Löste sig

Som allting brukar göra. Jag har ett nytt arbete som väntar på mig inom några veckor. Får lämna det gamla och göra bruk av mina tillgångar. Inte bara skrapa på ytan. Jag flyger igen.

Jobbvånda

Ända sedan jag började har jag längtat bort. Detta passar inte mig alls. Gör vad jag kan för att hitta ett nytt. Har sökt 3 nya nu. Hade ett annat som jag skulle kunnat sökt, men nej. Hela kroppen skrek NEJ! Precis som inför detta. Lyder magkänslan denna gången.
Varför ska det vara så svårt? Svårt att hitta något som är toppen helt igenom. Svårt att få det man vill ha.
Känner att jag börjar bli för gammal. Trodde inte det skulle komma än. Snälla, fatta att jag har en erfarenhet som gör mig till ett helrätt byte. Ta mig!

Orden stockar sig

Just nu så vet jag inte vad som händer. Alla de ord som finns hos mig i vanliga fall, var är de? Jag vandrar i nån slags ingetordsland. Vill skriva. Kan inte. Vill inte. Kan. Men det går inte.
Tidsbrist? Kanske.
Alla uppslag som kommer till mig, de förångas och borta är de. Kom tillbaka! Jag vill skriva!

Fast å andra sidan. Varför ska jag skriva? Ingen mer än jag bryr sig. Ingen saknar mina ord mer än jag. Å första sidan - det är för min skull jag skriver. Så kom igen Ettie - write on!

Hot and weary

26º inne.

Ingen svarar på mail. Eller telefon för den delen. Alla andra gör väl det enda förnuftiga idag. Går hem. Åker till stranden. Tar sig en öl på altanen. Eller ett glas svalkande vitt. Gör jag snart i alla fall! Tror inte det märks nån skillnad här.

Äntligen visshet

Nu har jag fått veta varför jag är som jag är och beter mig som jag gör. De som avslöjat detta för mig är TTG (tänker inte avslöja vad det står för). De - som verkligen känner mig ?! - har kommit på att jag är så osäker på mig själv och har taskigt självförtroende. Naturligtvis har de inte sagt det till mig. Nej, det gör inte den sorten. De sitter på sina breda bakar och diskuterar mig. Måste vara väldigt intressant, jag.

Det är därför jag inte är som dom. Jag är alltså inte alls nyfiken av mig (har fullt upp med mitt), snackar inte skit om andra, står för mina åsikter. Bland annat. Och så har jag inte röv som en lagårdsdörr.
Stackars lilla mig!

Tolka tecken

Om jag ska våga mig på att tolka de tecken jag fått de senaste dagarna så ser det ljust ut. Åh, jag hoppas det stämmer!

Började med att jag skulle kolla saldot på kontot så jag vågade mig på att handla lite. Oj, då hade skattepengarna kommit in! Jag som har fått betala in de senaste åren hade faktiskt glömt (kan man det???) att de skulle komma.

Se'n skulle vi åka till IKEA och kolla på garderober. En söndag. Lycka till tänkte jag i mitt stilla sinne. Stiger in och närmar oss rätt avdelning. Rakt fram står den. Rätt pris. Snygg. Vad är haken? Är det slut på lagret, kanske? Nej, det stod inget om det. Skynda till lagret och hämta 2 stycken, snabbt som ögat.

Åker hem och börjar på att gräva i trädgården och fullföljer allt jag tänkt. Wow! Efter det är det dags för garderobhopsättning. Alla skruvar finns. Inget fattas!
Min nedräkning på reg-skyltar rullar på som tåget. Platespotting istället för trainspotting. Nu ska jag bara ha 888 så sitter det jag vill ha som en smäck! Det måste bara bli rätt nu.

Malplacerad?

Ordet stämmer nog inte. Ska nog vara felplacerad. Och är jag det? Ibland känns det så. Bor i skogen. Nästan. Är ute och njuter av det gröna, mörka, lummiga så fort jag bara kan. Älskar att höra blåsten mellan träden. Knakandet av grenar. Ligga i mossan och kisa upp mot himlen, ljuset som silas ned. Tystnaden som plötsligt finns där.

Fast när jag kommer till havet blir det annat. Då kommer det stora lugnet över mig. Sätter mig på en klippa och bara låter känslorna skölja över mig. Är jag ledsen så kommer tårarna alldeles av sig själv. Håller inte tillbaka. Allt förstärks när jag får ett öppet landskap framför mig.
Det oändliga. Det som inte tar slut där borta vid horisonten. Friheten.

Borde jag kanske bo vid havet? Är jag mer vattuman än vad jag tror?