Redan när den första vågen av smärta kommer ser hon det framför sig. Blodet som rinner nedför benen. Sara snyftar till. Mannen på sätet mittemot sneglar undrande på henne. Hon kan höra hans tankar därinne i den av dålig sprit grumlade hjärnan.
"Jävla a-lagare. Så där skulle mitt barn aldrig fått se mig. Vårt barn, menar jag. Barnet som inte blir." tänker hon och försöker hålla tillbaka tårarna.
Snön slaskar på rutan. X2000 känns inte tillräckligt snabbt. Sara vill hem. Nu!
Istället reser hon sig och snubblar till toaletten.
Med darrande händer drar hon ned jeansen. Vågar knappt titta. Sänker blicken sakta. Där finns inget blod! Lättnaden bubblar som kolsyrebrus genom kroppen. Det brusar i huvudet och dunkar i takt med tågets rörelser.
Mitt lilla barn, du tänker stanna. Sara ler mot sin spegelbild och lägger handen beskyddande över magen. Det var falskt alarm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Herregud så nära det blir!
SvaraRaderaJag har varit ett flertal gånger i den situationen och har t.o.m skrivit en bok om det.
Tårarna lurar bakom ögonlocken när jag läser dina rader och jag suckar av lättnad när jag läser sista delen.
En stor gastkramande skräck beskrivet med stor inlevelse.
Dramatiskt och målande skrivet.
SvaraRadera