Den där Gud, vad är det för en?

Ända sedan min tidiga barndom har Gud och Jesus varit sådant som framkallat antikänslor hos mig. Minns hur jag hatade att gå till söndagsskolan. Fromma mamma ville absolut att vi skulle gå och skjuts fick vi med de gudfruktiga grannarna. Deras barn trivdes minsann som fisken i vattnet. Vet inte riktigt hur gammal jag var när jag satte ner foten och vägrade, men det var så fort det bara gick.

Frågan är varför jag har de känslorna? Fick jag kanske redan med modersmjölken i mig att det fanns saker som var syndiga och dåliga? Som man inte fick göra? Inte utan straff i alla fall. Mamma kom från ett frireligiöst hem och hade klara regler med sig därifrån. Jag hörde henne berätta om hur hennes barndom varit, med hår som inte fick klippas och människor som stöttes ut från församlingen för att de inte passade in. Har funderat på varför hon berättade om sånt ifall målet var att få oss mer "religiösa", lite underligt.

Nog fick jag vara med på möten där det talades i tungor och var allmänt otäckt för ett litet barn. Tror t o m jag också "blev frälst" nån fredagskväll i min ungdom, men det gick över ganska snabbt. Killen var väl inte tillräckligt intressant, trots allt *s*.

Jag har väl helt enkelt aldrig känt mig bekväm i de kretsarna. Troligen för att jag öht inte gillar när åsikter ska "prackas på". Vilka åsikter det än gäller.
Sätta sig till doms över andra är liksom inte min stil. Min uppfattning är att det var det som skedde. Dessa människor bestämde vad som var rätt och riktigt, vilka som gjorde det man ska och som fick vara med.

Jag förstod inte vad det är för en Gud som beter sig så. Hur kan han säga att någon som är sjuk är det för att han syndat? Hur gör man då för att bli frisk igen? Går det? Och vem bestämmer det? Många såna frågor fanns i mitt unga huvud. De finns där än.
Tidigt tog jag beslutet att inte höra dit. Inte tro. Inte på de villkoren eller på nån gubbe som satt däruppe och tittade ner på oss, bedömde varje steg jag tog. Som ska ha skapat vår värld på en vecka. Varför ska jag tro på det?

Vet egentligen inte vad jag ska tro. Många gånger har jag funderat och förundrats över allt fantastiskt som finns omkring oss. Alla arter och sorter. Vad kommer allt ifrån? Och varför?
Inte från en veckas hårt arbete av en skäggig gubbe i alla fall. Det är min fasta övertygelse.

Trots det; när jag hamnat i riktiga kriser och behövt hjälp då har jag ibland knäppt mina händer och bett en bön. Jag tror väl på nåt då. Något som får mig att känna mig lugn. Men det är inte Gud på det viset. Det är Nåt, bara.

Fler tankar om Gud hittar du här.