Hämtat från kupan, no1

Banan är vägen
Fylld av förväntan satt hon i sin flygplansstol, magen kändes som en surrande fjärilskoloni. – Äntligen – äntligen – äntligen! Hon hade sett fram emot den här dagen, den här resan, så länge att hon knappt trodde det var sant att hon nu var på väg. Men det var hon – äntligen! Hon log för sig själv och bara njöt av att sitta och inte göra någonting. Snart skulle hon vara framme vid resmålet. Det egentliga målet var inte platsen, utan den person hon skulle träffa när hon hade passerat passkontrollen. Melvin… mmmm…Hon smakade på hans namn, förde fram det i munnen och viskade det tyst för sig själv. Leendet blev bredare under tiden hon framkallade hans bild för sitt inre. Melvin, hennes Melvin, snart var hon hos honom!

All trötthet var som bortblåst, hon behövde inte längre kämpa för att hålla modet uppe heller. Det var en stor glädje som fanns inom henne nu, ingenting kunde grusa den för henne i denna stund. Inga sura chefer eller griniga arbetskamrater kunde ta detta ifrån henne. Det var hennes ögonblick att stilla njuta av, ett sista skälvande andetag av förväntan innan hon fick kasta sig i hans famn.

Lampan till säkerhetsbältesvarningen tändes med ett ”pling” och hon hämtades tillbaka till verkligheten med ett ryck. Det var dags att landa. Landningsbanan låg framför henne. Resten av livets väg.