lördag 4 september 2010

Beroende av allt möjligt, precis som Persbrandt

Jag har -med ålder och stigande erfarenhetsgrad - insett att jag är en beroendemänniska. Något jag minsann hävdat att jag inte är och aldrig kommer att bli. Även solen/månen har sina fläckar. Jag har fått erkänna och visa upp dem. Hur jag än gnuggar så går de inte bort.

Det största av mina behov är det av bekräftelse. Du duger. Ännu hellre - du är bäst, du är den enda, ingen annan kan mäta sig med dig.
Män som ska välja mig, inte vilja ha någon annan. Vänner som ska vara glada för att jag låter dem komma in en liten bit. Aldrig långt. Jag vet minsann att det inte går att lita på någon annan än mig själv.
Rätt vad det är så blåser det upp, en liten pust blir till en orkan som skickar tromber av känslor och sårande ord rätt in i din själ.

Min barndom och uppväxt har påverkat mig mer än vad jag tycker är OK. Försöker låta bli att känna så men rätt vad det är så finns den där. Känslan och förklaringen. I en handling som speglar sig i det förflutnas kalla vatten. Ett eko från förr. En doft som framkallar bilder jag inte vill se.

Hur hårt jag än kniper så sprider sig snabba fotoklipp bakom mina ögonlock. In i hjärnan. Bort från det jag styr. Vilsen igen.

Läser om Mikael Persbrandt och känner igen allt. Kanske skulle jag inte givit upp skådespelarplanerna trots allt? Kanske skulle jag varit den kvinnliga motsvarigheten idag, vore det ens önskvärt? Vi har träffats. Korta samtal vid gemensamt intresse. Men jag känner dig inte. Lika lite som du känner mig. Ändå finns där beröringspunkter. Nästa gång kanske vi tar ett mer allvarligt snack? Vi och våra beroenden :-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1 kommentar:

  1. Intressant och igenkännande text - gillar kopplingen mot Persbrandt.

    SvaraRadera

Nu har jag flyttat till http://ettiebee.blogspot.com, välkommen dit istället!