Gissa

 -Vad skulle du själv gissa på? Läkaren ger mig en genomträngande blick över de smutsprickiga glasögonen.
Min mage som redan vrider sig av ångest blir till en ännu större klump. Tårarna stiger i ögonen. Orden stockar sig och vill inte lämna munhålan.

Hjärtklappning, tryck över bröstet, svimningsanfall och en allt sämre förmåga att minnas saker. Allt detta - och lite till - har fått mig att besöka vårdcentralen. Det har tagits prover och viktigast av allt; ett EKG.
Hjärtat slår som det ska. Förutom ett par små avvikelser som är ofarliga. Enligt den bligande läkaren.

Jag vet vad som är fel. Hur ska jag få honom att förstå? Rädslan för att bli avpolletterad ger mig svettningar. Att vara här är ett första steg. Kompassen visar på rätt väg. Den kompass som ligger i mitt hjärta och pockar på att visa rätt.

Idag har jag börjat min vandring mot förändring. Egoism utan tankar på mig själv. Går det?
Livet, det nära, måste få en chans. Bara jag, endast jag, kan styra det. Äntligen har jag sett målet och kör däråt.

Jag berättar för läkaren hur jag har det. Hur jobbet får mig att ligga vaken. Hur jag har ångest och ont i magen. Hur svårt jag har att slappna av. Hur mycket jag glömmer.

Han ser allvarlig ut. Det pratas om Företaghälsovård. Jag fortsätter. Rösten vill spricka och tårarna blir salta tyngder. Två veckors frist utdelas. Sjukskrivning. Lättnad och tryck. Vila och återhämtning. Tryck för att jag ställer till det för andra.

Målet är att få mina nära och mig att må bra. Inget annat är längre viktigt. Jag släpper den tryckande tanken och låter lättnaden vinna.