Portad

Porten slår igen med en smäll. Den ekande tystnaden lägger sig som kistlock för hennes öron. Tyst som i graven, tänker hon.

Med darrande händer försöker hon tända en cigarrett. Här ute är det stilla och ljudet från tändaren sänder tankarna till vrålande däckskrik. Så tyst är det.

Det lilla fönstret bredvid dörren står på glänt. Hon kikar in men kan inte se vad som händer. Ljudet från festen når inte hit. Konstigt. Volymen därinne var av högsta sort så det borde höras. Musiken och festskrålet. Varför har det försvunnit?

Med ens känns det otäckt att vara här ensam. Hon ser sig omkring. Det är en trång gränd hon befinner sig i. Soptunnor och ett par bilar är det enda som syns i det dåliga skenet från gatlyktan.

När hon gick ut var det för att få vara just ensam. Hon trivs inte på festen. Hon är annorlunda. De andra är bara som alla andra. Inte intressanta alls. Inte för henne. De förstår inte. Livet. Det består inte bara av fester, hångel och att dricka så mycket sprit som möjligt. För att stå ut.

Hon känner sig portad från det livet. Hennes erfarenheter tillåter inte att hon gör så. Att hon bara följer strömmen, roar sig utan tanke på en morgondag. Hon är här för att göra skillnad. Inte bara för sig själv.

Hon tar ett sista bloss och slänger ciggen på marken. Trampar på den med sin högklackade sko. Går mot dörren som ska föra henne in i den värld som inte är hennes. En port mot förgängelse och nedbrytning. Jag kan inte vara riktigt klok, tänker hon. Jag ska bara gå in och hämta min jacka. Se’n åker jag hem.

Hon tar i handtaget. Försöker få upp dörren. Det går inte. Hon försöker igen. Den är låst. Hon känner paniken komma. Nu är hon ordentligt portad. Hon får inte vara med längre.

Det är kallt och rädslan värmer inte. Borta i andra änden av gränden ser hon den stora gatan där bilarna kör förbi. Vågar jag gå dit? Hon uppskattar sträckan till 150 meter men det känns som en mil.
Imorgon slutar jag röka, tänker hon när hon stapplar iväg.