Min tid är långsamt borttynande, den rör sig med sirap i sitt haltande urverk. Halvåret blev utsträckt till två plågsamma år, trots det räcker inte tiden till.
Stapplar fram i kvällens sista skälvande minuter. Snart är den här dagen till ända. Längtan som burit fram till detta resultat är som ett kliande myggbett. Kan inte låta bli att pilla. Små fragment av lust och rädsla trillar till golvet under mina fötter. Skorna med klackar spetsar pusselbitarna, trycker in dem i linoleumgolvet. Där ska de finnas för evig tid, skvallrande om att en gång fanns jag här.
Mitt liv ska avspegla sig i dessa små kvarvarande tecken. Trots frenetiskt skurande kommer de att sitta fast som berget. Mina närmaste vet att det är jag som biter mig kvar. När den största delen av mig är borta finns minnena där.
Där ligger min smärta och min glädje. Mitt hostande skratt och min gråt. Jag, uppdelad i konfetti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gud så vackert! Du har fångat allas innersta önskan tror jag. Den att inte glömmas bort, och förvandlas tll ett fragmentariskt minne som fladdrar förbi då och då.
SvaraRaderaBlir existensiella texter idag :-). Gillade dina tankar, speciellt skurandet!
SvaraRaderaJag håller med om att existensen är under lupp idag lite varstans (hos mig med). Min favoritmening var "Mitt liv ska avspegla sig i dessa små kvarvarande tecken". Skitsnygg!
SvaraRaderaSkitbra
SvaraRaderaja håller med .. tyckte om och bra tempo i texten
SvaraRaderaTvå år känns verkligen mycket kort.
SvaraRaderaAndra stycket är helt fantastiskt.
Saknar dina puffar, hoppas du är ute och njuter av sommaren :-)