Ta dagen som den kommer. Lyssna till ditt hjärta.
Din själ ska må bra. Släpp alla måsten.
Milla snörper föraktfullt på munnen. Alla dessa människor med sina goda råd. Floskler är vad det är!
Vad vet de om hur hon har det? Vem kan sätta sig i i hennes situation? Hon klarar det inte ens själv.
Morgan försöker. Han har försökt länge. Hon orkar inte ge honom respons.
Syrran vill ställa upp. Hon passar barn och försöker förstå.
"Låt dem komma in". En liten, svag röst viskar till henne. Den förbannade rösten är lite starkare idag.
Milla hör den och försöker vifta bort känslan. Ännu fler måsten. Du måste låta dem hjälpa dig.
Du måste ta tag i ditt liv.
"Ja, jag veeeeeet!" vrålar hon mot sin spegelbild. Orden studsar mellan de kakelbeklädda väggarna. Om och om igen ekar det tomt i hennes inre. Vanmakten fyller utrymmet.
Huset är lyhört. Nu kommer grannarna att undra. Se ännu mer snett på henne när de möts i trappan. "Tokan på tvåan", det är Milla det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bor själv i ett sådant hus och kan känna mig lite i Milla=) har precis läst genom några andra texter om Milla och fastnar i flytet och känslan i dem, det känns så personligt skrivet att man nästan tycker att man smygtittar genom ett nyckelhål...
SvaraRaderaVad glad jag blir att du tycker det, Tess. Jag har nämligen bestämt mig för att spinna vidare på Millaspåret i mitt kommande bokskrivande
SvaraRadera:-)
Tycker också om känslan i dina texter, känns i hjärtat.
SvaraRaderaFloskler är det ofta som kommer ur våra munnar, men hur svårt är det inte att lindra en annan människas ångest med ord. Ibland hör man inte floskeln själv förrän efteråt. Svårt.
Ja, visst är det svårt. Rätt ord, vad är det egentligen för några? Det bästa är nog att bara försöka finnas till hands. Om man får tillåtelse...
SvaraRaderaJag bodde också i ett extremt lyhört hus, och då hade vi två små barn som älskade att busa. Det slutade med att vår granne bad oss dra åt helvete eftersom hon aldrig fick sova på dagarna. (HOn var gravid och arbetslös)
SvaraRaderaVi flyttade som tur var därifrån strax efter för man kände sig så elak när man hela tiden hyssjade ner barnen som bara var glada.
Det känns som du vet vad du skriver om när du berättar om Milla.
SvaraRadera