Rasande

Det bubblar inombords. Milla sväljer och sväljer. Försöker kämpa emot. Besvikelsen hon känner bränner som eldar bakom ögonlocken. Hon borde vara van, tänker hon. Varför skulle nån komma hit idag när det aldrig hänt förut?

Det är åhörardag i skolan och längs väggen där bak sitter de uppradade. Föräldrarna som har tid för sina barn, som bryr sig. Hon vet att det inte är därför hennes mamma är här. Hon bryr sig. På sitt eget sätt. Men inte på det sättet att hon kommer till skolan och visar sig. Milla suckar.

Läraren maler på om sitt, hur trevligt det är att så många kommit hit idag för att se vad barnen gör i skolan. Många? De är väl inte många? Som vanligt är det samma som sitter där. De som har barn som sköter sig och är tysta och fina. Som inte sätter sig upp mot läraren utan bara glider med. Smidiga ungar, helt enkelt. Hennes klasskompisar som inte har en susning om nåt. De bara finns där, som de barn de är. Med sina fina, vanliga, familjer. Smilfinken till lärare fjäskar alltid för dem. Kvittar vem som har varit med i grupparbeten och gjort mest, det är alltid nån av de tre som får beröm och uppmärksamhet. Likadant nu. Milla hör hur han berättar om hur Lasse, Lollo och Anita har varit så duktiga med att förbereda pjäsen de ska spela.

Va? Har de? Vem är det som plockat ihop handlingen? Som har kommit med förslag på hur de ska bygga upp scenen? Vilka roller som man kan ha? Det är för helvete jag! Nu växer det onda i Milla. Från magen reser det sig. Ilskan och besvikelsen börjar närma sig halsen. Det vill ut. Hon kan inte hålla tyst längre. Rasande ställer hon sig upp och fräser: ”Nu räcker det! Du håller alltid på och fjäskar för dem. Är inte vi andra värda nånting bara för att inte våra föräldrar sitter uppradade i klassrummet? Fan, så orättvist!”

Bänken åker iväg och stolen smäller när den landar i golvet. Milla rusar ut ur klassrummet och smäller igen dörren efter sig. Huvudet bultar. Det känns som blodet ska tränga ut ur öronen. Hon drar så hårt i sin jacka att öglan lossnar. Vantarna får ligga kvar. Hon vill bara ut och bort. Vart ska jag ta vägen? tänker hon.