Hade dagen till ära - fredag och allt - tagit med mig en morot. En relativt grov och stor. Tänkte jag skulle ha den till maten. Ibland orkar jag inte riva utan äter den som den är.På min mansdominerade arbetsplats gick det bara inte att äta den. Kommentarer och fnissningar avlöste varandra. Jag - som absolut inte är av den buskablyga sorten - la undan den.
Senare på eftermidda'n blev jag lite sugen. På att äta morot. Eller nåt som stillade i alla fall.
Jag greppade moroten och förde den till munnen, samtidigt som jag råkade titta på arbetskamraten bredvid. Ett brett flin spred sig över hans fredagströtta ansikte. Men nu bet jag.
Var det jag eller han som hade rätt tankar? *s*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Nu har jag flyttat till http://ettiebee.blogspot.com, välkommen dit istället!