Men är du dum i huvet eller? Hur många jävla gånger ska jag behöva tala om hur den förbannade ekvationen funkar? Är jag nån mattelärare, kanske? Va? Fattar inte varför du aldrig lär dig! Pappas gener, förstås.
Millas mamma slår igen dörren efter sig. Lämnar mammadoften kvar i rummet. Den där äckliga blandningen av cigarrettrök och Läkerol. Milla fnyser för sig själv. Precis som om det hjälper. Vinet känns igenom, mamma lilla.
Hon drar efter andan och kryper upp i sängen. Under filten kurar hon ihop sig, håller armarna hårt om knäna. Låtsas att hon är nån annanstans. Långt borta där varken siffror eller mammor existerar. Fan, fan, fan!
Ute i köket sitter Mamma. Andas tungt. Försöker lugna ned sig. Återigen har hon mist humöret. Kastat sig över stackars Milla med ord som inte borde yttrats. Hennes dotter är verkligen inte dum i huvet. Hon förstår alldeles för mycket. Mer än en 14-åring ska behöva förstå, tänker hon nu.
Hon ser igenom mig. Kryper in under skinnet på mig och får mig att må dåligt. Hennes anklagande blickar förföljer mig. Runt hörn och in i mörker. Jag orkar inte mer. Älskade Milla, vad ska vi göra du och jag?
Hon reser på sig. Öppnar dörren till städskåpet och tar ut den halvfulla flaskan. Tvekar en sekund innan hon öppnar den och häller ut innehållet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skickligt! Funderade innan jag läste sista meningen på om jag trodde hon skulle hälla ut eller halsa i. Gissade på det sistnämnda, men är glad att det blev det första.
SvaraRaderaTrodde också att hon skulle dricka. Mycket bra, tycker jag! Ibland kan det vara jobbigt att ha nära som förstår för bra, men till slut är det säkert räddningen.
SvaraRadera