Nu är vi där igen. Detta stillestånd när tiden bara slutar. När jag ser bakåt och undrar vad som blev fel. Vad var det som hände? När slutade jag vara jag? När blev jag mamma, mamma och åter mamma?
Jag, den drömmande, planerande blivande globetrottern. Vart tog jag vägen? Vart försvann all äventyrslusta och vart tog suget efter att försvinna bort vägen?
Jag vet när och jag vet vart. Det hjälper inte. Det är försent.
Beroendet finns hos er. Vareviga dag, varje minut. Mamma, du måste se mig, höra mig, göra mig lycklig. Lyssna på vad jag drömmer om, vad jag planerar. Jag ska resa! Jag ska... Alla har ni olika mål och drömmar.
Jag hör och ser. Vill tvinga er att hålla kvar. Släpp aldrig era drömmar.
Jag är också beroende. Av er, av er kärlek. Men jag vill inte vara mamma, mamma och åter mamma.
Mitt största beroende är frihet. Och ensamhet. På mina villkor. En omöjlig ekvation?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Välskrivet.
SvaraRaderaHm, jag känner igen vissa delar, men har nog kommit till ro i min mammaroll och att den bara är tillfällig. Barnen växer så fort, och idag är alla så worldwide...så vem vet...en dag kanske min älskade prinsessa kommer hem och berättar att hon skall flytta utomlands. Brrr...jag fasar för den tiden.
SvaraRaderaKänns nog igen av många. Jag tror iaf att många i vissa stunder känner så.
SvaraRaderaHärligt ärligt
SvaraRadera