Min ilska är ren och isande klar. Brännande iskyla får mitt hjärta att slå och dunka i bröstkorgen. Knottrigt blod tränger sig fram genom mina kärl och får ögonen att lysa röda. Trötta och matta möter de mig i spegeln.
Ännu en gång har du fått mig dit. Jag ringde dig för att försöka göra min dotterliga plikt och prata bort en stund. Inte för att jag vill utan för att jag känner att jag måste. Hur mycket jag än älskar dig så klarar jag inte av dig längre. Gudarna ska veta att jag försökt. Alldeles för länge.
Jag var 11 år när jag insåg att jag var den som fick vara vuxen. Nu är det mer än 30 år senare och jag vill inte vara din mamma längre. Jag har egna - minderåriga - barn som jag är mamma till. Du måste låta mig vara din dotter istället. Inse att livet är annorlunda för oss två.
Jag har gjort mina val och får stå för dem. Du gjorde ditt val när du lät bli att göra ett annat val. Du får stå det kastet. Lägg inte det på mig. Ditt liv är ditt. Det må vara ett helvete men det är ditt. Jag vill inte längre.
Mor och dotter. Detta förhållande som ska vara så bra. Så trevligt och mysigt. Vi stöttar och hjälper varandra. Halleluja. Jo, tjena. Visst vet jag att du älskar mig och vill mig väl, jag älskar dig också. Jag kan bara inte låta dig dra ned mig, det räcker nu. Jag blir också äldre och vill ha ett liv som är så bra som möjligt. Måste det bli utan dig så får det bli så.
Du drar dina ramsor. Om och om igen. Samma visa gång efter gång. Du vill inte leva längre. Ingen bryr sig om dig. Pappa sa minsann att det skulle bli så här...
Numer vet jag inte om jag ska tro på dig. Du är nojig, du glömmer saker, inbillar dig en hel del skit och bara pratar om. Jag tror att vi haft samma diskusssion och försökt reda ut samma sak upp emot 20 gånger. Gränsen är nådd.
Jag får väl bli den där hemska dottern som skiter i sin gamla mamma, då. Jag låter folk prata. Det lär ju komma från dig i så fall eller hur, mamma? Eftersom du vet bättre än jag vad jag känner och tänker så är det väl lika bra att dina profetior blir uppfyllda? Blir du glad och nöjd då?
Är jag en duktig flicka då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skön och modig text :)! Även mödrar kan vara fruktansvärda energitjuvar och livet är trots allt kort. Även vårt eget! Gillar.
SvaraRaderaGränsen ligger nära ibland....
SvaraRaderaUtlämnande och modigt, även om jag som läsare inte kan förutsätta att textjaget är lika med författaren.
SvaraRaderaEn så otroligt naken och ärlig text. Jag känner en outsäglig sorg och längtan.
SvaraRaderaÄrligheten ger knottror. Mirakel sker när man törs sätta gränser.
SvaraRaderaSå ärligt och rakt. Sant, känns som att berättarjaget är du men som sagt, det kan man ju inte veta. Jag vill tro att alla mödrar vill att deras barn blir lyckliga, även om de inte längre eller aldrig någonsin kunnat uttrycka det så att det framgått.
SvaraRaderaHej! Är en tillfällig besökare som trillat in... Gripande text!
SvaraRaderaJag tror att förhållandet till mödrar alltid är svårt - vad som än händer i livet är ju mamma ens Mamma. På gott och ont. Men till slut måste man bestämma sig för att leva sitt liv. Inte enkelt. Känslomässig utpressning är så svårt att komma ifrån.
Men för att orka själv... och kunna vara en mor, maka, vän, vara sig själv.