Ge tillbaka

Min bläckfisk
Det finns åtta armar som slingrar sig runt min kropp.
Krävande, kramande lemmar.
Vill ha kärlek och ömhet, vill ha uppmärksamhet och tid.
Några starkare och längre än andra, med vassare armbågar:
Jag vill mest, se mig!
En annan mjukare och undflyende, men med samma önskan.
Krama mig, titta vad jag gjort.

Dessa armar kramar musten ur mig, tar all min kraft.
Jag orkar inte se eller lyssna, låt mig vara!
Släpp taget, låt mig andas.

Dessa armar ger mig styrka, ger mig kraft.
Kraft att orka se och lyssna, kom hit!
Krama om mig, hjälp mig andas.

Om det inte fanns kärlek

Om det inte fanns kärlek, vad fanns det väl då?
Ett mörker som växte sig starkt i var vrå
Ett ljus som flyr bort och gör allting skumt
Orden förvrängs och det mesta blir dumt

Om det inte fanns kärlek, vad skulle jag va?
En kropp som är tom och ingen vill ha
En hjärna som låtsas att allting är bra
En robot som bara gör det den ska

Om det inte fanns kärlek
Då vore det mörkt

Om det inte fanns kärlek
Då vore det kallt

Vi letar och finner och tappar den bort
Vi hittar igen men det blir alltför kort
Vi söker i rymden och testar nåt nytt
Vad hände med alla andra som flytt?

Min kärlek den finns här
Den värmer mig opp
Den susar och brusar
Runtom i min kropp

Sån tur det finns kärlek som inte tar stopp!

Nya friska tag

Idag tar jag en text från min samling, numera kan jag inte med att säga byrålåda, det ligger ju i datorn alltihop :-)
Den här fågeln ser till att få i sig mat så att hon kan ta nya friska vingtag.

Hon kom flygande från väster in över det lilla brukssamhället. Vinden kändes kall när den drog genom hennes vingar. Det var vår, men än värmde solen inte tillräckligt för att det skulle vara skönt att flyga. Hon hade flugit en bra bit in från kusten och kände att det var dags att slå sig ner för att vila en stund. Frågan var bara om det fanns något bra ställe? Hon tog en lång lov bort emot centrum för att kolla läget. Därnere rörde sig en del människor, det var torgdag och kanske skulle det finnas något ätbart för henne.

Hon sänkte huvudet och beredde sig på att gå ner en bit. Då såg hon några barn som sprang omkring på skolgården. Några hade djärvt kastat av sig mössor och vantar, de ville så gärna tro på solens löften. Hon tänkte att det är inte bra, de måste klä på sig igen. Återigen vände hon om, tog en sväng förbi kyrkan, rundade tornet och flög snabbt bort mot torget igen. Nu dök hon för att kunna ta sig en närmare titt på utbudet av varor. Ingen fiskhandlare idag, det var synd.

Det fanns grönsaker, bröd och diverse annat som hon inte var intresserad av. Hon satte sig på den lilla statyn som stod mitt på torget. Därifrån hade hon bra utsikt över kommersen och kunde snart sikta in sig på brödförsäljaren. Hon satt där en stund och väntade på rätt tillfälle. Det infann sig när handlaren gick iväg för att prata med garnförsäljaren, då flög hon snabbt fram och norpade åt sig en stor bit som låg på disken. Det var knappt hon fick med sig den, hon tappade en bit, men den största delen följde med. Hon återvände till statyn och såg sig om. Inga rivaler i närheten, hon hade brödet för sig själv.

Ta emot - Dagens skrivpuff

Huvudet dunkar i takt med hjärtats slag. Mitt värkande hjärta fortplantar sig till mitt hårfäste. Det enda fäste jag har kvar. Marken under fötterna försvann igår. Det är bara ett dygn sedan allt rämnade och det blev svart. Kol - kål. Kaniner. Som kaniner var vi i början. Två vita kaniner, inte svarta.

Är inte kaniner outtröttliga? Jag är trött - dödstrött. Måste vakna, gå vidare. Vidare än vadå? Vita vidder... Jag vill att allt ska vara rent och vitt igen, inte detta svarta kolmörker. Jo, jag har sett det gråna, bli mörkare, men det måste inte bli beckmörkt. Vad är det du vill, vad är det du vill ha som inte jag kan ge dig? Du säger att det inte finns någon annan, att du älskar mig, men... Vadå "men"? Försök få mig att förstå! Är jag inte värd den tiden, det försöket? Du säger att du inte är värd det, att jag får det bättre utan dig, även om jag inte tycker det just nu.

Jag ska börja om utan dig, fixa mig ett eget liv, du kan inte klara av mer än dig själv och ditt liv. Jag var dum nog att tro att jag ingick i det, att jag var en del av begreppet "ditt liv", att det var vårt tillsammans. Tillsammans var vi för evigt. Två rena vita kaniner, stormande fram, älskande. Inget hindrade oss, vi tillät oss inga gränser eller förbud. Förbud var för andra, vi var gränslösa i vår kärlek. Du på ditt sätt och jag på mitt.

Jag älskar dig fortfarande gränslöst mycket, för dig betydde ordet något annat. Du var fri och skulle så förbli, inga taggtrådsstängsel utav krav skulle stänga in dig och din själ. Jag gick med på allt du krävde, inget bad jag om i gengäld, fast jag led. Jag led och blev ledd, ledd av dig. Framåt men ändå bakåt. Du förledde mig att tro att jag var den du ville ha, det du önskade av ditt liv. Vi två skulle för alltid vara ett.
Det blev inte så, du klarade inte det, du måste vidare ut på nya jaktmarker. Jag ville försöka fånga det du ville ha, men du trodde det var dig jag ville ta fast. Du är rädd för att ta emot det jag har att ge. Feg, feg, feg!!!

Vad hade du för skäl att stjäla min själ?

Amanda vaknade och sträckte på sig. Hon öppnade långsamt ögonen, samtidigt som hon funderade på vad det hade varit som väckt henne. Det var något ljud, trodde hon, men vad? Hon lyfte på huvudet och tittade på klockan, kvart över fem. Vad i hela friden var det som gjorde att jag vaknade vid den här okristligt tidiga timmen, frågade hon sig. Hon vände sig om för att se om Lukas hade vaknat. Han var inte där. Då var det därför jag vaknade, tänkte Amanda. Han har väl gått på toaletten och så hörde jag när han fällde upp locket på toastolen. Nöjd med den förklaringen slumrade hon till igen. Hon sov oroligt och efter en halvtimme var det inte lönt att ens försöka somna om. Det var något som inte stämde!


Lukas låg fortfarande inte i sängen och nu smög sig en otäck känsla på henne. Något är fruktansvärt fel, men vad? Hon sträckte sig efter morgonrocken som hängde över sänggaveln och satte ner fötterna på det kalla laminatgolvet. En rysning letade sig upp utefter ryggraden, inte bara på grund av kylan. Känslan av att hänga i en skör tråd över en klippkant gjorde sitt till för att öka på obehaget.

Amanda gick ut i köket, på vägen tittade hon in i badrummet. Ingen Lukas. Det hade hon inte väntat sig heller, men hon hade hoppats att han skulle finnas där. Hon gick ut i köket för att hitta det som hon redan var säker på skulle finnas där. Mycket riktigt. På köksbordet låg en lapp. Hon närmade sig sakta, hon ville inte komma fram. Till slut satte hon sig på köksstolen närmast fönstret och tittade ut. Därutanför började det dagas så smått, solen var på väg upp för att möta ännu en dag. En vanlig dag för de flesta, men Amanda kände att den nog inte skulle bli vanlig för hennes del. Hon lyfte lappen, vecklade ut den och tittade ner på det som stod skrivet med Lukas spretiga handstil. Hon läste den flera gånger och fick det bekräftat. Ingenting skulle längre vara som vanligt.

Men varför? Vad hade han för skäl? Lappen bara låg där, till synes ordlös.
Han var borta för alltid. Försvunnen i sällskap med hennes själ.
Hon hade inte sett honom som den tjuv han var. Lukas smygande iväg nattetid. En som stjäl.
Tom i själ och hjärta stapplade hon tillbaka till sängen.

Hämtat från kupan, no1

Banan är vägen
Fylld av förväntan satt hon i sin flygplansstol, magen kändes som en surrande fjärilskoloni. – Äntligen – äntligen – äntligen! Hon hade sett fram emot den här dagen, den här resan, så länge att hon knappt trodde det var sant att hon nu var på väg. Men det var hon – äntligen! Hon log för sig själv och bara njöt av att sitta och inte göra någonting. Snart skulle hon vara framme vid resmålet. Det egentliga målet var inte platsen, utan den person hon skulle träffa när hon hade passerat passkontrollen. Melvin… mmmm…Hon smakade på hans namn, förde fram det i munnen och viskade det tyst för sig själv. Leendet blev bredare under tiden hon framkallade hans bild för sitt inre. Melvin, hennes Melvin, snart var hon hos honom!

All trötthet var som bortblåst, hon behövde inte längre kämpa för att hålla modet uppe heller. Det var en stor glädje som fanns inom henne nu, ingenting kunde grusa den för henne i denna stund. Inga sura chefer eller griniga arbetskamrater kunde ta detta ifrån henne. Det var hennes ögonblick att stilla njuta av, ett sista skälvande andetag av förväntan innan hon fick kasta sig i hans famn.

Lampan till säkerhetsbältesvarningen tändes med ett ”pling” och hon hämtades tillbaka till verkligheten med ett ryck. Det var dags att landa. Landningsbanan låg framför henne. Resten av livets väg.