Ta tillbaka

I samma stund hon uttalar orden vet hon att det är kört. Det finns ingen återvändo. Från och med nu är hon tvungen att klara sig själv. Ingen kan hjälpa henne. Det är bara att skjuta fram bröstet som en tjädertupp i skogen om våren. Stolthet är det som gäller nu. Upp med hakan och stå sitt kast.

Hjärtat bankar som en stånghammare i bröstet. Milla känner hur hon börjar kallsvettas och bli yr. Hon tar ett djupt andetag för att försöka lugna ned sig.
Morgan stirrar blint ut genom fönstret, han har fortfarande inte tittat på henne sedan hon sa det. Sa de där orden som nu gör att hela världen dallrar som en brylépudding.

”Jag vill att vi delar på oss. Jag behöver tid att vara för mig själv och fundera på vad det ska bli av mig. Och oss.”

Orden ekar fortfarande mellan väggarna, trots att det är tyst som i graven. Det går inte att backa tiden och ta tillbaka det hon sa. Just nu skulle hon vilja det, bara för att slippa ta konsekvenserna. För att Morgan ska vända sig om och ta henne i famnen och säga att han älskar henne och allt kommer att lösa sig.

Det är just nu det. Egentligen vill hon bara att han ska gå. Lämna henne där så att hon får vara ifred och göra just det hon sa. Fundera på vad hon vill. Finns det egentligen något hon vill? Livet känns bara trist och grått. Hon behöver verkligen inte mer trubbel, det har varit nog av det hela hennes liv. Kan jag inte få slippa nu? Det är den önskan hon mest av allt vill ha uppfylld.

Milla hoppar högt när hennes mobiltelefon ringer. Morgan rycker också till men han gör ingen ansats till att vända sig om. Hon tittar på displayen. Det är hennes syster och hon skulle inte ringa om det inte vore något viktigt. Tänk om det är något med barnen!

”Jag måste svara” säger hon till Morgans stela rygg. ”Det är Rita och det kan ju ha hänt någonting med barnen.” Morgan rycker på axlarna men säger ingenting.
Milla darrar när hon tar telefonen. Hur ska jag klara detta? hinner hon tänka innan hon harklar sig och svarar.