2 centimeter. 20 ynka millimeter. Det är vad som skiljer oss åt, rent fysiskt. Om jag blundar och anstränger mig kan jag känna din värme. Din kropps dunster kommer emot mig. Jag minns hur det brukade vara. Hur det kändes. Då när vi var så nära som avståndet visar.
Nu är det annorlunda. 20 millimeter är som ett hav. En ocean av känslor och förolämpningar ligger emellan oss.
Jag suckar för mig själv och vill bort. Min hand vill dit, till din rygg som så väl visar att du inte är intresserad. Inte av närhet och inte av mig. Jag håller tillbaka, lägger handen mellan mina ben för säkerhets skull. Låser fast längtan med låren. Kniper mot tårarna som bränner.
Det här nya är inte för mig. Det gamla, invanda, är vad jag vill ha. Tillbaka till då, när vi ville samma. Nymodigheter i form av avstånd är fel. Fruktansvärt, grymt, oerhört fel.
Med tankarna försöker jag få dig att vända dig om. Vill se dina ögon fyllda av kärlek. Vill att du kryper intill och suddar bort millimeteroceanen. Kom till mig och värm mitt kalla hjärta. Var min igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad vackert!
SvaraRaderaJag började längta efter min käresta när jag läste.
Den här texten gick djupt in i min själ. Antagligen för att jag som många andra legat exakt där hon ligger.
SvaraRaderaBra, nära text.
SvaraRaderabra
SvaraRaderaMen hemskt och jobbigt, känner precis känslan.
Fint skrivet, vemodigt
SvaraRaderaJa! Jag tyckte om denna. Kort, men med mycket känsla. Är glad att läsa här igen :) Känns som ett tag sen, men det kan vara jag som har missat...
SvaraRaderaNågra riktigt fina formuleringar. "Låser fast längtan med låren" - briljant!
SvaraRadera"Millimeteroceanen" - underbart!