Morgan hör Millas suck när hon lämnar sängen. Han vet att hon har svårt att sova, det har varit så ett tag. Flera månader. Det tär inte bara på Milla utan på deras förhållande.
Hennes trötthet och grinighet. Sakerna hon glömmer. Närvaron som inte finns.
Det känns kallt i rummet. Lika kallt som känslorna de inte längre delar.
Han har försökt. Gudarna ska veta att han har försökt.
Morgan suckar ljudlöst. Inget hjälper. Alla försök att prata slutar i gräl. Ömheten han visar misstolkas.
Milla stöter bort honom. Inte bara handgripligen. Ögonen visar att hon vill vara ifred.
"Rör mig inte!" är det hon utstrålar. Hela hennes varelse, det som är hon, är på väg bort.
Klockan är snart halv 5, dagsljuset letar sig in genom persiennens springor. Ett ljus som inte förmår hjälpa. Mörkret har kommit för att stanna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En text som berör
SvaraRaderaStackars, stackars dom. Jättefint beskrivet om ett förhållande på glid.
SvaraRaderaSorgligt och en svårt sits för Morgan. Hur gör man för att hjälpa? Det finns en gräns. Fin och nedstämd text.
SvaraRaderaDet här kändes starkt i mig. Verkligen bra skrivit. Gillar "Ett ljus som inte förmår hjälpa".
SvaraRaderaKänner både för Milla och Morgan i din text. Det verkar som om Milla håller på att bli utbränd, att gå in i väggen. Att inte kunna sova sliter på kroppen, på psyket. Har man en gång fått svårt sova kan det vara svårt att komma till ro, för att bli utvilad. Morgan kan inget göra.
SvaraRaderaVerkligen sorgligt. Fint beskrivet.
SvaraRadera