Syskonkärlek

Du och jag. Min bror och jag. Vi är sammanlänkade av blodsband som vill lösas upp. Av födsel och ohejdad vana som vill brytas.
Minns som igår när du kom till oss. Ditt mörka, buskiga huvud som låg där i korgen. Blickarna som du fick, fulla av kärlek. En son, välkommen som få.
Nu var det inte bara jag längre. Förstfödd för alltid men inte längre den som fick all uppmärksamhet. Mamma tog hand om dig och pappa gick till jobbet. Mormor gullade, kokte gröt och åkte hem igen. Farfar var min för alltid, trots att vi nu var två.

De första åren gick bra, vi var som syskon är mest. Lekte och bråkade. Höll ihop och spottade på varandra. Senare var vi tvungna att hålla ihop mot resten av världen, det fanns ingen annan möjlighet. Ingen fanns som kunde ta hand om oss på rätt sätt. Jag tog dig under mina klena spetarmars vingar, försvarade dig med näbbar och klor när någon ville dig illa. Matade dig och såg till att du gick till skolan. En elvaårig mamma med nioårig son.

Så höll det på tills du började gymnasiet. Då blev du plötsligt fin i kanten och en kappvändare av stora mått. Jag - den tuffa, hårda - böjde mig inte för några kastvindar eller briser. Jag mot världen accepterade inte ditt vindflöjlande. Vi gled isär. Språket var inte längre detsamma.
Jag blev en flyttfågel och drog bort från mitt oönskade ansvar, du fick klara dig med våra sjunkande föräldrars hjälp. Länge var det stiltje mellan oss, ibland bruten av stormar och orkaner. Olika till döden.

Håll dig på din kant så stannar jag på min. Blickar och ord som sårade och rev rispor i segelduken. Vi försökte lappa ihop och styra tillsammans, skutan hade varit på driv för länge. Omöjligt att genomföra.

Nu har vi stillnat i de vi är. Du är du och jag är jag. Isär för det mesta men tillsammans när det gäller. När stormvindarna vill vända kappan på fel håll, då håller vi upp varsitt finger och känner efter vart det blåser. Samma håll ger lättare styrning och en möjlighet att hitta tillbaka.

Bror och syster - för alltid.