Just när jag har bestämt mig för att kämpa, att inte låta något få mig på fall.
Då händer det. Igen.
Du trycker dit ett ord som sårar så att mina knän vacklar. På svaga ben ser jag hur du går.
Du vet inte vad du just gjort. Du har sänkt mitt högburna huvud, lagt det i min mage. Där ligger det och skvalpar i oro, näsan knappt över ytan i magsyran.
Jag ville ju må bra. För första gången på länge såg jag framåt, livet kändes plötsligt lätt. Raka vägen mot framtiden. Inga grubblande, snavande avsteg. Glädjen puttrade lite lätt och luften var klar.
Hur lätt är det inte att trilla, att snubbla på en tuva. Ordhögen har blivit för stor. Om jag ska komma framåt måste jag ta omvägar och stora kliv. Svänga runt hinder och kämpa mig fram. Plötsligt behöver jag en machete.
Rör mig inte mer. Raka rör är vad jag vill ha nu. Mina egna vägar och mina egna ord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jättebra, särskilt bilden med huvudet.
SvaraRaderaVäldigt bra beskrivet! Jag ser framför mig hur du eller jag eller någon annan tar omvägar med jättekliv och macheten i högsta hugg för att slåss för egenmakt och god självkänsla!
SvaraRaderaStarkt text. Känns så autentisk, hoppas inte den är det. Bedrövligt och sorgligt att någon så hänsynslöst kan sätta sig över en annan människa. Mycket väl beskrivet med rysligt bra med macheten och de stora kliven.
SvaraRadera