lördag 26 december 2009

Minusgrader - Dagens Skrivpuff















Ankare i vinden
En isande vind från norr kom kramande mig från topp till tå
Tog fart runt knuten målande mina läppar blå
Som om tiden stod till, jag frös vid marken fast
Ett ankare, hindrande mig från att följa vindens hast
Detta klena ankare vad är väl det?
Ett enda ryck och jag släpps lös
Att följa vinden som gjorde att jag frös
Ska jag rycka, ska jag dra?
Detta lilla, är det nåt att ha?
Om jag förbättrar, slår knopar och bygger på
Kommer det att hålla, hålla för evigt då?
Ett ankare, starkt som få
Kan det hindra mig att få läppar blå?

torsdag 17 december 2009

Ta emot - Dagens skrivpuff

Huvudet dunkar i takt med hjärtats slag. Mitt värkande hjärta fortplantar sig till mitt hårfäste. Det enda fäste jag har kvar. Marken under fötterna försvann igår. Det är bara ett dygn sedan allt rämnade och det blev svart. Kol - kål. Kaniner. Som kaniner var vi i början. Två vita kaniner, inte svarta.

Är inte kaniner outtröttliga? Jag är trött - dödstrött. Måste vakna, gå vidare. Vidare än vadå? Vita vidder... Jag vill att allt ska vara rent och vitt igen, inte detta svarta kolmörker. Jo, jag har sett det gråna, bli mörkare, men det måste inte bli beckmörkt. Vad är det du vill, vad är det du vill ha som inte jag kan ge dig? Du säger att det inte finns någon annan, att du älskar mig, men... Vadå "men"? Försök få mig att förstå! Är jag inte värd den tiden, det försöket? Du säger att du inte är värd det, att jag får det bättre utan dig, även om jag inte tycker det just nu.

Jag ska börja om utan dig, fixa mig ett eget liv, du kan inte klara av mer än dig själv och ditt liv. Jag var dum nog att tro att jag ingick i det, att jag var en del av begreppet "ditt liv", att det var vårt tillsammans. Tillsammans var vi för evigt. Två rena vita kaniner, stormande fram, älskande. Inget hindrade oss, vi tillät oss inga gränser eller förbud. Förbud var för andra, vi var gränslösa i vår kärlek. Du på ditt sätt och jag på mitt.

Jag älskar dig fortfarande gränslöst mycket, för dig betydde ordet något annat. Du var fri och skulle så förbli, inga taggtrådsstängsel utav krav skulle stänga in dig och din själ. Jag gick med på allt du krävde, inget bad jag om i gengäld, fast jag led. Jag led och blev ledd, ledd av dig. Framåt men ändå bakåt. Du förledde mig att tro att jag var den du ville ha, det du önskade av ditt liv. Vi två skulle för alltid vara ett.
Det blev inte så, du klarade inte det, du måste vidare ut på nya jaktmarker. Jag ville försöka fånga det du ville ha, men du trodde det var dig jag ville ta fast. Du är rädd för att ta emot det jag har att ge. Feg, feg, feg!!!

onsdag 16 december 2009

Överflöd - Dagens skrivpuff

Om man inget har, kan man då säga att man har ett överflöd av ingenting? Om ingenting finns, är det i så fall något? Och om det är något, då är det alltså ett överflöd av det. Ett ingenting som omvandlat till något svämmar över.
För mycket. Helt enkelt alldeles för mycket. Något blev det som gjorde att det inte gick längre. Stå ut blev övermäktigt. Droppen, den berömda.
Det var du som till slut fick mig att inse. Inse att detta är inte jag. Inte mitt liv. Länge har jag levt det utan att förstå. Dina sårande ord fick mina ögon att öppnas. Droppen blev till tårar som tvättade mina ögon rena från fjäll.
Jag såg och insåg. Snart har det försvunnit. Mitt liv har runnit mellan mina fingrar utan att jag greppat det. Ett överflöd av dagar har stänkt upp på mina leriga stövlar. Inte tillräckligt för att rena. Renade gjorde droppen som svämmade över mina ögon och mitt hjärta.
Jag tar tillbaka mitt liv och går vidare.

onsdag 18 november 2009

Öppna ögonen och lev längre

Visst känns det att en promenad mitt på dan gör så att jag orkar mer. Eftermidda'n blir inte bara ett töcken inget kaffe i världen rår på. Luft och ljus lyfter mig. Solljus är att begära för mycket i november men bara att komma utanför dörrarna hjälper.
Idag har det inte inbjudit till några promenader. Den lilla jag fick i mörkret när jag skulle gå till bilen räckte för att blöta ner mig ordentligt. Inget ljus. Bara himlens tårar som skvalade.

tisdag 17 november 2009

Vad hade du för skäl att stjäla min själ?

Amanda vaknade och sträckte på sig. Hon öppnade långsamt ögonen, samtidigt som hon funderade på vad det hade varit som väckt henne. Det var något ljud, trodde hon, men vad? Hon lyfte på huvudet och tittade på klockan, kvart över fem. Vad i hela friden var det som gjorde att jag vaknade vid den här okristligt tidiga timmen, frågade hon sig. Hon vände sig om för att se om Lukas hade vaknat. Han var inte där. Då var det därför jag vaknade, tänkte Amanda. Han har väl gått på toaletten och så hörde jag när han fällde upp locket på toastolen. Nöjd med den förklaringen slumrade hon till igen. Hon sov oroligt och efter en halvtimme var det inte lönt att ens försöka somna om. Det var något som inte stämde!


Lukas låg fortfarande inte i sängen och nu smög sig en otäck känsla på henne. Något är fruktansvärt fel, men vad? Hon sträckte sig efter morgonrocken som hängde över sänggaveln och satte ner fötterna på det kalla laminatgolvet. En rysning letade sig upp utefter ryggraden, inte bara på grund av kylan. Känslan av att hänga i en skör tråd över en klippkant gjorde sitt till för att öka på obehaget.

Amanda gick ut i köket, på vägen tittade hon in i badrummet. Ingen Lukas. Det hade hon inte väntat sig heller, men hon hade hoppats att han skulle finnas där. Hon gick ut i köket för att hitta det som hon redan var säker på skulle finnas där. Mycket riktigt. På köksbordet låg en lapp. Hon närmade sig sakta, hon ville inte komma fram. Till slut satte hon sig på köksstolen närmast fönstret och tittade ut. Därutanför började det dagas så smått, solen var på väg upp för att möta ännu en dag. En vanlig dag för de flesta, men Amanda kände att den nog inte skulle bli vanlig för hennes del. Hon lyfte lappen, vecklade ut den och tittade ner på det som stod skrivet med Lukas spretiga handstil. Hon läste den flera gånger och fick det bekräftat. Ingenting skulle längre vara som vanligt.

Men varför? Vad hade han för skäl? Lappen bara låg där, till synes ordlös.
Han var borta för alltid. Försvunnen i sällskap med hennes själ.
Hon hade inte sett honom som den tjuv han var. Lukas smygande iväg nattetid. En som stjäl.
Tom i själ och hjärta stapplade hon tillbaka till sängen.

söndag 15 november 2009

Hämtat från kupan, no1

Banan är vägen
Fylld av förväntan satt hon i sin flygplansstol, magen kändes som en surrande fjärilskoloni. – Äntligen – äntligen – äntligen! Hon hade sett fram emot den här dagen, den här resan, så länge att hon knappt trodde det var sant att hon nu var på väg. Men det var hon – äntligen! Hon log för sig själv och bara njöt av att sitta och inte göra någonting. Snart skulle hon vara framme vid resmålet. Det egentliga målet var inte platsen, utan den person hon skulle träffa när hon hade passerat passkontrollen. Melvin… mmmm…Hon smakade på hans namn, förde fram det i munnen och viskade det tyst för sig själv. Leendet blev bredare under tiden hon framkallade hans bild för sitt inre. Melvin, hennes Melvin, snart var hon hos honom!

All trötthet var som bortblåst, hon behövde inte längre kämpa för att hålla modet uppe heller. Det var en stor glädje som fanns inom henne nu, ingenting kunde grusa den för henne i denna stund. Inga sura chefer eller griniga arbetskamrater kunde ta detta ifrån henne. Det var hennes ögonblick att stilla njuta av, ett sista skälvande andetag av förväntan innan hon fick kasta sig i hans famn.

Lampan till säkerhetsbältesvarningen tändes med ett ”pling” och hon hämtades tillbaka till verkligheten med ett ryck. Det var dags att landa. Landningsbanan låg framför henne. Resten av livets väg.

Fönster i bilen


Tänk om bilen betedde sig på samma obegripliga sätt som den kära datorn emellanåt gör, då skulle det t ex kunna se ut så här:


fredag 13 november 2009

Morötter med tillhörande anspelningar

Hade dagen till ära - fredag och allt - tagit med mig en morot. En relativt grov och stor. Tänkte jag skulle ha den till maten. Ibland orkar jag inte riva utan äter den som den är.
På min mansdominerade arbetsplats gick det bara inte att äta den. Kommentarer och fnissningar avlöste varandra. Jag - som absolut inte är av den buskablyga sorten - la undan den.
Senare på eftermidda'n blev jag lite sugen. På att äta morot. Eller nåt som stillade i alla fall.
Jag greppade moroten och förde den till munnen, samtidigt som jag råkade titta på arbetskamraten bredvid. Ett brett flin spred sig över hans fredagströtta ansikte. Men nu bet jag.
Var det jag eller han som hade rätt tankar? *s*

torsdag 12 november 2009

Vad hände med Alf? Blev han Dolph?


Nån mer än jag som minns honom? Visst påminner han om den blivande Melodifillifjonkan? Dolphie, du måste straighta dig. Raka, alltså.

Socker dödar om du är rund

I alla fall om du är mask. Rundmaskar kolar lik(!)som vippen fortare. Har aldrig sett en mask som har bråttom, varför tillsätta socker?
Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag... Creapy.
Gäller att hålla masken. Sur ger längre liv.

Nu vet jag!!!

Har alltid undrat varför vissa kvinnor beter sig som att man har spetälska när man skrider in (för det gör jag ju) i ett rum. De måste lida av Caligynefobi – ovanligt stor rädsla för vackra kvinnor.

Eller så är de skraja för grönsaker. De tänker helt enkelt "Vilken böna! Hon var alldeles för ärtig!" Lachanofobi kallas det.

Körigt värre

En massa saker i livet. Det bara händer och sker. Annat blir intet av.
Men ändå.

Som idag på jobbet. En av tjejerna - som faktiskt är tjej för hon är inte mer än typ 22-23 - klagade över hur fullt upp hon har det. Sambo utan barn. Intressen vet jag inte. Kanske finns nån dokusåpa som gillas.
Men nu hade hon det körigt. Hem vid femtiden, laga mat, städa lite. Och tvätta!!! Jisses, hur hinner man med sånt?

Tur jag har en stor familj som sysselsätter mig så jag inte hinner fundera på att det är jobbigt.

Så går månen sin stilla ban

1,5 månad och vad fanken blev det? Intet. Nada. Nichts. Naaaaaaaffffing.
Har man inte lust så tar man sig inte tid. Har man inte tid så försvinner lusten.
Känns som att det dröjer.
Kör på med annat så länge och ser om det funkar bättre.

söndag 27 september 2009

Ändrar mig igen

Nej, jag tror inte det funkar att köra från början. Måste gå på dagskänsla. Det som kommer upp. Det som vill fram. Det är det jag måste skriva. Struntar i ordning. Bara skriver. Vem bryr sig? Det är för mig. För min skull. Måste få ur mig detta.

måndag 21 september 2009

Hur ska det här bli?

Var ska jag börja? Vilken situation ska få stå som inledning på min historia? Vilken ålder kan kännas som att den räknas? Räknas hela livet? Från när kommer jag ihåg? Ska jag bara kasta ned orden som de kommer? Ska jag lägga upp nån struktur? Ska jag kanske bestämma mig för att skriva en viss tid varje dag, så där som jag gjorde på skrivarkursen? Det funkade bra då, den pressen/rutinen kanske får fart på mig?
Jag kör rätt upp o ner, numrerar inläggen så länge. Kanske blir det rörigt, vad vet jag. Vet bara att jag måste börja. Gör det nu.

söndag 20 september 2009

Får hålla mig här

Mer och mer funderar jag på att berätta min historia. Vill jag att alla ska få läsa? Läsa, men veta att det handlar om mig? Känner mig kluven som veden i trädgårn.
Länge har boken funnits där. Väntande, bidande på tid och inspiration. Om jag skriver den så kommer det fram. Då kan kreti och pleti läsa. Vad kommer min familj - den som finns kvar - säga? Resten av omgivningen.
Utlämnad blir jag. Tillsammans med dem. Jag gör valet, inte de.
Min vanliga blogg känns för öppen. Jag tror jag ska starta härifrån. Frågan är med vad.

Löste sig

Som allting brukar göra. Jag har ett nytt arbete som väntar på mig inom några veckor. Får lämna det gamla och göra bruk av mina tillgångar. Inte bara skrapa på ytan. Jag flyger igen.

tisdag 18 augusti 2009

Jobbvånda

Ända sedan jag började har jag längtat bort. Detta passar inte mig alls. Gör vad jag kan för att hitta ett nytt. Har sökt 3 nya nu. Hade ett annat som jag skulle kunnat sökt, men nej. Hela kroppen skrek NEJ! Precis som inför detta. Lyder magkänslan denna gången.
Varför ska det vara så svårt? Svårt att hitta något som är toppen helt igenom. Svårt att få det man vill ha.
Känner att jag börjar bli för gammal. Trodde inte det skulle komma än. Snälla, fatta att jag har en erfarenhet som gör mig till ett helrätt byte. Ta mig!

Orden stockar sig

Just nu så vet jag inte vad som händer. Alla de ord som finns hos mig i vanliga fall, var är de? Jag vandrar i nån slags ingetordsland. Vill skriva. Kan inte. Vill inte. Kan. Men det går inte.
Tidsbrist? Kanske.
Alla uppslag som kommer till mig, de förångas och borta är de. Kom tillbaka! Jag vill skriva!

Fast å andra sidan. Varför ska jag skriva? Ingen mer än jag bryr sig. Ingen saknar mina ord mer än jag. Å första sidan - det är för min skull jag skriver. Så kom igen Ettie - write on!

onsdag 12 augusti 2009

Byta rulle?

Varför låter man bli att byta till en ny toarulle när den gamla är slut? När det står nya alldeles bredvid? Och om man byter, varför låta den tomma ligga kvar istället för att kasta den? Vem tror man ska göra det? Nån som är begåvad med mer tid? Nån som är mindre värd? Hur resonerar du som gör så?

fredag 7 augusti 2009

Hot and weary

26º inne.
Ingen svarar på mail. Eller telefon för den delen. Alla andra gör väl det enda förnuftiga idag. Går hem. Åker till stranden. Tar sig en öl på altanen. Eller ett glas svalkande vitt. Gör jag snart i alla fall! Tror inte det märks nån skillnad här.

Inte ett smack

Det vore det ultimata. Men nädå. Tvingas höra på smackande, klafsande äppeltuggande och sörplande soppätande från någon som redan är störande nog. *suck* Tur det snart är helg!

Små fragment

Igår när jag åkte förbi huset där mamma bor så tänkte jag just det. Därinne bor min mamma, ensam. Inte mina föräldrar. Pappa finns inte där. Han ligger inte i sin säng. Soffan är också tom. Hörnet där han brukade sitta likaså. Det är nästan ingen som sätter sig där numera. Kom på det nu. Det är ju hans plats, han satt alltid där när vi var i det rummet.
Inte nu. Han är ju borta.
Ett litet fragment av visshet. Kanske att de till slut samlas och bildar ett pussel. Kanske att jag en dag kommer att förstå och inse.

onsdag 5 augusti 2009

Pappa, är det du?

Det står en ros i vår trädgård. En ensam, liten och tärd. Jorden är dålig och bidrar inte till växtkraft. Ändå lever den. Jag tror det är du, pappa. Du skickar mig signaler genom den.

Denna ensamma ros som kämpar. Som du gjorde i nästan 32 år. Lång tid att försöka överleva i avmagrad jord. Du klarade det länge.

Ibland såg man inte blomman, bara bladen. De gröna som samsades med taggarna utmed stjälken. Sen var den där till slut. Röd men liten. Vacker i sin litenhet.

Nu finns bara den. Inte du. Fattar inte det än.
Jag ser blomman och tänker på dig. Vill du jag ska komma och hälsa på?
Ta blomman med mig och lägga den hos dig. Var det nu är du befinner dig.

Saknar dig!

tisdag 4 augusti 2009

Som ett halvt...

Tänk att några plastbitar kan glädja en kvinna så!!! Uuuuuuunderbarrrrrrt!!! Njuter för fulla muggar.

Hör det ljuvliga ljudet av en diskmaskin som arbetar. Spolar, sköljer, värmer upp. Om och om igen. Köksbänken är rensad. Idag anlände nämligen reservdelarna till den trogne. Gissa hur det luktade om de matrester som lyckats ligga kvar där inne. Blääääää...

Sex enligt schema

Eller efter TV-utbudet som föreslås i Aftonbladet. Tror inte jag kan tänka mig nåt värre... (Förutom söndrig diskmaskin, dårå...)

Söndag kväll vid köksbordet. Mor ropar på far i huset; -"Älskling, nu ska vi planera in veckans aktiviteter". Fadern kommer hasandes, gillar inte att göra upp listor. Vill ta dan som den kommer. Jaja, han slår sig ned.

Först radas barnens aktiviteter upp. Någon ska skjutsas dit. En annan ska hämtas där. Hon ska ha det. Han behöver inte det. O s v. Sen är det matens tur. Frys och kyl är inventerade. Middagar placeras ut jämnt över vardagarna, handlar till helgen igen.

Jahapp. Då var det klart. Nu över till oss. "Ska vi köra samma dagar denna veckan? Hinner du då?" "Nja, jag ska träna också. Sen är det ju fotboll på lördag." Mor snörper på munnen. Vill bli klar med planeringen så hon kan sätta sig vid datorn och surfa lite. "OK, vi skippar sexet denna veckan då. Får se om vi kan klämma in fler tillfällen nästa vecka istället. Blir det bra, älskling?"

Ljuva livet! Eller hur?

Nejtack för min del. Vad tycker ni om detta? Ska man kludda ner sex i kalendern och köra det stenhårt? Och om man går efter TV-tablån - hur gör man med repriser? *blink*

måndag 27 juli 2009

Katastrofia discomaccina

Fattar ni hur stor katastrof det är när diskmaskinen går sönder i en sjupersonersfamilj? OK, inte i klass med om tvättmaskinen skulle paja, men ändå.
Vår har varit sönder i en vecka och jag konstaterar kallt att det tar en massa tid att diska för hand. Tid som skulle kunna användas till roligare saker. Vi väntar på reservdelar och håller tummarna för att inget nytt inköp krävs.
Hela familjen är iofs numera väldigt ren om händerna. Kanske en fördel i bedrövelsen?

Fototriss - insekter





En grekisk gräshoppa får bli mitt bidrag till veckans Fototriss där temat är insekter.

torsdag 23 juli 2009

Äntligen visshet

Nu har jag fått veta varför jag är som jag är och beter mig som jag gör. De som avslöjat detta för mig är TTG (tänker inte avslöja vad det står för). De - som verkligen känner mig ?! - har kommit på att jag är så osäker på mig själv och har taskigt självförtroende. Naturligtvis har de inte sagt det till mig. Nej, det gör inte den sorten. De sitter på sina breda bakar och diskuterar mig. Måste vara väldigt intressant, jag.

Det är därför jag inte är som dom. Jag är alltså inte alls nyfiken av mig (har fullt upp med mitt), snackar inte skit om andra, står för mina åsikter. Bland annat. Och så har jag inte röv som en lagårdsdörr.
Stackars lilla mig!

tisdag 30 juni 2009

Vad är det för fel på stor bokstav nu då?

Jag har på senare tid insett att något är ställt på ända i världen. Då menar jag inte de gräsliga sakerna som krig och annat elände. Nej, detta är småsaker i jämförelse.
Och små är de verkligen – bokstäverna i början på för- och efternamn. För visst är det väl fler än jag som sett detta? Versalerna har liksom trillat bort och ersatts av små söta gemener. Inte hos gemene (höhö) man men hos allt för många. Enligt mitt sätt att se. Jag får nästan krupp!
En helig ko – stor bokstav i början på namn, städer o dyl – har fått små naggande illvilliga flugor som håller på att äta upp det som är rätt. Ajabaja! Smäll med flugsmäcken skulle de ha, di rackarna.
Jag är inte sämre (eller äldre) än att jag inser att det är e-postadresserna som ställer till det, i gott sällskap med chattandet. Vem hinner väl med att fixa till sånt ”lull-lull” som stora bokstäver, frågetecken eller annat när man har fullt upp med att greja smileys? Jag veeeeet, jag sitter också bänkad emellanåt :-)
Trots det har jag jättesvårt att låta bli att ändra om jag råkar börja en mening med liten bokstav. Det ser så fel ut. Avigt.
Nu menar jag inte att detta är något stort problem – som sagt – men nog är det värt att nämnas. Läggas till listan av i-landsproblem, kanske?

måndag 29 juni 2009

Mammasår

Vilka små fotavtryck är det som framkallar den smala stig jag trampar? Fram och tillbaks tills det blir brett som en autostrada. Är det mina fötter som känner rötterna därunder? De knöliga saker som ställer till det. Ibland har de taggar. River och sliter i fotsulor av babyskinn.

Är det jag som lider? Eller är det du min lilla? Är det kanske dina små fossingar som blöder?

Långt därborta hör jag dig ropa:
Jag är för liten att klara mig själv, jag kan inte gå på egen hand. Mamma, du måste hjälpa mig! Håll mig i handen. Led mig. Visa vad som är rätt. Vet du det? Mammaaaaa!

Jag vill inte höra. Inte vakna. Vill ligga här och drömma mig bort. Bort från detta ansvar som stigen innebär. Denna skogsstig med rosentörnen. Öppnar ena ögat och ser upp mot grönskan i träden. Det gröna som är mjukt. Vill dit.

Nu kommer du krypande. Snyftar. Ser på mig med dina isblå ögon. Blåare än medelhavsländernas himmel. Du lägger dig i gräset hos mig. Lyfter dina fötter mot mig.

Jag ser dina sår. Taggarna som sitter kvar. Din lilla fot i min hand. Jag plockar ut det onda. Blåser på såren och pussar bort blodet. Lyfter upp dig i min famn. Vi kämpar tillsammans. Upp mot det mjuka, gröna.

Du, mitt älskade barn. Det är du som leder mig rätt.

--------------------------------------------------------------

Dessa olika skeden i livet som påverkar vad Mamma betyder. Vilken betydelse lägger jag i ordet? Vilken person gäller det, min mamma eller mig? Eller hennes mamma? Varför inte pappas mamma? Vilken situation spelar roll? Veckans bloggtema hos Bloggvärldsbloggen är just Mamma.

torsdag 25 juni 2009

Vakna föräldrar!

Alltså, jag blir så jäkla trött på alla föräldrar som daltar med sina barn… Och sen blir man förvånad för att delar av befolkningen inte kan ta ansvar för sitt liv… Va? Vakna nån gång!

Om du ringer hem och väcker dina barn varenda morgon, vad blir resultatet? Knappast en människa som sköter sig själv och det arbete det var meningen hon/han skulle kommit i tid till. Surpriiiice!!!!
Sluta curla, för fanken!

onsdag 24 juni 2009

F - n för f - n

Ärligt, jag tror jag blåste chansen. Vet varför i så fall. Varför kan det inte finnas tidsmaskiner? Vill ha en knapp som backar. NU!!!
Efterklok. Hjälper för tusan inte att va! Men jag ältar som bara 17 just nu. Vill bort. Vill dit. Helvete!

onsdag 17 juni 2009

Den där Gud, vad är det för en?

Ända sedan min tidiga barndom har Gud och Jesus varit sådant som framkallat antikänslor hos mig. Minns hur jag hatade att gå till söndagsskolan. Fromma mamma ville absolut att vi skulle gå och skjuts fick vi med de gudfruktiga grannarna. Deras barn trivdes minsann som fisken i vattnet. Vet inte riktigt hur gammal jag var när jag satte ner foten och vägrade, men det var så fort det bara gick.

Frågan är varför jag har de känslorna? Fick jag kanske redan med modersmjölken i mig att det fanns saker som var syndiga och dåliga? Som man inte fick göra? Inte utan straff i alla fall. Mamma kom från ett frireligiöst hem och hade klara regler med sig därifrån. Jag hörde henne berätta om hur hennes barndom varit, med hår som inte fick klippas och människor som stöttes ut från församlingen för att de inte passade in. Har funderat på varför hon berättade om sånt ifall målet var att få oss mer "religiösa", lite underligt.

Nog fick jag vara med på möten där det talades i tungor och var allmänt otäckt för ett litet barn. Tror t o m jag också "blev frälst" nån fredagskväll i min ungdom, men det gick över ganska snabbt. Killen var väl inte tillräckligt intressant, trots allt *s*.

Jag har väl helt enkelt aldrig känt mig bekväm i de kretsarna. Troligen för att jag öht inte gillar när åsikter ska "prackas på". Vilka åsikter det än gäller.
Sätta sig till doms över andra är liksom inte min stil. Min uppfattning är att det var det som skedde. Dessa människor bestämde vad som var rätt och riktigt, vilka som gjorde det man ska och som fick vara med.

Jag förstod inte vad det är för en Gud som beter sig så. Hur kan han säga att någon som är sjuk är det för att han syndat? Hur gör man då för att bli frisk igen? Går det? Och vem bestämmer det? Många såna frågor fanns i mitt unga huvud. De finns där än.
Tidigt tog jag beslutet att inte höra dit. Inte tro. Inte på de villkoren eller på nån gubbe som satt däruppe och tittade ner på oss, bedömde varje steg jag tog. Som ska ha skapat vår värld på en vecka. Varför ska jag tro på det?

Vet egentligen inte vad jag ska tro. Många gånger har jag funderat och förundrats över allt fantastiskt som finns omkring oss. Alla arter och sorter. Vad kommer allt ifrån? Och varför?
Inte från en veckas hårt arbete av en skäggig gubbe i alla fall. Det är min fasta övertygelse.

Trots det; när jag hamnat i riktiga kriser och behövt hjälp då har jag ibland knäppt mina händer och bett en bön. Jag tror väl på nåt då. Något som får mig att känna mig lugn. Men det är inte Gud på det viset. Det är Nåt, bara.

Fler tankar om Gud hittar du här.

Fler positiva vibbar

2 x 888 + en Z3 med 887
Tisdag morgon 8.00 är det ännu ett steg att ta :-)

måndag 15 juni 2009

Tolka tecken

Om jag ska våga mig på att tolka de tecken jag fått de senaste dagarna så ser det ljust ut. Åh, jag hoppas det stämmer!

Började med att jag skulle kolla saldot på kontot så jag vågade mig på att handla lite. Oj, då hade skattepengarna kommit in! Jag som har fått betala in de senaste åren hade faktiskt glömt (kan man det???) att de skulle komma.

Se'n skulle vi åka till IKEA och kolla på garderober. En söndag. Lycka till tänkte jag i mitt stilla sinne. Stiger in och närmar oss rätt avdelning. Rakt fram står den. Rätt pris. Snygg. Vad är haken? Är det slut på lagret, kanske? Nej, det stod inget om det. Skynda till lagret och hämta 2 stycken, snabbt som ögat.

Åker hem och börjar på att gräva i trädgården och fullföljer allt jag tänkt. Wow! Efter det är det dags för garderobhopsättning. Alla skruvar finns. Inget fattas!
Min nedräkning på reg-skyltar rullar på som tåget. Platespotting istället för trainspotting. Nu ska jag bara ha 888 så sitter det jag vill ha som en smäck! Det måste bara bli rätt nu.

tisdag 9 juni 2009

Surriga tisdag - temastarten blir Frihet

Nämnde ju häromdagen att jag funderat på att starta upp ett slags "Veckans ord". Ett ord fritt att associera till. Tycker att det är härligt med människors tolkningar och vindlingar. Hoppas det är många som har samma böjelser så det blir snurr på orden!

Eftersom jag är Ettie Bee så surrar jag en del och därför förklarar jag härmed Surriga tisdag för invigd!

Alla är välkomna att delta, väntar med spänning på att få läsa era tolkningar av det allra första ordet - Frihet. Lämna direktlänken till ditt inlägg i kommentaren så jag (och andra) hittar dit.
---------------------------------------------------------------
Vad är då frihet för mig? Har klurat lite på ordet och märkt att det är inte helt lätt. Jag som trodde jag började med ett enkelt ord!

Först och främst så känner jag att frihet är val. Alla små och stora val vi gör. Dessa möjligheter jag har att påverka mitt liv. Det är en skön känsla som också kan vara väldigt besvärlig.
Vad ska vi äta till middag? Vilka kläder ska jag ta på mig? Var ska jag bo? Vem ska jag tillbringa resten av livet med? O s v...

Tänk om jag inte hade dessa val att göra, om jag var tvungen att böja mig för någon annans vilja hela tiden. Gå dit. Gör det. Klä dig så. Låt bli det där. Gift dig med honom där. Ät rotmos till middag varje dag.
Nu gillar jag rotmos, men varje dag? Nej tack. Principen är det jag försöker få fram.
Även om jag suckar framför kylskåpet och har svårt att bestämma vad det ska lagas till för nåt så kan jag göra det. Jag väljer vilken mat jag ska köpa hem. Ekonomiska begränsningar kan sätta käppar i hjulet men det är ingen som bestämmer åt mig.

Tänk på alla dem som av olika anledningar inte har denna möjlighet, denna frihet. Nu pratar jag inte matval längre, de kanske inte ens får något att äta. Nej, de som inte har sin frihet i vardagen. Begränsade av personer som anser att de har ensamrätt på bestämmande. Diktatorer i stort och smått. Landsledare, patriarker eller matriarker som inte lämnar något andrum till de som är under dem (enligt deras sätt att se). Familjeförtryckare som låter piskan vina för att få sin vilja fram. Besserwissrar i allra yttersta läget, ingen annan begriper något. Åh, det finns många. Alldeles för många.

Jag är så tacksam över att jag har min frihet. Jag kan inte alltid göra det jag vill - inte ens som jag vill - men jag har gjort mina egna val. Det är de valen som i vissa fall begränsar mig. En mamma kan inte bara sticka iväg på jordenruntresa på egen hand. Inte utan besvär. Jag kan inte låta bli att köpa hem mat. Vi måste äta.

Ingen annans val ställer till det för mig. Om vi inte ska snöa in på de politiska val som görs. Då är det klart att andras val påverkar även mig. Förändrade lagar och regler.De valen kan vi ta en annan gång.

Frihet är helt enkelt något väldigt viktigt för mig. Kanske är det för att jag - som jag skrev igår - är Vattuman? Frihetstörstande.

Veckans bloggtema - Alkohol

Jag funderar på vad det är som egentligen dyker upp i huvudet när ordet Alkohol nämns. Mina samlade upplevelser tävlar om att ställa sig längst fram. De negativa bankar och slår på de positiva som hoppar efter hälsenorna på dem.

De allra första tankarna som dyker upp är av minussorten. Mamma som skäller på pappa. Pappa som tar emot. Farfar som smyger i uthuset. Smusslar med flaskor.
Några år senare, pappa med a-lagarna på bänken. Jag tittar åt ett annat håll och försöker distrahera mina kompisar. Vill inte de ska se. Skäms och börjar förstå. Det är värre än jag trott. Födelsedagen som firades på ölhaket. Min 8-årsdag. Mamma på sjukhus.

Jag växer för att jag måste. Gänget är äldre och bjuder gärna. Drick så att du också blir full, då glömmer du hur jobbigt det är med fulla människor. Intalar mig själv och sväljer. Raggargrogg.

Har fortfarande svårt för att vara nykter när alla andra inte är det. Magen knyter sig.

Plustankarna då? De finns. Förknippas med goda vänner. En solig dag på stranden, en god bok, semester. Då är livet skönt och förgylls med nåt gott att dricka. Fniss och stoj med bästa vännen. Samtal i skymningen med min älskling. Då är den gömda flaskan långt borta.
Jag är vuxen och klarade mig.

Malplacerad?

Ordet stämmer nog inte. Ska nog vara felplacerad. Och är jag det? Ibland känns det så. Bor i skogen. Nästan. Är ute och njuter av det gröna, mörka, lummiga så fort jag bara kan. Älskar att höra blåsten mellan träden. Knakandet av grenar. Ligga i mossan och kisa upp mot himlen, ljuset som silas ned. Tystnaden som plötsligt finns där.

Fast när jag kommer till havet blir det annat. Då kommer det stora lugnet över mig. Sätter mig på en klippa och bara låter känslorna skölja över mig. Är jag ledsen så kommer tårarna alldeles av sig själv. Håller inte tillbaka. Allt förstärks när jag får ett öppet landskap framför mig.
Det oändliga. Det som inte tar slut där borta vid horisonten. Friheten.

Borde jag kanske bo vid havet? Är jag mer vattuman än vad jag tror?

söndag 7 juni 2009

Fototriss - svart och vitt


Vad är väl en orkidé utan färg?
Som ett ben utan märg.


Vad blir väl ett avtryck i snö?
Inte mycket när det blir tö.



Vad är väl en väg utan ren?
Som ett träd utan gren.

Veckans fototriss är svart och vitt eller kanske svartvitt? Eller vilket som.

onsdag 3 juni 2009

Fördomar - Veckans tema

Bloggvärldsbloggen har börjat med något som jag också funderat på, nämligen Veckans tema. Det finns säkert på andra ställen och bloggar därute, men jag har inte hittat dit än. Jag tycker det är spännande med människors olika tolkningar, vad det än gäller. Foton eller ord. Tankarna är fria!

Nu hann jag ju inte först, men å andra sidan så finns det inget som hindrar att vi blir fler. Fler som går igång på ord. Får se om jag gör slag i saken och startar upp nåt tema-aktigt så småningom :-)

Nu är det alltså fördomar som ska stötas och blötas. Tolkningen av ordet. Funderar fortfarande på vad jag lägger för värdering i det. Ordet är ju en enda stor värdering i sig själv, fördomar består helt och håller av subjektiva bedömningar. Mina domar över saker och ting. Före jag lärt känna. Tagit till mig information och vågat mig fram. Känt på pulsen och kommit inpå livet.

Vad har jag för fördomar? Har jag några? Klart jag har! Tyvärr. Önskar att motsatsen var det som gällde. Jag vill och försöker lära mina barn att vara vidsynta. Lyssna inte på andra utan urskillning, tänk efter om det de säger är rimligt. Gör din egen bedömning istället för att svälja kompisens rakt av. Tro inte på allt som sägs!

Något som jag brukar påpeka och fråga är: - Varför skulle en hel "folksort" vara likadan? Sen må det handla om norrlänningar, stockholmare, smålänningar, libaneser, spanjorer eller vättar. Räcker att gå till sin egen lilla folkgrupp, familjen, så ser vi att det skiljer massor på oss sinsemellan. Så tänk efter - före.

Detta gäller allt - t ex så är inte alla bananer exakt likadana, det finns olika grader av mognad och storlek. Vad gör den ena till den bättre eller sämre? Tycke och smak. Bedömningar.

Överhuvudtaget är det mycket som beror på "draallaöverenkam"-mentaliteten, där gror fördomarna under kraftig bevattning. Håll igen på de vattenstrålarna så torkar det förhoppningsvis ut så småningom!

Dagens outfit - Klä sig som en 25-åring

Nej, det kommer inte att komma upp några bilder på dagens outfit här. Inget ont om de ställen där det förekommer, men det blir inget poserande framför kameran för min del.

Anledningen till att jag låter bli? Främst att jag tror att intresset för en medelålders kvinnas utstyrsel kanske inte är det största? Vem vill se det? Undantaget vissa av mina "sisters in age", typ Lena Ph, Pernilla Wahlgren & Co. I deras utstyrslar finns det nog ett visst nyfikenhetsvärde. Jag gillar mode och kläder så det beror inte på det att jag låter bli. Tror inte heller att jag skulle skämma ut mig allt för mycket i klädväg. Men...

Alltså... Ibland (faktiskt för det mesta) så blir jag så j-a trött på tjejers/kvinnors inställning till varandra! Varför, varför, kan vi inte unna varandra framgång och glädje? Varför ska det skina igenom grönt av avundsjuka mellan de frammanade leendena när en medkvinna lyckas med något? Vad är det som är så hemskt med att någon annan gör något bättre än vad jag gör? Eller har en snyggare klänning? För att inte snacka om kropp! Och det är ändå subjektivt så det förslår! Av någon konstig anledning så är ju de flesta uppskattade av åtminstone sin egen karl.

Så varför bry sig? På negativt sätt, menar jag. Varför inte bara gratulera? För egen del så har jag fått höra att jag "klär mig som en 25-åring". Hmmm, måste tänka efter... Hur klär sig en sån? Jeans, topp, kanske kjol nångång? Ja, då stämmer det nog, jag klär mig som en sån! Och det är tydligen förbjudet. Jag är ju så gammal som snart 45. Hemska jag! Kan det kanske vara så att det ligger ett litet uns avundsjuka i detta? Pyttelite? Kanske de anser att jag ser bra ut i det jag tar på mig? Och kanske de anser att de själva inte ser riktigt lika bra ut?

Blir så matt... hur orkar man? Varför kan man inte bara låta andra vara som de är? Jag tycker nog att min tid är betydligt mer värdefull än så. Den vill jag använda till positiva saker, inte sucka över andra och tugga människokött så fort jag får tillfälle. Nu ödslade jag dock några minuter på att ösa galla, var bara tvungen :-)

tisdag 2 juni 2009

Tisdagstema - Sliten


Bockar och bugar
Ingen mig trugar
Stormen bedarrar
Jag bara barrar!
Sliten är bara förnamnet för hur den här julebocken känner sig så Tisdagstemat passar in.

tisdag 26 maj 2009

Tisdagstema - Frukt


Änglande trumpeter
Ljudlösa fanfarer
Vildsinta krotoner
Omogna bananer

Oemotståndligt prunkande växtlighet får agera när frukt är veckans Tisdagstema.

söndag 24 maj 2009

Spetsigt var ordet


Nyttjad och kvarglömd -Använd och utdömd
Slängd i en dunge - Av någon unge
Hittas och uppställs - används till kvälls?

Kanter på krukan, vassa och hårda
Ligger så stilla uti en låda
Piggar på borsten, sticker och river
Allt detta också Spetsar beskriver
Kapar och klingar
Träet betvingar
Fototriss utmanar att visa spetsiga bilder så det var bara att hitta lite knäppbart i omgivningen.

måndag 18 maj 2009

Onödiga möten

Åh, jag riktigt HATAR att sitta på möten som inte leder nånvart! Absolut inte framåt i alla fall. Ingen som tar tag i ledandet. Strukturen. Följden. Resultaten.
Bara babbel. Om allt och ingenting. Hönsgård - oooja...
Kan ingen ta tag i saker och ting? För diskussionen framåt så vi kommer härifrån. För tusan!
Min tid är värd så mycket mer än att slösas på noll och nada.

torsdag 14 maj 2009

Någon sa...

En gång var det någon som sa
Som sa att någon gång ska jag
Ska jag minsann ta tag
Ta tag i mitt liv och få det bra

En gång var det någon som sa
Som sa att det går nog bra
Nog bra om du är nog bra
Man måste va bra för att det ska gå

En gång var det någon som sa
Ska det gå bra så måste du ta
Ta tag i ditt liv och göra det bra
Minsann! Är det så det ska va?

måndag 11 maj 2009

Blixtrande gult


Det blixtrar och dundrar, dunkar och värker
Det strömmar och strider, virvlar och stänker
Starkt som naturens kaos
Mellan kyla och värme
Se upp!
-------------------------------------
Veckans utmaning hos wtfdc är GUL

onsdag 6 maj 2009

Bränsle för det som växer


Regnet. Det livgivande.
Jordens törst stillas. Glupska klunkar.
Dricker sig belåten.

Liv hos oss. Död hos andra.
Överflöd dränker. Underskott torkar ut.
Lagom borde finnas också där.

tisdag 5 maj 2009

Om en man

Denne man finns inte längre.
Ett år av förträngande och försök att förstå.
Fatta att han är borta. Varför går det inte?
Vill kunna gå vidare. Vill backa tiden.
Vet inte vad jag vill.

Hade kanske redan lämnat. Honom.
Borta för länge sen. Ur mitt sinne.
Såg honom men han fanns inte.
På väg sedan jag var elva.
Liten blev stor. För fort.

Stor är liten nu. Förstår inte.
Du finns kvar. I mitt hjärta.
Saknar dig, min älskade pappa.

Surriburr

Ibland måste det till nyheter. Orden kan inte alltid samsas på samma ställe. De får flytta ut. Ut från vanliga bloggen. Vidare till nytt. Ettie är här. Bikupan ska få låta. Det ska surras. Hit och dit och upp och ned.

Vad som blir får tiden utvisa. Nu svärmar vi igång.