Morgon utan lust

Det regnar. Inget tyst duggande, utan ett riktigt råbarkat kulspruteregn. Jag hör hur det smäller mot altantaket och hur fönsterblecket misshandlas av de tunga dropparna.
Klockan är bara halv sex och sömnen skulle gärna fått stanna en stund till. Jag vill inte vakna än, vill inte ta tag i verklighetens krassa handtag. Vill inte styra mig fram genom snår av ord och handlingar.

Kvällen slutade med ensam gråt i sängen. Tyst gömde jag tårarna och de hulkande ljuden i min kudde. Ibland är ensamheten bäst, lättare att hantera än en frågande tvåsamhet. Vissa saker går inte att förklara, de bara är. Finns där och gnager hål på den lycka som byggts upp. Små, små hål av minnen och tankar fräter sig igenom fasaden och lägger sig till rätta. Gonar in sig i det mjuka, känsliga därinne.

Nu finns du där vid min sida, du sover tungt. Bortvänd. Jag vet att du vill veta, hjälpa och ställa upp. Hur ska jag kunna låta dig när jag inte kan ge dig en förklaring? När mitt huvud är som en snurrande karusell där allt virvlar runt, runt? Ibland glimmar det till, en tanke får fäste och stannar till. Jag ser den, hur den vill stanna där, men jag puttar ut den bland de andra igen. Än så länge avstår jag från att ta den till mig.
En dag ska jag låta den stanna. Jag ska hålla den intill mig och lyssna på den. Vrida och vända för att se den från olika håll. Låta den höras.
En annan dag.