ihop i min redan söndertrasade känsla av hopplöshet.
Jag är så rädd att behöva gå tillbaka till jobbet. Paniken växer vid blotta tanken.

Den starka person som varit jag är borta. Nu finns där en liten ynklig ersättare.
En vikarie som är ett litet barn. Kan inte ta mig för nånting.
Hjärtat dunkar. Magen värker. Kan inte sova.

Snurrar. Vrider. Vänder. Men hur ska det gå? Vad ska det bli av oss?
Vågar jag ta steget som kommer att ändra så mycket?
Kan inte besluta på egen hand. Måste ta hänsyn. Måste få hälp.
Mest av allt måste jag.

Lyfta stenen som ligger tungt i mitt bröst. Spetta bort ångesten.
Bädda in magen i bomull. Låta hjärtat slå.
I vår takt.

5 ord på J

Jagad - jobbigt - jordnära - jösses - jacka

Milla drar jackan tätare kring kroppen. Hon fryser så hon skakar. Morgan och hon har åkt bil i nästan 20 mil och inte sagt mer än max 10 ord till varandra. Det är inget fel på värmen i bilen. Kylan hon känner kommer inifrån. Hon tycker att Morgan också utstrålar en viss kyla mot henne.
Är det så? tänker hon. Har vi blivit så kalla mot varandra?

Hon ser på honom där han kommer gåendes från macken. De har stannat för att tanka innan de fortsätter. 14 mil kvar. 140 km av iskall tystnad. Var det verkligen en bra idé att åka till stugan?
Blicken hon får när han stiger in i bilen säger att det var rätt. Det är inte kyla hon ser, det är den där sköna värmen han brukade ge henne. Av ren reflex sträcker hon fram handen och smeker hans kind.
Han rycker till.  Jösses, är det så länge se'n jag rörde honom? Så ovanligt så att han hoppar till av blotta beröringen?

Morgan tar hennes hand. Tårarna svämmar över i Millas ögon. Fan, vad jobbigt det här är! Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna få honom att förstå vad jag känner? Hur jag mår?

De är så olika. Morgan är den mer jordnära typen. Han är nöjd med vardagen och det de har. Det vet hon och så har det alltid varit. Milla är den drömmande sorten som tycker det är svårt att vara tillfreds med det som är. Vill framåt, uppåt.
Hon känner sig jagad av sina erfarenheter. Hon kan inte vara still. Nuet får inte vara. Bakåt vill hon helst inte se. Men där framme väntar något bättre. Det måste det göra! Hur ska hon annars kunna fortsätta?

fredag 22 januari 2010

Mitt mantra för att skriva

Jag vill. Jag måste. Jag ska. Jag vill. Jag måste. Jag ska.

Vill - Sedan jag var fyra år och lärde mig läsa och skriva har jag sett fram emot användandet av ord. Längtat efter att få göra något av dem. Uppsatsskrivning var ljuvligt. Fantasier och verkligheter som präntades på papper med en penna som blev trubbigare och trubbigare. Fram till katedern och vässa. Om och om igen.
Grupparbeten var inte poppis. Samarbeta - ja. Men skriva arbetet - nej. Det kom andra och skulle blanda sig i orden. De förstod ju inte. Brydde sig inte om värdet. Hur orden påverkar meningen.

Måste - För min egen skull. En längtan, en dröm, som funnits så länge. Visst måste jag ge den en chans?

Ska - I över 40 år har jag förträngt och kommit med ursäkter. Hinner inte. Vem vill läsa? Så mycket annat att göra. Vem vill läsa? Andra måste få sin tid. Vem vill läsa? Vad ska jag skriva om? Vem vill läsa?

Nu har jag bestämt mig. Jag ska skriva. För mig. Bryr mig inte om att fundera på om någon vill läsa. Det får bli en senare fråga. Nu ska det ut. All längtan ska få komma till tals. Jag är värd det.
Min egen förbaskade skyldighet är det. Gör livet till det du vill är mitt nya mantra. Tillsammans med Jag vill, jag måste, jag ska.

torsdag 21 januari 2010

Andnöd

Som en skogstjärn med spegelblank yta.
Så är det att vara hos dig.
Du är min trygghet. Min värld.
Ingen jordbävning av passion som stör.
Inga stora vågor. Små krusningar.

Ser bort mot andra sidan.
Där borta finns nåt nytt.
Kliver i. Vattnet smeker min kropp.
Blicken är stadig. Vad är det som lockar?
Något drar mig dit.

Solen går i moln. Det mörknar.
Vad är det som händer?
Vart är jag på väg?
Vattnet känns kallt och farligt.
Vinden sätter fart på den blanka ytan.
Ger sig inte. För mig framåt.

Vill inte längre. Försöker vända om.
Strömmar av vatten tar mig. Nedåt.
Tjärnen blir ett hav. Stora vågor av fara.
Ned, ned, under ytan.
Försöker skrika. Får vatten i munnen.
Kan inte andas.

Hör dig ropa. Kom tillbaka!
Trampar vatten. Försöker simma.
Tung i kroppen. Hjärtat bultar.
Vill trygghet igen. Saknar det blanka.
Vågorna ger mig andnöd. Hjälp mig hem.
Andas med mig.

onsdag 20 januari 2010

Lyhörd

Ta dagen som den kommer. Lyssna till ditt hjärta.
Din själ ska må bra. Släpp alla måsten.

Milla snörper föraktfullt på munnen. Alla dessa människor med sina goda råd. Floskler är vad det är!
Vad vet de om hur hon har det? Vem kan sätta sig i i hennes situation? Hon klarar det inte ens själv.
Morgan försöker. Han har försökt länge. Hon orkar inte ge honom respons.
Syrran vill ställa upp. Hon passar barn och försöker förstå.

"Låt dem komma in". En liten, svag röst viskar till henne. Den förbannade rösten är lite starkare idag.
Milla hör den och försöker vifta bort känslan. Ännu fler måsten. Du måste låta dem hjälpa dig.
Du måste ta tag i ditt liv.

"Ja, jag veeeeeet!" vrålar hon mot sin spegelbild. Orden studsar mellan de kakelbeklädda väggarna. Om och om igen ekar det tomt i hennes inre. Vanmakten fyller utrymmet.

Huset är lyhört. Nu kommer grannarna att undra. Se ännu mer snett på henne när de möts i trappan. "Tokan på tvåan", det är Milla det.

tisdag 19 januari 2010

Det bästa som hände igår

Igår fick jag en spark. Den öppnade mina ögon.
Jag såg. Den finns där.
Frågan som ställdes gav mig insikt. Jag skulle kunna.

Min önskan om att skriva, längtan som funnits där länge, länge. Den har pockat på. Jag har puttat tillbaka den in mörka vrån. Verkligheten har alltid tagit makten över önskan. Drömmen fick inte ta plats.

Små, tafatta försök har gjorts. Fragment av mitt liv omvandlat till stödanteckningar.
Vill jag att andra ska veta? Vad ska bort?
Begränsningarna har förlamat både tanke och fingrar.
Det har kommit till en gräns där det sagt stopp. Vågar inte. Vem bryr sig, förresten? Vem skulle vara intresserad nog att läsa?

Texter om annat, dikter och små noveller, har blivit till. Utan krav går det bra. Jag kan skriva. Om jag släpper efter. Om jag tar mig tid.

Igår tog jag ett beslut. Jag SKA. Tiden som förbrukas genom att läsa bloggar eller slötitta på TV ska omvandlas. Den brunnen ska ösas och bli till dyrbara droppar av skrivtid.
Vad jag skriver är inte viktigt just nu. Bara att jag gör det.
Igår fick jag en hel del på pränt. Olika situationer och människor. Minnen från min barndom. Vad som blir av detta vet jag inte än. Kanske bara en samling ord som jag har att förvalta för min egen skull.

Detta var det bästa som hände igår. Jag har tillåtit mig tid. Jag skriver!

måndag 18 januari 2010

Halka efter

Förbindelsen mellan hjärna och fötter är oändligt sliten.
Som kluvna hårtoppar väntar de på saxen.
Röra sig framåt. Klättra upp.
Omöjligt att genomföra. Stegen är tunga.

Telefonen ringer. Ilskna signaler.
Vill inte. Kan inte. 
Hjärtat dunkar. Magen värker.

Låt mig vara. Vill vara här. Ensam.
Orkar inte följa strömmen.
I min egen takt halkar jag efter.

Så får det bli. Svänger av motorvägen.

Stiger av.

söndag 17 januari 2010

Nu ska jag börja skriva!

Först ska jag bara hjälpa lillan med matten.
Och klippa två döttrar.
Och lyssna på engelskan som de ska läsa upp i skolan.
Och äta hos gubbens farmor.
Och plocka fram mat tills imorgon.

Se'n ska jag bara hitta nånstans att sitta.

När jag hittat nånstans att sitta ska jag försöka komma ihåg vad jag tänkte börja skriva om.

När jag kommit på vad jag tänkte skriva om ska jag bara vänta på inspiration.
Och på att få vara ifred.
Se'n så!

Egentligen

Mitt liv. Mitt val. Mitt liv. Mitt val.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag upprepar det.
Egentligen spelar ingenting någon roll.
Jag är fast.

Cementerad i mitt liv och mina val.
Ser ingen utväg. Bara hinder.
Egentligen vill jag sluta. Sluta plåga mig själv.
Komma loss.

Livet är ett val i sig. Någon annans val.
Nu är det mitt. Jag vill leva.
Egentligen vill jag det.

lördag 16 januari 2010

Ett erbjudande

Sussi tog tag i sin systers armar för att hon inte skulle kunna undvika att möta hennes blick.

- Lyssna på mig nu, Milla. Om ni inte tar tag i det här nu så kommer det att gå åt skogen. Morgan orkar inte mycket mer, det ser jag på honom.
Milla blängde surt på henne under den alltför långa luggen. - Men jag då? Är det nå'n som bryr sig om hur jag mår? Saliven stänkte när orden kastades ur munnen.

Hennes syster drog efter andan. Hon var beredd på frågan. -Jo, det är just därför jag säger det här till dig. Jag vet att du mår skit men du lär inte må bättre av att ni delar på er eller hur?
Nu gör vi så här. Jag tar barnen med mig hem till mig över helgen. Ni åker upp till stugan och pratar. Pratar och pratar. Är det förstått?

Återigen en svag knyck från axelpartiet.

- Men för helvete, Milla! Fattar du inte att det är allvar? Du håller på att dra ner både dig och resten av din familj i ett stort, svart hål! Du får ge dig nu. Ryck upp dig. Ta vara på den hjälp du kan få. Morgan älskar dig men han känner sig ensam. Släpp in honom igen!

-Jaja, jag får väl ta ditt erbjudande då. Finns väl inget annat sätt att få slut på ditt tjat.
Sussi tyckte sig se en kort glimt av den vanliga Milla, ett litet drag i mungipan. Ett leende? Hon vågade inte hoppas.
-Jag hjälper dig packa och sen hämtar du upp Morgan på jobbet. Han har redan sin väska med sig. Vet du varför?
Milla skakade på huvudet.
-För att han inte har gett upp - än. Han hoppades att jag skulle kunna övertala dig. Att du skulle vara villig att försöka lösa detta. Ihop med honom. Du har en man som gör allt för dig. Förstör det inte.

fredag 15 januari 2010

Att hjälpa

Morgan hör Millas suck när hon lämnar sängen. Han vet att hon har svårt att sova, det har varit så ett tag. Flera månader. Det tär inte bara på Milla utan på deras förhållande.
Hennes trötthet och grinighet. Sakerna hon glömmer. Närvaron som inte finns.
Det känns kallt i rummet. Lika kallt som känslorna de inte längre delar.
Han har försökt. Gudarna ska veta att han har försökt.

Morgan suckar ljudlöst. Inget hjälper. Alla försök att prata slutar i gräl. Ömheten han visar misstolkas.
Milla stöter bort honom. Inte bara handgripligen. Ögonen visar att hon vill vara ifred.
"Rör mig inte!" är det hon utstrålar. Hela hennes varelse, det som är hon, är på väg bort.

Klockan är snart halv 5, dagsljuset letar sig in genom persiennens springor. Ett ljus som inte förmår hjälpa. Mörkret har kommit för att stanna.

torsdag 14 januari 2010

Grubbla

Milla vänder sig om. Klockradions röda siffror hånar henne med sina 03:42. Hon suckar djupt. Det är bara ett par timmar kvar tills hon måste stiga upp. Ett trött konstaterande av fakta.
Ännu en natt när hon vrider och vänder sig i sängen. När hennes hjärna spelar ett spratt och låter tankarna snurra som Virvelvindskoppar.

Milla hatar sig själv just nu. Hon orkar inte med att ha det så här. "Varför, varför, varför i helvete kan jag inte släppa och sluta grubbla?" Hennes högsta önskan är en omöjlighet. En knapp att trycka på. On/off. AC/DC.
Kliva ut från jobbet och slå ifrån strömmen till den delen av livet. Istället trycka in fritidsläget och därmed se till att det blev just Fri tid.

Hatet till hennes eget handlande kommer ur maktlöshet. Viljan att sluta grubbla finns och är stark. De snurrande tankarna virvlar i cirklar. Bildar motstånd och mönster som är svåra att bryta.

"Jag behöver hjälp", tänker hon och kliver upp med en suck.

onsdag 13 januari 2010

Kursen inställd på deckarskrift

Jag är väl inte direkt inne på just denna genren men kan ändå inte låta bli att känna mig sugen. På skrivarkurs, alltså. Har inte möjlighet att närvara mer än på distans, men vet att även det kan få en att komma igång.
Kanske skulle ta tag i det igen, utöka Skrivpuffandet med att se till att skriva mer varje dag. Ge det tid.
Jag känner ju hur jag slappnar av och bara låter orden komma när jag väl sätter mig och fantiserar fritt.

Imorgon ska jag börja med att bearbeta min nuvarande situation och se till att det kommer in fler skrifter i vardagen. Har en fundering som kanske kan funka, ett upplägg för att få upp flytet. Imorgon!

Gissa

 -Vad skulle du själv gissa på? Läkaren ger mig en genomträngande blick över de smutsprickiga glasögonen.
Min mage som redan vrider sig av ångest blir till en ännu större klump. Tårarna stiger i ögonen. Orden stockar sig och vill inte lämna munhålan.

Hjärtklappning, tryck över bröstet, svimningsanfall och en allt sämre förmåga att minnas saker. Allt detta - och lite till - har fått mig att besöka vårdcentralen. Det har tagits prover och viktigast av allt; ett EKG.
Hjärtat slår som det ska. Förutom ett par små avvikelser som är ofarliga. Enligt den bligande läkaren.

Jag vet vad som är fel. Hur ska jag få honom att förstå? Rädslan för att bli avpolletterad ger mig svettningar. Att vara här är ett första steg. Kompassen visar på rätt väg. Den kompass som ligger i mitt hjärta och pockar på att visa rätt.

Idag har jag börjat min vandring mot förändring. Egoism utan tankar på mig själv. Går det?
Livet, det nära, måste få en chans. Bara jag, endast jag, kan styra det. Äntligen har jag sett målet och kör däråt.

Jag berättar för läkaren hur jag har det. Hur jobbet får mig att ligga vaken. Hur jag har ångest och ont i magen. Hur svårt jag har att slappna av. Hur mycket jag glömmer.

Han ser allvarlig ut. Det pratas om Företaghälsovård. Jag fortsätter. Rösten vill spricka och tårarna blir salta tyngder. Två veckors frist utdelas. Sjukskrivning. Lättnad och tryck. Vila och återhämtning. Tryck för att jag ställer till det för andra.

Målet är att få mina nära och mig att må bra. Inget annat är längre viktigt. Jag släpper den tryckande tanken och låter lättnaden vinna.

tisdag 12 januari 2010

Nykomling















I ett skruvstäd sitter jag fast. Med en näve knuten runt mitt allra innersta. Med en tving hållande min själ.
Du kom till mig och visade vägen. Din väg.
Vägen blev till min. Främlingen blev ledsagare.
Nykomlingen blev vän och käresta.
Vi håller varandra. Hårt.
Vi tvingar och knyter. Släpper och lossar.
Muttrar och skruvar.
Vår väg. Tillsammans.

söndag 10 januari 2010

Nya friska tag

Idag tar jag en text från min samling, numera kan jag inte med att säga byrålåda, det ligger ju i datorn alltihop :-)
Den här fågeln ser till att få i sig mat så att hon kan ta nya friska vingtag.

Hon kom flygande från väster in över det lilla brukssamhället. Vinden kändes kall när den drog genom hennes vingar. Det var vår, men än värmde solen inte tillräckligt för att det skulle vara skönt att flyga. Hon hade flugit en bra bit in från kusten och kände att det var dags att slå sig ner för att vila en stund. Frågan var bara om det fanns något bra ställe? Hon tog en lång lov bort emot centrum för att kolla läget. Därnere rörde sig en del människor, det var torgdag och kanske skulle det finnas något ätbart för henne.

Hon sänkte huvudet och beredde sig på att gå ner en bit. Då såg hon några barn som sprang omkring på skolgården. Några hade djärvt kastat av sig mössor och vantar, de ville så gärna tro på solens löften. Hon tänkte att det är inte bra, de måste klä på sig igen. Återigen vände hon om, tog en sväng förbi kyrkan, rundade tornet och flög snabbt bort mot torget igen. Nu dök hon för att kunna ta sig en närmare titt på utbudet av varor. Ingen fiskhandlare idag, det var synd.

Det fanns grönsaker, bröd och diverse annat som hon inte var intresserad av. Hon satte sig på den lilla statyn som stod mitt på torget. Därifrån hade hon bra utsikt över kommersen och kunde snart sikta in sig på brödförsäljaren. Hon satt där en stund och väntade på rätt tillfälle. Det infann sig när handlaren gick iväg för att prata med garnförsäljaren, då flög hon snabbt fram och norpade åt sig en stor bit som låg på disken. Det var knappt hon fick med sig den, hon tappade en bit, men den största delen följde med. Hon återvände till statyn och såg sig om. Inga rivaler i närheten, hon hade brödet för sig själv.

En puff i rätt riktning

Hur länge som helst har jag tänkt på att skriva. Just bara tänkt, mer har det inte blivit. Nå'n liten dikt eller text som hamnat i burken och inte visats upp har väl åstadkommits, men inte riktigt räknats.

Nu - efter att ha trillat in på SkrivPuff - så blir det några dagar i veckan som får en stunds skrivande.
Fritt tänkande, utan krav på prestation. Så försöker jag ställa mig till det jag skriver.
Det fungerar ganska bra och jag är lika nyfiken varje morgon. Vad blir det idag?

Som för många andra är det tiden som ställer till det. Kluvenheten som ständigt frodas. Jobb, hemmasysslor, familjen, träning (alldeles för lite) och lite annat smått och gott. Det tar tid och det blir inte mycket över till den där texten som ska produceras. Bok är det som önskas men i väntan på det är det puffar som tillverkas.

Jag tycker det är  väldans roligt att få kommentarer från er och jag försöker verkligen återgälda det. Ibland fungerar det, men ofta så finns den inte där. Tiden. Eller för den delen orken om klockan visar på sen timme.

Har ett litet världsligt problem med kommenterandet också. Eftersom jag har mer än en blogg så är det bökigt. På den andra är jag helt öppen med bild, namn och allt. Här har jag tänkt vara anonym och får därför hela tiden försöka komma ihåg att ändra identitet när jag ska skriva kommentarer. På en del ställen går det inte alls, möjligheten till Namn/adress finns inte. Någon som har en lösning på dagens i-landsproblem? Har kollat lite smått på Open id men inte orkat ta tag i det.

I väntan på det så gör jag så gott jag kan :-)

lördag 9 januari 2010

Debutera

Det var inte så hon tänkt sig det. Hon skulle ju bara gå på fest. Inte för att träffa någon. Bara umgås.
Igår när de fastnat med blickarna i varandra var det något stort som hände. "Det är han", var den första tanke hon kom ihåg. Den tanken fortplantade sig genom hela hennes kropp. Styrde det som hände resten av kvällen. Ingen annan var längre viktig.

Hon tittar på honom där han ligger. Hans genomträngande blick är dold av tunga ögonlock. De blågröna ögon som följde henne hela kvällen och en bra bit in på natten är stängda. Vilar.
Hans kropp under täcket finns i hennes sinne. Hon ser den genom minnen som sitter kvar i fingertopparna.
För henne är det första gången. Kärleken har debuterat. "Han måste stanna kvar", tänker hon. Annars går jag under.

fredag 8 januari 2010

Signaler

Rakt över rummet ser de varandra. Ekgolvet förstärker värmen i deras blickar. Brasan som brinner i form av ett trettiotal båluppvärmda kroppar hjälper till.
Vem är han? Vem är hon?
Båda lika nyfikna.
Var det ödet som förde dem hit?
Han hade ramlat in med hjälp av en avlägsen släkting som tvingat med honom hem till en kompis kompis.
Hon hade inte haft nå't bättre för sig när en nybliven arbetskompis frågat.
Nu är de här,
Varma blickar över ett vackert trägolv. Signaler som lovar mer. Mer än de kommer att kunna hålla?
Natten ger besked. Morgonen randas så småningom till ett fortsatt liv.

onsdag 6 januari 2010

Friluftsliv

- Luften är fri!
Maja tittar på Erik och undrar vad hon ska göra. Stanna och retas tillbaka eller bara gå hem? Hon börjar bli trött på att hålla på så här. Varenda dag efter skolan följer han efter henne. Genom skogen, över lekparken och ut på parkeringen bakom Konsum.

Han är aldrig elak, men vad vill han egentligen? Maja har frågat men han svarar aldrig. Bara ler. Det där sneda leendet med den trasiga tanden. Maja vet när det hände. Han råkade få en smäll när de spelade fotboll. En armbåge rätt i ansiktet. Den lite spetsiga tanden gör honom ännu sötare, tycker hon.

- Vad jobbig du är, säger hon nu. Då ser han ledsen ut. Det vill hon inte så hon tar mod till sig. - Vill du följa med hem en stund? Vi kan dricka varm choklad och äta mackor.

Maja får som en varm klump i magen. Tänk om han säger nej?
Erik lyser upp igen. - Ja, det kan jag väl, säger han och kikar på henne under lugg.

De går tillsammans den sista biten. Andas tillsammans av den fria luften.

måndag 4 januari 2010

Falsklarm

Redan när den första vågen av smärta kommer ser hon det framför sig. Blodet som rinner nedför benen. Sara snyftar till. Mannen på sätet mittemot sneglar undrande på henne. Hon kan höra hans tankar därinne i den av dålig sprit grumlade hjärnan.

"Jävla a-lagare. Så där skulle mitt barn aldrig fått se mig. Vårt barn, menar jag. Barnet som inte blir." tänker hon och försöker hålla tillbaka tårarna.

Snön slaskar på rutan. X2000 känns inte tillräckligt snabbt. Sara vill hem. Nu!
Istället reser hon sig och snubblar till toaletten.

Med darrande händer drar hon ned jeansen. Vågar knappt titta. Sänker blicken sakta. Där finns inget blod! Lättnaden bubblar som kolsyrebrus genom kroppen. Det brusar i huvudet och dunkar i takt med tågets rörelser.
Mitt lilla barn, du tänker stanna. Sara ler mot sin spegelbild och lägger handen beskyddande över magen. Det var falskt alarm.

söndag 3 januari 2010

Kopiera

Det räcker nu. Det måste ta slut. Vem ska ta hand om mitt liv om inte jag? Största delen är redan förbrukad.
Tänker tillbaka och inser att jag har mig själv att skylla. Det har handlat om att passa in, se till att inte sticka ut. När livet levs genom att kopiera andras beteende så försvinner snart det som är jag.

Det unika som en gång gjorde mig till den jag är, det är borta.
Försvann i maskinen som blev jag. Delarna anpassade sig till varandra och bildade något nytt. Massproduktion slog ut raritet.

Nu börjar det bli sent. För sent? Svaret finns i mig. I min raritetsspillra långt därinne. Måste hitta den spillran och kopiera upp den till att bilda en helhet. Helheten som jag vill vara resten av livet.

Jag bestämmer. Det är dags. Originalet ska slutföra det kopian inte klarat. Ta hand om mig.

lördag 2 januari 2010

Utvald

Utvald. Att väljas ut. Väljas först. Inte stå kvar och vänta på att bli över.

Gympan var inget problem. Långa armar och ben som visste vad de skulle användas till. Träffa handbollsmålet. Basketkorgen fylldes med boll. Gång efter gång. Benen sprang för att hinna först. Armarna såg till att passa rätt. Hjärnan samordnade allt. Inga problem. Jag fick välja lag.

Kompisar. De fanns. Inget trugande, jag fick vara med. När jag ville. Om jag ville.

Föräldrar. Kärleken var där. Tiden och orken inte. Sjukdomar och lasarett åt upp den uppmärksamhet jag behövde.

Killar. Där fick jag följa med kompisar. Som sällskap och förkläde. Inte för min egen skull. Tills jag blev sexton. Då vände det. Då var jag den de valde. Jag förstod inte det. Mig vill väl ingen ha? Inte på det viset. Om man inte förstår att man är utvald, hur ska man då kunna väljas ut?

Dilemmat har följt med. Se mig. Bekräfta mig. Välj mig. Stanna kvar.