fredag 18 juni 2010

För kort trots utsträckt tid

Min tid är långsamt borttynande, den rör sig med sirap i sitt haltande urverk. Halvåret blev utsträckt till två plågsamma år, trots det räcker inte tiden till.

Stapplar fram i kvällens sista skälvande minuter. Snart är den här dagen till ända. Längtan som burit fram till detta resultat är som ett kliande myggbett. Kan inte låta bli att pilla. Små fragment av lust och rädsla trillar till golvet under mina fötter. Skorna med klackar spetsar pusselbitarna, trycker in dem i linoleumgolvet. Där ska de finnas för evig tid, skvallrande om att en gång fanns jag här.

Mitt liv ska avspegla sig i dessa små kvarvarande tecken. Trots frenetiskt skurande kommer de att sitta fast som berget. Mina närmaste vet att det är jag som biter mig kvar. När den största delen av mig är borta finns minnena där.

Där ligger min smärta och min glädje. Mitt hostande skratt och min gråt. Jag, uppdelad i konfetti.